Intervju

»Jag var den enda som gick på disco«

Hennes konstverk är de dyraste som sålts på auktion i Sverige av en nu levande konstnär. Förra året såldes verk av Cecilia Edefalk på auktion för över 11 miljoner kronor.

Monumentalmålningen »Baby« från 1997 gick för 5,9 miljoner kronor på Bukowskis. Strax innan såldes oljemålningen »En annan rörelse« från 1990 på Stockholms Auktionsverk för 3,8 miljoner kronor.

Själv tjänade hon drygt 200 000 kronor på försäljningen.

Hur känns det?

– Inte ett skit, det är abstrakt, men på sätt och vis har jag uppnått ett mål jag satte som ung konstnär. Jag ville att min och andra kvinnliga konstnärers konst skulle värderas högre. Det är en form av bekräftelse eftersom pengar är en måttstock i vårt samhälle.

Cecilia Edefalk är född och uppvuxen i den fattiga industristaden Norrköping. Hon minns hamnstaden som lite vildare än Linköping. Kanske för att där redan då fanns ett av Sveriges bästa konstmuseer, dit hon ofta brukade gå. Hennes mamma var reklamtecknare. I radhuset där Edefalk växte upp på 50-talet fanns både Harper’s Bazaar och Femina. Hon ritade av modefotografierna minutiöst i blyerts och drömde om att bli modetecknare. När hon var 18 år ville hon söka in på Beckmans, men det var för dyrt så det blev Konstfacks utbildning i grafisk formgivning i stället. Men i Stockholm kände hon ingen. Kulturkrocken med de andra eleverna på Konstfack var ett faktum.

– Jag hade platåskor, skinnjacka från Amoresse och gick på disco. Jag tror jag var den enda på hela Konstfack som gick på disco.

Hon skrattar.

Cecilia Edefalk hade sin första soloutställning på Galleri Wallner i Malmö 1988, efter att hon även gått Kungliga Konsthögskolan. I höstas tog hon ut svängarna ordentligt när hon hade en egen utställning på 300 kvadratmeters yta på Barbara Gladstones ansedda New York-galleri.

– Jag har jobbat hårt det senaste året och känner att jag behöver skapa en ny grund. Jag rensar och tömmer både hemma och i ateljén. Det betyder inte bara att jag går ut med soporna. Jag behöver få syn på nya saker.

Måleriet har hon varit tvungen att ta en paus ifrån eftersom hon blivit allergisk mot lösningsmedlet. Allergin kom smygande redan i mitten av 90-talet när hon bodde i Berlin och sov i sin ateljé – ibland i ett os av terpentin. Men allergin har också gjort att hon tvingats prova nya vägar. Hon har gjort arbeten i brons och använt sig av fotografi. Måleriet är en ensam sysselsättning, därför gillar hon att samarbeta med hantverkare. Men hon längtar också efter att ta upp måleriet igen.

Tidigare har Cecilia Edefalk använt sig av reklam- och modebilder i sitt måleri. Så kom »Baby« till, den intagande melankoliska kvinnan som svävar i ett hav av färg.

– Det är de halvbra modebilderna som fascinerar. De modebilder som är för perfekta går inte att komma in i. De är slutna, säger hon.

Målningen »En annan rörelse« (1990) började med att Edefalk fick syn på en bild i en modetidning. Motivet var en strandscen där en man stryker sololja över en kvinnas rygg. Hon reducerade bilden och upprepade sin tolkning i flera målningar i olika storlekar. Den köptes 1990 av konstmagnaten Fredrik Roos för 20 000 kronor och tillhörde länge konsthallen Rooseum i Malmö.

Cecilia Edefalk minns publikens första möte med utställningen av »En annan rörelse«. Ingen sa något. Kanske för att de inte visste om de skulle tycka det var bra eller dåligt, säger hon. Ingen hade tidigare gjort en utställning med ett enda motiv i olika variationer.

– Då fanns det bara plats för en kvinnlig konstnär på topp i taget. Det är annorlunda i dag. När man får en amerikansk gallerist hamnar man i en egen division. Alla tycker att det är kul.

Har du passerat stadiet för avundsjuka kommentarer?

– Något åt det hållet, ja.

Vilka samtida konstnärer gillar du?

– Till exempel går just nu flera topput­ställningar på Moderna museet med bland andra Eva Löfdahl och Jutta Koether.

Cecilia Edefalk bor i en tvåa i Kärrtorp, är »halvsambo« och gillar att gå i skogen. Vintern har hon ägnat åt att mata fåglar, och det resulterade i att hon började fotografera ankor. Tidigare har hon nästan alltid målat människor men nu är hon mer intresserad av djur.

Till ateljén på söder behöver hon inte gå så ofta. Arbetar gör hon ändå hela tiden.

– Jag är min egen chef. Därför handlar mycket av mitt arbete om att vårda mig. Jag dricker sällan alkohol eftersom det tar för mycket energi. Jag försöker äta och sova bra. Att göra själva konstverket är bara en liten del av arbetet med ett konstverk. Det gäller att komma i balans, att tänka på idén. Man säljer inte konst för 10 miljoner om man inte har tänkt mycket.

Har du blivit förmögen på din konst?

– Jag har så jag klarar mig ett år eller mer. Min ateljé är dyr, annars har jag inte så stora utgifter. Inget sommarhus, ingen bil och inga barn som kostar pengar.

Cecilia Edefalk drar ner den benvita yllemössan över pannan . Hon har bråttom till Bukowskis, där hon har ropat in ett sidentäcke från 1700-talet, en »lite för stor« kinesisk bronsurna och en afrikansk mask som ska nu fraktas hem till Kärrtorp.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera