Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Många är för bortskämda«

Vi står vid Hornstull invid Långholmsgatan på Söder i Stockholm. Här ligger Systemet, 7-Eleven, en korvkiosk. Lite kantstötta själar söker skydd för vinden. Någon säljer Situation Stockholm, andra klämmer en bärs. Längre ner mot Hornsgatan, i det nybyggda huset, ligger ett stenugnsbageri och en delibutik. En annan värld.

Nu kommer Raine upp för rulltrappan. Några steg efter honom kompisen Bosse på kryckor. Han bor hos Raine, för strömmen är avstängd i hans egen lägenhet.

Raine stegar före mot krogen några hundra meter bort. Han är klädd i nytvättade jeans och har lånat en vacker sjal i turkos och lila av sin före detta hustru Kicki. Raine vill vara ren och snygg, och när han var bostadslös mådde han dåligt om han inte kunde duscha och tvätta sina kläder.

Han kränger av sig ryggsäcken, som är slank och lätt. Tidigare bar han allt han ägde i den. I ryggsäcken ligger en bunt Situation Stockholm, tidningen han sålt i snart tretton år och där han skrivit krönikor lika länge. I det här numret finns krönika nummer 141. I ryggsäcken ligger också ett block. Han bär alltid ett block med sig, och fyller det med händelser och tankar från en värld som de flesta inte kommer i närheten av. Den befolkas av vilsna människor som inte alltid mår bra, som tröttnat på att leva, som är hungriga och bostadslösa. Eller som Raine skriver i en av sina krönikor: »Vet ni att jorden är en av universums värsta soptippar av trasiga själar och annan skit.«

Fram till för ett år sedan var Raine själv bostadslös, och han har i sina krönikor beskrivit hur han förfrös fingrarna, att läkarna knipsade av fyra fingertoppar på vänster hand och lillfingret på höger. Hur han sov hos kompisar, under Västerbron, i cykelrum, torkskåp och på toaletter. Hur han räddade livet på en kille som tagit en överdos och fick en ung man att tänka i andra banor. Det tog en natt, men sedan hade ynglingen övergivit planen att ta livet av sig.

Hur kom det sig att du började skriva krönikor i Situation Stockholm?

– Jag hade suttit inne ett halvår, och när jag kom ut på vintern 1998 träffade jag en kille som sålde tidningen. Han är död nu. Jag tyckte det var konstigt att ingen av de bostadslösa som sålde tidningen också skrev i den.

Raine gick upp med sitt kollegieblock till redaktionen, visade lite av vad han skrivit och Raines dagbok var född.

Tycker du om att skriva?

– Svenska var mitt sämsta ämne i skolan. Men sitter man i en cell på häktet händer inte så mycket, och där har jag skrivit en del. Och när jag satt på Öster­åkeranstalten på 80-talet brukade jag skriva med cigarrettändaren.

Jag förstår inte, och Raine försöker förklara. När det var mörkt ställde han sig vid fönstret i cellen och skrev spegelvänt i luften. Stora versaler, ord i eldskrift, till dem utanför som kunde se vad han skrev. Kanske var det så orden mognade i Raine.

Raines krönikor speglar inte bara hur hans eget liv gestaltar sig utan också hur människor beter sig som lever gott och varmt.

Hur vill du beskriva dem du möter när du står vid Hornstull och säljer tidningen?

– De är vänligare än vad man tror. Men de fattiga är bäst.

Raine berättade i en krönika att en ros en gång väntade på honom när han kom till sin plats vid Hornstull. Och det har hänt att människor kommit med både skor och tröjor för att han inte ska frysa. De säger också att det han skriver är bra.

Bosse vill påpeka en sak.

– Ni ska veta att Raine själv är en väldigt snäll person. Han hjälper gamla tanter över gatan och bär tunga matkassar till deras port. Alltså såna gentlemannagrejer som fanns förr.

Hur kommer det sig, Raine?

– Jag fick väl en bra uppfostran.

Ändå gick det snett tidigt, pojkhem, utskickad på bondgårdar, anstalter, fängelse. Vad berodde det på? Här flikar Bosse in att Raine var överaktiv som liten, att ingen visste hur man skulle hantera honom. Att han nog har adhd, men att ingen på den tiden visste vad det var.

Kan det stämma?

– Jo, så är det nog, säger Raine.

– När jag var två och ett halvt rymde jag från Kärrtorp till Gullmarsplan, och det är ju ganska långt. Jag har liksom ett flöde i mig hela tiden, jag städar, ritar, skriver.

Trots allt du varit med om verkar du så positiv!

– Jag är nog en harmonisk människa, och inget blir bättre för att man bråkar och gnäller. Nej, många är för bortskämda och egotrippade.

 För ett år sedan, dagen före Valborgsmässoafton, fick Raine genom Bostadsförmedlingen en tvåa i Bagarmossen. Han flyttade in med en filt, men fick så småningom soffor, säng och andra möbler av generösa människor som i Situation Stockholm läste om hur hans liv hade förändrats. Och att han saknade möbler.

I dag har han två palmer också. Och en katt. De är Kickis, hans före detta frus. Snart ska ytterligare två katter flytta in, för det ska bli stambyte i mattens hus.

Raine bryr sig mycket om djur och barn. Han skrev i en krönika att »Även oskyldiga djur blir bostadslösa när någon vräks från en lägenhet.«

Varför gillar du djur och barn?

– De bryr sig inte om hur tjock plånbok man har. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera