Att sticka huvudet i ankdammen

Text:

»Det finns inte mycket som är så typiskt finlandssvenskt som att förklara att man inte är någon typisk finlandssvensk.«

De svenskspråkiga på andra sidan Östersjön är, som författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella antyder i citatet i sin bok »Linjer mellan stjärnor«, mycket noggranna med beskrivningen av sig själva, såväl som individer i gruppen och gruppen som helhet.

I synnerhet gäller detta när någon rikssvensk kommer och petar i deras värld. Reaktionerna har varit åtskilliga under de nu sju år som min kombinerade kärleksaffär och journalistiska forskningsstudie om Svenskfinland har pågått.

Allra oftast är svaren gladlynta. Finlandssvenskar från Vasa, Jakobstad, Korsnäs eller kanske i Sverige som tycker det är roligt att deras lilla värld uppmärksammas. Ibland kompletteras de med tillrättalägganden av de missförstånd som ofrånkomligen dyker upp när man griper an en så komplex företeelse som finlandssvenskheten.

Ett bra exempel är de påpekanden jag fått om begreppet »talko« i porträttet av Björn Wahlroos i senaste numret av Fokus. Som flera har understrukit är inte talko en finlandssvensk företeelse, som jag kallade den, utan en allmän finländsk. Dock har mina källor berättat att talko-kulturen är mer framträdande i finlandssvenska kretsar, då viljan att hjälpa varandra där har drivits på när man inte förväntar sig hjälp från den finskspråkiga majoriteten eller det offentliga. Men detta är som sagt enbart enskilda personers tolkningar.

En annan riktig invändning är att Toffes och Nalles ömsesidiga hjälpande av varandra i karriären inte bör sorteras in under talko-paraplyet. Detta då talkon, per definition, inte görs i vinstsyfte. I det här fallet var det nog snarare klassiskt old boys network-beteende än något annat.

Annars är den vanligaste invändning jag råkar ut för är när jag på något sätt antyder att finlandssvenskarna utgör en elit i Finland. Så också i fallet med reportaget med Nalle, där såväl nätkommentatorer som brevskrivare har vädrat denna kritik och kallat påståendet för en myt.

Visst målade jag med bred pensel när jag kallade Svenskfinland för vip-rummet i the country club of Finland. Och som vanligt är allt generaliserande av en hel folkgrupp förenat med problem och tolkningssvårigheter (därav bland annat min skrivning i artikeln att det finns finlandssvenskar i alla samhällsklasser). Hur elit och klasser ska definieras kan man också diskutera i evigheter.

Men några saker bedömer jag ändå som oomtvistliga faktum.

Finlandssvenskar – som helhet, alltså både i Österbotten och i de södra delarna av landet – har det klart bättre privatekonomiskt än den finskspråkiga majoritetsbefolkningen. Detta slogs fast år 2004 av Jan Saarela på Åbo Akademi i en rapport med rubriken ”De förmögna finlandssvenskarna”.

»Ifall man betraktar beskattningsbar förmögenhet och bostadsägande som indikatorer på ekonomiskt välstånd visar mina resultat att svenskspråkiga i Finland är överrepresenterade bland dem som har det bättre ställt, också efter att skillnader i fördelning av socioekonomiska och demografiska variabler har beaktats«, inledde han sina slutsatser.

Vissa förmögenhetssamlingar är ju mer samhällsviktiga än andra. Själv gjorde jag år 2004 en genomgång av styrelserna i de 100 bolagen på Helsingforsbörsens huvudlista och fann att 20 procent av medlemmarna hade, vad som jag bedömde, »svenska« (för- och efter-)namn. (Visst kan en del med fullt svenska namn vara finskspråkiga, men det kan kompenseras av motsatsen. Liksom att en del beskriver sig som tvåspråkiga).

Min bevakning av det finska näringslivet på senare år ger inget skäl till att misstro denna siffra, åtminstone som en grov uppskattning.

Flera andra ekonomiska maktcentra har också en svenskspråkig profil. När man har med finansbranschen i Finland att göra är var och varannan figur svenskspråkig. Och hur ser till exempel den språkliga fördelningen av ägandet ut av fastigheter i Helsingfors innerstad ut?

Ekonomi är dock inte allt.

Flera rapporter har också fastslagit att finlandssvenskar har bättre hälsa och lever längre än befolkningen i övrigt. För den som vill fördjupa sig i orsakerna till detta rekommenderar jag antologin »Det finlandssvenska sociala kapitalet« som kom ut i höstas. Essäerna i boken nyanserar bilden, men bekräftar samtidigt på det hela taget gruppens särställning.

Till detta kommer faktorer som att mängden tillgängliga dagstidningar för finlandssvenskar borde vara relativt sett långt större än för de finskspråkiga. Att antalet författare och utgivna böcker, också relativt, utgör en påtagligt större andel av det totala utbudet än de dryga 5 procent som finlandssvenskarnas befolkning utgör.

Som jag skriver i reportaget är också den finlandssvenska representationen inom ett antal tongivande tjänstemannasfärer – såsom utrikesförvaltning, försvar, kyrkan med flera – påtaglig och sannolikt långt större än befolkningsandelen. Jag har inga siffror här, men flera uppgifter från vänner i Svenskfinland som borde veta.

Svenska Folkpartiets medverkan i alla finska regeringar sedan 1970-talet har flera förklaringar men där en är de övriga partiernas vilja att ha detta – i mandat räknat – negligerbara parti på insidan.

Till allt detta vill jag lägga min egen personliga erfarenhet att det bland finlandssvenskar – såväl i Eira som på den östnyländska landsbyggden – finns en bildningstradition och intresse för kultur och historia som går utanpå det mesta i hela Norden.

Eller som Merete Mazzarella sa själv när jag för några år sedan träffade henne i Ekenäs för att diskutera finlandssvenskheten.

– På något sätt är det en känsla av att vi måste anstränga oss mer, sa hon (om jag nu minns exakt).

För mig räcker ovanstående för att beskriva Svenskfinland som en elit. Nota bene inte den enda i landet. Inte heller den allena härskande. Tvärtom visar stiftelsernas misslyckanden att behålla Partek och Sfp:s nederlag om studentsvenskan att gruppens inflytande politiskt är tämligen svagt och på dalande.

Men gruppen utgör sammantaget ändå en stark kraft som skiljer ut sig långt mer på de flesta områden än vad som är motiverat av dess numerär i befolkningen.

Snarast tycker jag att det blivit en myt att kalla detta för en myt. Motiven till det är åtskilliga. Om Finlandssvenskarnas särstatus blossar upp till en stor fråga blir det lätt ett slagträ i debatten för dem som – likt Finskhetsförbundet - vill avlöva gruppen dess grundlagfästa rättigheter. Se bara på Sanninfinländarnas oerhörda framgångar på senare tid.

Det som vinner är dock ovedersägliga fakta. Och jag välkomnar gärna fler exempel som bidrar till att mer exakt beskriva finlandssvenskarnas position i det finska samhället.