Kerstin Thorvall

Text: Anneli Jordahl

Bild: SCANPIX (1974)

Det var svårt att koppla samman den alldagliga kvinnan med Rivieranliv, dans­extas i Afrika och het rumba på Kuba. Kerstin Thorvall talade lågmält, nästan viskande. Gjorde ett korrekt, lite stelt intryck. Det var i början av 90-talet då jag intervjuade kvinnliga äventyrare om resans filosofi. I min ungdomliga ytlighet ville jag att berättelser om erotiska utsvävningar skulle befolkas av människor med sex appeal. Och jag föredrog att förknippa en glamourös Suzanne Brögger i rollen som hedonist med unga älskare världen över.

Kerstin Thorvall som var i 65-årsåldern lät som Ulf Lundell när hon pratade om frihetsbegär och outsiderskap. Oron hon brottats med hela livet; längtan bort och ut. Allergi mot småborgerlighet är ingen god grund för äktenskap och trohet. Sex och dans fyllde för henne samma funktion som alkoholen för andra.

Men framför allt pratade hon om hur svårt det var att bli betraktad som seriös författare när man försörjde sig som modetecknerska och skrev för dampressen. »Lättläst. Populär. Och dessutom produktiv. Det är riktigt dåligt det.« Så sammanfattar hon sin ställning i kulturetablissemanget i skandalboken »Det mest förbjudna«, 1976.

I essän »Kerstin om Kerstin« i »Kvinnornas litteraturhistoria« speglar hon sig i sin favoritförfattare Kerstin Ekman: »och jag är imponerad, avundsjuk, vill bli som hon, lika duktig och oantastlig och mottagen i de bästa salongerna.«

Jag minns särskilt en mening hon upprepade flera gånger i intervjun. Den stod liksom ut: »Min socialistiska övertygelse förhindrade mig.« Nej, det var sannerligen inte heller lätt att bli tagen på allvar som socialist när man rörde sig i flärden. Den erfarenheten delade hon med journalisten Marianne Höök och många fler.

Så kom vändningen. Kerstin Thorvall blev fin författare och godkänd socialist över en natt 1993 med romanen »När man skjuter arbetare ...«. Gestaltar man sina föräldrars liv i trettiotalets klassamhälle i Ådalen är man i ett nafs »seriös«. Bekräftelserna kom på rad i prisform: Ivar Lo, Moa och Hedevind.

Hon var besatt av tabun. Allt som hennes klassresande respektabilitetshungrande mor ville städa bort i »När man skjuter arbetare ...« lyfte den »olydiga« dottern fram: mentalsjukdom, sexuell klåda, otrohet, modershat, klimakteriebesvär och likgiltighet inför barnen. Moderns kvävande ängslighet som avskyddes i »Det mest förbjudna« fick dock sin försonande förklaring i »När man skjuter arbetare ...«. Modern kan läsas som en metafor för folkhemmets renhetssträvan där det gällde att »höja människomaterialets kvalitet«, som det hette på 30-talet.

Omutliga Kerstin Thorvall fortsatte med lågstatusämnena. »Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig« är en oförglömlig titel. Och råare än i »Upptäckten« har ålderdomens ensamma sjaskighet i ett förfallet folkhem aldrig skildrats. Här betalar hon dessutom priset för att hon skrivit om sina barn som misstag.

Riktigt intressanta författare är ofta motbjudande. Romanerna om kvinnor på sexresor i Afrika lämnade mer att önska vad gäller maktanalys. Och när jag läser om »Det mest förbjudna« tycker jag den är lika plågsam i sina närstudier av sexmissbruk som spännande i sin modersuppgörelse som jag tyckte då.

»Jag har spillt så många timmar på att vara angenäm«, skriver Jan Myrdal i »Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell«. Kerstin Thorvall personifierade det mottot.

Och hon har sina likar som vågar skriva om egotripper och förnedring i sexualitetens och konstnärskapets namn: Carina Rydberg, Maja Lundgren. Och Elsie Johansson fortsätter envist att skriva om sexualdrift hos kvinnor i 70-årsåldern.

Sista gången jag såg Kerstin Thorvall var på Kulturhuset i Stockholm. Inför publik sände »Kulturradion« ett samtal om tabun. Självklara provokatörer som Vilgot Sjöman och Harry Schein var på plats. Mitt i allt reste sig Kerstin Thorvall upp och sa att hon behövde gå och kissa – det mest förbjudna man kunde säga just då.

»Kan Kerstin Thorvall så kan jag«, har jag hört många kvinnor säga. Hon förde en gerillakamp för att befria kvinnan från behagfullhetens ok.

Anneli Jordahl är författare.