Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Inte utan min dator

Jag faller långsamt bakåt på kullen under Apberget, vevar med ­armarna, ranglig trots mina förnuftiga klackar, undviker med ett nödrop att slå internet-teoretikern Rasmus Fleischer i huvudet med min cykelhjälm. Han ser förvånad ut, hjälper mig på fötter, jag känner nästan ingen på den här gräsmattan, dom vet inte hur klumpig jag är. Jag pekar på min ryggsäck på gräset, den jag nästan hade stigit på nyss när jag steg upp för att gå.

»Min dator,« säger jag. »Jag ville inte trampa på min dator.«

Fleischer ler faderligt mot mig och flera av bekantingarna, som jag bara känner under sina twittersmeknamn, nickar sakligt. Jag kan inte låta bli att jämföra deras reaktion med sköterskans på vårdcentralen som för tre år sedan hade mage att skratta åt mig.

»Johanna,« sa hon. »Är det du som har – fniss, fniss – tappat en laptop på din tå?«

Jag blängde surt till svar, nickade mot min fot som var inkrånglad i en flip-flop eftersom det var inte var tänkbart eller ens möjligt att ta på sig riktiga skor. Den högra tån var blåsvart och stor som en moget plommon, som en mobbad mellanstadie-elevs knutna näve. Hon slutade skratta, men jag visste att det bara var av respekt för skadans allvar. Själva grundreflexen, att inte se en tydlig skillnad mellan sin kropp och sin teknologi, att blixtsnabbt stiga snett för att väja för sin datorväska, eller skjuta in en fot mellan en fallande laptop och ett marmorgolv – den kunde hon inte förstå.

Jag tror det är en åldersfråga. Jag minns att jag ylande stod med foten i duschen sekunderna efter olyckan och försökte bedöva smärtan med kallt vatten när min chockade plastdotter kom in i rummet för att lugna mig.

»Den är okej! Datorn är okej!«, ropade hon. Först sedan, efter en paus, när jag redan nickat tacksamt: »Är du okej?«

Det har gjorts studier på att vana datoranvändare betraktar musen och tangentbordet som förlängningar av sin egen kropp. Dessutom är det också så att personan vi genom maskinen projicerar in i internet eller andra abstrakta rum – som den underliga sammansmältningen av hjärna och skrivbord som ett ordbehandlingsprogram representerar – i våra egna föreställningar inte entydigt befinner sig vare sig inuti eller utanför den fysiska kroppen. Jaget är, hos de digitala in­födingarna, lite varstans.

Att redskapet och kroppen växer ihop är i och för sig inget konstigt, ryttarfolk verkar tänka så på sina hästar och soldater på sina skjutvapen. Men detta att redskapet samtidigt representerar en port in i en parallell verklighet där vi inte har några kroppar över huvud taget, det är ovanligt. Det gör mina blixtsnabba datorräddningsreflexer lite begripligare. Maskinen går alltid att ersätta, men det den representerar för mig har uppenbarligen blivit viktigare i min inre status­hierarki än både armar, ben och värdighet. Min distribuerade intelligens på nätet, mina totala sociala nätverk.

En laptop är inte en stationär dator, men laptop­användare är relativt stationära. Vid min dator är jag närvarande både i det fysiska rummet och det virtuella och figurerar ofta samtidigt i sociala sammanhang på bägge planen. Men jag rör mig inte fysiskt mellan samman­hangen. Den begränsningen har den nya mobilgenerationen raderat.

Jag cyklar från parken med mobilen i korgen. Den är min karta. Snart är jag hemma. De andra är kvar. Vi är fortfarande tillsammans. Jag älskar att cykla, jag älskar sammansmältningen av min kropp och min cykel, men jag vet att den bara är platsen där jaget börjar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera