Intervju

»Kunskapens vägar är ofta omvägar«

Sven-Eric Liedman kommer ångande med en himmelsblå yllesjal runt halsen. Halvspringer. Under många år var han en hängiven motionslöpare, sprang maraton och en massa andra lopp innan ett trasigt knä satte stopp för detta. Liksom de gamla grekerna menar han att man tänker illa med en otränad kropp.

– När jag sprang förberedde jag mina föreläsningar, berättar han.

Föreläsningar, böcker, artiklar, essäer och vetenskapliga uppsatser flödar ur denne professor emeritus i idé- och lärdomshistoria. Denne vänsterdebattör rör sig mellan Marx och Machiavelli, Shakespeare och Sartre. Och nu har han ställt diagnos på dagens skola.

Han menar att skolan av i dag är gammeldags. Precis som i den forna skolan hetsas eleverna med mängder av prov. De ska slå i sig fakta, mätas och kontrolleras. Eleverna ska göras till nyttiga individer på en marknad och stärka Sveriges konkurrenskraft. En sådan skola är själsdödande, anser han.

Sven-Eric Liedman vet vad han talar om. Hans egen tid i läroverket var helt misslyckad, men när hans kunskapstörst så småningom väcktes var den omöjlig att släcka.

– Kunskapens vägar är ofta omvägar. Därför är det så viktigt att elever får både en andra, tredje och fjärde chans till studier. Att man får möjlighet att studera också i vuxen ålder. I dag ska unga människor tidigt göras »anställningsbara«, inte »överutbildas«. Men den som bara åker på motorvägen ser knappast något av landskapet.

Han började läroverket i Kristianstad innan han hade fyllt elva år. Han trivdes inte i den nya miljön i stan, inte med skolan och med stadspojkarna. Han skolkade och fördrev tiden på kaféer. Hans far, som kom från fattiga förhållanden men fått studera till präst, ville att Sven-Eric skulle studera. Men när sonen vantrivdes i läroverket sa han :«Okej, du får studera på Hermods.« Och Hermods blev sonens räddning, studier per korrespondens.

– I dessa studier upplevde jag frihet och lust kombinerad med motstånd, de tentamina jag måste gå igenom. Men i dagens skola gäller bara motståndet, »katedern«.

Sven-Eric Liedman växte upp på en prästgård i Skåne med tretton rum och en vind, en förträfflig lekplats. Huset var berömt för sina spökerier, men dessa märkte han inget av. Kanske var det där, i prästgården, han utvecklade sin fantasi, den fantasi som är avgörande för det abstrakta tänkandet. »Varje abstraktion förutsätter ett slags individens kreativitet«, skriver han i nya boken.

Han har gått strövtåg i bildningens marker, vågat pröva på det ena och andra. Några år på 1960-talet var han biträdande kulturchef på Sydsvenskan i Malmö och lärde sig att lämna artiklar på exakt tid. Något han försökt lära sina studenter.

Varför skrev du en bok om skolan?

– Över tre miljoner svenskar berörs av skolan, om man räknar in förskolan, skolan och universiteten. Och svenskarna tycker att skolan är en av de absolut viktigaste frågorna i dag.

Genom sin dotter, som är gymnasielärare, ser han på nära håll hur undervisningen detaljstyrs uppifrån.

– Elevernas kunskaper ska »kvalitetssäkras« genom instrumentella och mekaniska kunskaper, som kan mätas och betygsättas för att eleverna ska passa in på arbetsmarknaden. Och genom mina barnbarn ser jag hur proven hetsar dem till ett vanvettigt pluggande. För att få bra betyg ska de slå i sig kunskaper som de glömmer lika fort. Ett genuint intresse för kunskap är motsatsen. Sådan kunskap byggs upp långsamt, fördjupas och lär eleverna att förstå och argumentera.

Sven-Eric Liedman talar om vikten av att ta till vara unga människors inre motivation, deras vurmar. Då kan de lära sig hur mycket som helst.

Han berättar hur han själv som barn och mycket närsynt var oerhört intresserad av insekter. Så småningom kunde han »allt«, säger han, om getingars ansikten. Sedan skaffade han sig ett herbarium, blev duktig på växter. Försvann sedan in i de franska 1800-talsförfattarna, Zola, Maupassant, och började intressera sig för idéerna inom litteraturen och filosofin.

– Jag har gått på min lust.

Varför är det fel att betona vikten av kunskap?

– Det är utmärkt med kunskap, men i dagens skola är begreppet kunskap magert. Det rymmer bara det som kan mätas på ett prov. Kunskap är något mycket större, den kan förändra oss, ge oss ett rikare liv.

Du ger en dyster bild av skolan. Hur har det kunnat bli så här?

– Fram till 90-talet var skolan hygglig, men sedan rasade resultaten. Lösningen blev det som kallades kunskap i skolan, enkla mätbara resultat. Man började »kvalitetsssäkra« skolan, vården, polisen. Man mätte kunskaper, antalet behandlade patienter, antalet ingripanden.

Han berättar om ett av sina barnbarn, som går sista året i gymnasiet och läser filosofi. Läraren är en fantastisk pedagog som lär eleverna att resonera kring filosofiska problem, jämföra Aristoteles tankar om godhet med andra filosofer, och barnbarnet älskar ämnet.

– Men i dagens skola är detta onödig kunskap. Den är inte instrumentell och eleven kan inte få någon bestämd användning för den. Som tur är gör inte ungdomar alltid som de blir tillsagda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera