Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Det slutade med sjuktransport«

Okänd och backbencher. Så lät det när Carina Moberg, 45, blev gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Fokus träffar en gymnast i spagat mellan jaget och laget.

I mars sparkade Håkan Juholt den tidigare gruppledaren, veteranen och ex-ministern Sven-Erik Österberg. För att befordra en kompis, trodde många på utsidan. Så var det inte.

Carina Moberg sörjde Mona Sahlins avgång, har nämnt Ylva Johansson som politisk förebild och har aldrig umgåtts med Håkan Juholt privat eller ens träffat honom särskilt mycket i riksdagsarbetet.

– Jag hade inte en tanke på att ställa upp som gruppledare, bekänner hon över salladen i riksdagens matsal.

– Men någonting har vi väl lärt oss av processen i partiet under vintern. Det måste finnas flera kandidater. Man kan inte bara säga nej. Man får bita i det sura äpplet.

Nu är utmaningen att göra riksdagsgruppens tisdagsmöten till något roligare än »Döda timmen«, som Sahlin kallade tillställningen. »Okänd backbencher« var epitet som sved när Carina Moberg fick jobbet. För den som har insyn i riksdagen är det inte heller sant. Framför näsan på andra erfarna partikolleger fick Carina Moberg ledartröjan för socialdemokraterna i trafikutskottet 2002. Det krävde lyhördhet och en stor portion ödmjukhet i ett parti besatt av Jantelagen. Carina Moberg fick mycket internt beröm för sitt sätt att sköta uppgiften.

– Jag kan riksdagsarbetet. Det är min största tillgång, säger hon och spänner en kort sekund ögonen i intervjuaren. Annars fäster Carina Moberg hellre blicken ömsom i hörnen, ömsom, lite längtansfullt, på utgången. Det är svårt för vem som helst att intervjuas om sig själv, och Carina Moberg vill vara vem som helst.

Hon har socialdemokratin i sitt dna. Rötterna finns i Dalsland, där farfar Lars var engagerad socialdemokrat i ett brukssamhälle med stora klasskillnader. Själv är hon uppvuxen i Stockholms söderort och värderingsarvet var självklart.

– Det var inget sånt där spännande som att jag läste olika partiprogram och sedan bestämde mig. Jag bara kände att jag var socialdemokrat. Sedan när jag kom till högstadiet upptäckte jag att jag inte hade några argument. Det var då jag gick med i SSU.

Politiken gjorde fritiden än mer hektisk, för samtidigt tränade Carina Moberg gymnastik, både individuellt och i trupp. Hon började faktiskt redan som 3-åring. Men det var truppen som fick hennes hjärta till slut.

– Det var mycket roligare! En lagidrott, tillsammans med såna som också hade tränat individuellt tidigare. Och så tränade jag småtjejer parallellt. Och åkte runt som domare.

Skoltiden i Huddinge bar på sin egen dualism. SSU kämpade mot betyg, Carinas egna var skyhöga.

– Jag höll på SSU:s linje, men jag minns att det kändes lite dubbelt. Nästan lättad berättar hon sedan att kunskaperna minsann inte räckte så långt på gymnasiet där andra var lika bra eller bättre.

Idrottsintresset utmynnade i en sjukgymnastexamen. Tiden som yrkesverksam blev kort, men Carina Moberg känner än i dag en stark samhörighet med skrået och är sms-kompis med moderata riksdagskollegan Saila Quicklund som har samma bakgrund.

Tävlingsmänniska? Hm. Kanske. Lite.

– Det var väldigt jobbigt när jag tvingades bryta ett lopp på Lidingö i förtid. Jag försökte hänga på dem som var alldeles för bra och vägrade ge mig. Det slutade med sjuktransport. Att inte kunna leva upp till mina egna förväntningar och krav på mig själv, det var ett stort bakslag.

Medan lunchmatsalen långsamt töms på mätta ledamöter beskriver Carina Moberg pendelrörelsen mellan »det individualistiska« och kollektivet och svagheten som hotar i båda tillstånden, lockelsen och behovet att själv få plats och rädslan att verka märkvärdig.

Att få 112 riksdagsledamöter att finna sin roll i ett sånt mentalt universum låter som en uppgift för en psykoanalytiker. I en övning i höstas fick de sätta upp gula post it-lappar med svar på frågan om varför socialdemokraterna egentligen finns till. Gruppledningen har också hållit utvecklingssamtal med samtliga efter höstens och vinterns uppslitande händelser i partiet.

– Du anar inte vad det finns för historier. Att folk har gått här i ganska många år utan att egentligen känna sig särskilt sedda, säger Carina Moberg.

En sen lunchare, den pinfärska riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (s), slår sig ner vid bordet bredvid. Bucht är känd som Haparandas starke man, har utsetts till Årets svensk av Fokus och kom in i riksdagen på personkryss. Nu låter han förstå att tillvaron i riksdagen är, tja, annorlunda än vad han är van vid.

Carina Moberg rätar upp sig i stolen och är plötsligt gruppledaren.

– Precis. Det är väl det där som är lite schizofrent. Man ska vara en del i laget, men samtidigt också … Vi har olika förutsättningar som ledamöter, om vi säger så. Det måste man ha förståelse för. Sedan har vi en bit kvar, och vi är inte klara med det Sven-Erik, eller hur?

Han skrattar, och diplomaten Moberg får beröm.

– Carina skulle passa bra som utrikesminister, säger Sven-Erik Bucht. Och tillägger:

– Men då skulle nog Urban Ahlin bli sur.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera