Ibsens förbannelse

Text: Adam Svanell

Bild: Jesper frisk/scanpix

Fyra skådespelare med hörlurar sitter på var sin stol. De lyssnar på intervjuer med de inblandade i ett rättsfall från i somras, då Stockholmspolisen avlivade 191 katter som hittades hemma hos en kvinna och hennes son. Utan större gester upprepar skådespelarna replikerna.

I nästa akt möter vi professor Julie Ann Smith, som berättar om sina försök att leva jämlikt med kaniner. Det liknar mer en föreläsning än traditionell dramatik. En viktig ingrediens är vetskapen att denna egensinniga professor finns på riktigt. Bilderna som visas upp är tagna av verklighetens Julie Ann Smith. Till och med den animation som visar hur hon har möblerat sitt hus är gjord enligt korrekta mått.

Marcus Lindeens »Djur som dör« är en av höstens mest hyllade svenska före­ställningar. Pjäsen utgör första delen i Riksteaterns projekt »Rapporter« där dramatiker gör teater av nyhetshändelser. Konceptet – här kallat scenkonstreportage – har bokstavligen anor från de gamla grekerna. Ändå är det slående hur piggt och relevant det framstår i Sverige 2010.

»Detta är scenkonst som lever mitt i samhället«, jublade en recensent, en annan fastslog att pjäsen »förhåller sig aktivt till sin absoluta samtid«.

Vad säger reaktionerna om vårt teaterklimat? Är det så unikt att en föreställning känns aktuell och relevant?

– Teatern är himla konservativ, säger Marcus Lindeen över en kopp kaffe på Södermalm i Stockholm.

Den 30-årige dramatikern och regissören är en outsider i Teatersverige. Marcus Lindeens tillvägagångssätt präglas av hans tidigare karriär som journalist. Han utgår alltid från verkliga händelser, oavsett om han skriver dramatik eller regisserar dokumentärfilm. Sin relation till teatern beskriver han som hatkärlek.

– När jag började på Dramatiska institutet hade jag en ganska kritisk inställning. Jag ville skriva egna texter och såg inte alls poängen med att sätta upp klassiker. Efterhand har jag mer och mer kommit att försvara teatern. Det är ju nuets konstform, människor har ett behov av att samlas och så vidare. Samtidigt undrar jag: Har jag blivit indoktrinerad av teaterns behov av att rättfärdiga sin egen existens?

Det är inte ovanligt att teatern beskrivs som en trögrörlig dinosaurie. I mitten av förra decenniet gjorde pjäser av Tolstoj, Shakespeare, Molière och Ibsen succé på svenska scener. En titt på 2011 års program innehåller, tja, ungefär samma namn. Det är svårt att tänka sig en motsvarighet inom andra konstformer – att de flesta nya romaner skulle vara omtolkningar av klassiker, eller att »Casablanca« skulle spelas in på nytt vartannat år.

Teatern är starkt präglad av tradition men vill samtidigt gärna vara samtida. Den har hamnat i en kompromissposition där den inte ensidigt fokuserar på en etablerad kanon – likt operan – men inte heller har släppt sitt hantverksideal, som samtidskonsten.

– Jag tror att teatern ända sedan filmen kom för 100 år sedan har försökt återuppfinna sig själv, säger Marcus Lindeen.

Han menar att en förklaring till konservatismen är att teater är ganska tungrott. Den måste ofta fogas in i stora institutioner. Att skriva och repetera in en pjäs är en process som tar tid och involverar många viljor. Sådant främjar sällan nytänkande.

– Teatern är dessutom väldigt starkt präglad av en litterär tradition. Inom film är det mer skoningslöst, att skriva manus är som ett grupparbete och man kan inte ha full kontroll över varenda replik. Inom teater ser man texten som helig, säger Marcus Lindeen.

En som inte köper beskrivningen av den svenska teatern som otidsenlig är Riksteaterns vd Birgitta Englin:

– Teaterfältet är allt annat än homogent. Visst finns det teater som är på tillbakagång, men det finns också teater som experimenterar och är jävligt spännande, säger hon.

Birgitta Englin lyfter fram just »Djur som dör« som en aktuell pjäs där scenkonstens möjligheter utforskas. Ett annat exempel uppförs just nu i Stockholm.

»Chopins hjärta« är namnet på scenkonstkollektivet Poste Restantes nya föreställning. I en industrilokal har man inrättat ett slags härbärge för själen. Besökare bokar tid och får på plats chansen att ägna sig åt bland annat massage och körsång. Syftet är att erbjuda ett sammanhang där man »kan vara melankolisk utan att känna skam eller utsättas för omgivningens krav på ett lyckosamt tillfrisknande«.

Poste Restantes konstnärlige ledare Stefan Åkesson berättar att gruppen har haft svårt att definiera sina föreställningar som antingen teater eller konst.

– Just nu kallar vi det performance, eftersom det är den mest tillåtande termen, säger han.

Men att skapa verk som faller utanför gängse genreindelning är inte oproblematiskt. Stefan Åkesson säger att Poste Restante sällan blir recenserade, eftersom det saknas teaterkritiker som är vana att bedöma det de gör. Dessutom skapar det byråkratiska problem. Var ska man söka bidrag om man inte kan svara på vilken konstform man ägnar sig åt?

Precis som gruppens tidigare föreställningar utgår »Chopins hjärta« från en vilja att ifrågasätta relationen mellan publik och skådespelare.
– Traditionell teater bygger på att publiken betalar en biljett, sätter sig ner, håller tyst, får se en föreställning och applåderar när den är slut. Denna konventionella överenskommelse vill vi in och peta i. I stället för att framföra någonting och låta publiken läsa in sina egna liv i det som händer på scenen, så vill vi skapa situationer som de själva får ta ställning till, säger han.

»Chopins hjärta« och »Djur som dör« har premiär under en höst då electronicarumlaren Andreas Kleerup gör musik till »Aniara«, koreografen Anna Vnuk sätter upp en handfast informativ föreställning om sex och Ung scen öst återskapar upplevelsen av internet i den kaotiska pjäsen »Roflmaowtime«.

Stockholms stad gav nyligen sin stadsteater en bonus på 10 miljoner, efter ännu ett succéår. Några kvarter därifrån har Dramaten på ett år gått från 68 procents beläggning till 88 procent. Anställda vittnar om en lustfylld stämning under nya chefen Marie-Louise Ekman.
Man skulle kunna anta att svensk teater är mitt i en vital förnyelsefas. Men när scenkonsten diskuteras handlar det tvärtom oftast om att den är hotad.

I början av november skrev DN:s kritiker Leif Zern en uppgiven rapport om teaterns försvinnande från offentligheten: »Jag är inte den ende som tycks bära på en diffus känsla av att teatern är på väg att glida ur systemet. Att ingen diskuterar den på allvar.« I dag håller många teatrar seminarier och samtal om sina föreställningar. Det, menade han, är ett internt substitut för det offentliga samtal som brukade finnas kring repertoaren.

Leif Zerns oro anknyter till frågan vad som egentligen är teaterns roll.

Enligt SOM-institutet är den typiske scenkonstbesökaren en högutbildad kvinna mellan 50 och 64 år. Hon bor i en storstad, röker inte, gillar att baka och röstar på miljöpartiet eller folkpartiet.

Kanske är det så att denna målgrupp vill ha just Ibsen och Shakespeare. Ska man satsa på omvälvande teater som skapar debatt, även om publiken inte är intresserad?

Är det så viktigt att teatern är nydanande och aktuell?

Nej, svarar Johan Lundberg, chef­redaktör för kulturtidskriften Axess.

– Det är inte nödvändigtvis värdefullt att göra avtryck i den samtida debatten. En av Dramatens viktigaste uppgifter är att vidareförmedla ett kulturarv, och jag tycker att man underskattar värdet av att visa upp uttryck som skiljer sig från de samtida. I stället för att lita till att klassiska pjäser har en problematik som är allmänmänsklig så håller man på och klär upp skådespelarna i moderna kläder, säger han.

Johan Lundberg tycker att teatervärlden är ängslig. Svenska teatrar är alltför upptagna med att locka unga, menar han, och nämner Drottningsholmsteatern, med dess tidstrogna uppsättningar av 1600-talsopera, som ett föredöme.

Han får mothugg av Birgitta Englin, som refererar till Riksteaterns vision: att »skapa mentala krockar för att sätta tanken och känslan i rörelse«.

– Lyckas vi skapa de mentala krockarna? Det är det som avgör om teatern är relevant. Att försöka konservera en tid eller kultur är omöjligt. Inte ens det vi betraktar som tidstroget kan värja sig från att kommunicera med sin samtid, säger hon.

Marcus Lindeen berättar att han redan skriver på en ny pjäs. Han är inte orolig för teaterns framtid och tycker sig se en ny generation scenkonstnärer med ett friare arbetssätt. Själv får han ofta höra att hans föreställningar har tilltalat människor som annars inte gillar teater.

När jag talar med Stefan Åkesson är det bara några timmar kvar till premiären av »Chopins hjärta«. Föreställningen tar bara emot 40 besökare per kväll, vilket går i linje med vad han menar är teaterns styrka i dag: att beröra enskilda individer.

– Teatern är inte ett massmedium längre, den startar inga revolutioner. Men för en besökare kan den vara en väldigt stark angelägenhet. Jag skulle bara önska att svensk teater blev mer pluralistisk, lite mer performance och lite mindre Ibsen, säger Stefan Åkesson.

Han tystnar i telefonluren.

– Eller rätt mycket mindre Ibsen.