Vi ses i rätten

Författare A går till bokförlaget med sensationella uppgifter om den högt uppburna personen B. Förläggaren C kan inte motstå frestelsen och ger ut boken. När boken kommer ut vaknar tidningsredaktören D och publicerar en artikel som helt och hållet bygger på uppgifterna i boken. Även manusförfattaren E går igång och skriver snabbt ihop en pjäs som regissören F sätter upp hos teaterdirektören G. Huvudrollen som den utpekade B spelas av skådespelaren H.

Alla är nöjda utom B som är fly förbannad. Han går omedelbart till sin advokat och förklarar att det som står i boken är förtal och att han vill ta det till domstol. Men vem eller vilka ska han stämma?

Sverige har ett unikt ansvarssystem för pressen. Ansvarig utgivare är ansvarig för allt som står i tidningen, oavsett vem som skrivit det. Det kan låta som ett orimligt ansvar, men det fina i kråksången är att den som känner sig orättvist behandlad inte behöver reda ut vem han eller hon ska gå på. Det går helt enkelt inte att skylla ifrån sig.

Förläggaren, däremot, kan inte hållas juridiskt ansvarig för det som står i en bok. Ska någon stämmas så är det författaren. Manusförfattaren i exemplet kan däremot inte bli ansvarig för det som sägs i pjäsen. Inte heller regissören. Det är skådespelaren som åker dit om domstolen kommer fram till att B har utsatts för förtal.

Alltså: Författaren till boken, utgivaren av tidningen och skådespelaren åker dit. Övriga klarar sig.

Det här är en bidragande orsak till att sensationella uppgifter ofta letar sig fram till offentligheten via böcker och inte i tidningar. Tidningsutgivaren riskerar sitt eget anseende, den egna plånboken och i extremfall även sin frihet. Förläggaren vet att han eller hon aldrig behöver skaka galler på grund av en publicering.

Av detta kan man bland annat dra slutsatsen att det som står i en tidning rimligtvis har en högre sanningshalt än det som trycks i böcker. Men, och det finns ett stort men, det förutsätter att tidningsredaktörerna inte smiter ansvaret genom att skriva om böcker, vars innehåll de aldrig publicerat i en traditionell artikel.

(Jag är tacksam för de intressanta diskussioner med Ulrika Knutson, Svante Weyler, Thomas Engström och Martin Kaunitz som ledde fram till denna text)