Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag tycker om att storhandla«

Den lilla gästmatsalen högst upp i SEB:s huvudkontor är ljus. Möblerna är klädda i tyg av Josef Frank och här och där står minibuketter med anemoner.

Sedan drygt fem år är Annika Falkengren vd för banken, och om en stund ska hon berätta att hennes farfar redan 1981 sa till sin sondotter: »Det är bra att du jobbar på banken, för det finns för få kvinnliga bankdirektörer.« Då var Annika Falkengren 19 år och hade sommarjobb på Enskilda Banken på Odengatan i Stockholm.

Energiska fotsteg utanför matsalen. Här kommer hon, kvinnan som leder Sveriges största bank och som är ständigt aktuell, omdiskuterad och synad.

Vilken karriär drömde du om som ung?

– Jag hade inget tydligt målfokus utan levde i nuet. Men jag hade ett tryck på mig hemifrån att försörja mig när jag var 18 år.

Hennes far var diplomat, och när Annika Falkengren var 13 år började hon och hennes två syskon på internatskola, Sigtuna humanistiska läroverk. Hon fick bli vuxen tidigt, bita ihop, längta på avstånd efter de lyckliga stunderna med mamma och pappa, som bodde i Thailand. Den hårda vägen lärde hon sig att klara av både känslor och praktiska saker, sköta sina kläder, sortera, tvätta. Men första gången kom yllekläderna ut som dockkläder.

Just i dagarna har hon fått veta vad hennes medarbetare tycker om henne som chef. Varje år gör banken ett slags »motivationsindex« bland de anställda.

– De säger att jag är mycket tydlig, väldigt energisk, duktig på att lyssna och att jag är engagerande. Jag vet att jag också är väldigt krävande.

När jag ber henne beskriva sitt jobb säger hon att det är »väldigt kul«. Att entrén till huvudkontoret är blytung, men att det är moderna människor som jobbar här. Att ansvaret är enormt, men att det är lustfyllt. Och hon säger att hon är en udda fågel i den konservativa bankindustrin.

Hennes år på toppen har fått henne att omvärdera den övertygelse hon tidigare hade.

– Om någon för fem år sedan hade frågat mig: Spelar det någon roll om det sitter en man eller en kvinna på den här posten, då hade jag svarat: »Absolut inte.« I dag inser jag att det spelar en jättestor roll för hur jag beskrivs i medierna.

– När jag fick de två styrelseuppdragen i Tyskland började medierna spekulera i om jag skulle sluta som vd. Skulle jag orka? Om en manlig vd fått dessa uppdrag hade det setts enbart som något positivt. Uppdragen är en enorm chans för vår satsning i Tyskland. Det är ett sätt att bygga nätverk där som gynnar banken.

När hon är i sin professionella värld, bland andra bankdirektörer i Sverige och utomlands, blir hon inte ifrågasatt på det viset, säger hon.

Vilken fråga har du aldrig fått av journalister?

– Ingen har velat veta varför det gick så bra för oss under den senaste finanskrisen. Vi hade lärt av misstagen på 90-talet och visade vinst även när det var som mörkast under finanskrisen.

Varför är så många arga på bankerna?

– Det är känsligt att tjäna pengar på andras pengar. Och vi banker har varit dåliga på att förklara vår samhällsnytta, vad vi gör och varför vi finns. Att vi till exempel underlättar för företag att expandera, att vi har världens billigaste bostadslån. Människor tar sms-lån hos oseriösa banker till ockerräntor. Jag har inte sett något program av »Lyxfällan« där de inblandade till slut inte får hjälp av en stor bank för att lösa sin problem.

Någonstans här ligger den stora uppgiften för framtiden, menar Annika Falkengren. SEB måste jobba på att bygga en långsiktig relation till sina privatkunder och på ett enkelt sätt beskriva vad banken har att erbjuda.

Annika Falkengren arbetar hårt, »otroligt hårt«, säger hon själv. Men det är ingen uppoffring, för jobbet är »vansinnigt roligt«. Men hur ser hennes oro ut, rädslan att göra fel? Hon berättar om den 15 september 2008, under värsta finanskrisen, när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers var på väg mot konkurs.

– Det var första gången jag sattes på hårda prov. Den dagen förändrades världen och förtroendet brast för alla banker. Vi samlades fyra gånger per dygn på mitt rum och hade telefonkonferens halv tolv på kvällen. Vi delade upp oss i två lag, ett rött och ett grönt. Jag var i det röda tillsammans med tre personer i verkställande ledningen och vi tog hand om problemen. Vi visste att SEB var i bra shape och litade på vår magkänsla. »De här bankerna kan vi låna ut pengar till.« Och vi lutade oss mot det vi hade lärt under 90-talets finanskris, då vi hade varit för tuffa mot vissa kunder.

Hur skapar du balans i livet?

– När jag lämnar min roll här på banken är jag väldigt vanlig. Jag tycker om att storhandla på Ica Kvantum och gå på bio i Täby centrum. Jag har kvar mina vänner från tiden på universitetet och har ingen längtan att vara ute på jakt. När jag är ledig vill jag ha mitt lilla liv, lunka runt i träskor och jeans och köra fyra tvättmaskiner.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera