Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag är inte särskilt dyr i drift«

Det kan förmodas bli ett eftertankens möte efter de två senaste turbulenta år som skakat den ideella organisationen. Först ertappades organisationens insamlingsstjärna Johan af Donner med en häpnadsväckande tjuvaktighet. Sedan kom avslöjandena om ordföranden Bengt Westerbergs (och den tidigare ordföranden prinsessan Christinas) arvoden i klassen 700 000 kronor. Skandalerna fick 44 000 medlemmar att lämna Röda Korset under 2010, ett tapp om 19 procent.

Med sin forell på gaffeln har den tillträdande ordföranden, Eva von Oelreich sin inställning till ekonomisk kompensation klar.

– Arvodet är ingen stor fråga. Men jag är ingen Moder Teresa. Jag har inget emot ett visst arvode. Det är en hardship-post. Men det får inte vara för fett. Jag är inte särskilt dyr i drift. Jag bor i hyresrätt, jag har ingen bil.

Hon fortsätter:

– Jag har sänt signalen och ombuden är kloka. De fattar att det finns en korrelation mellan uppgift och arvodets nivå. Att vi är en ideell organisation.

Det talas ofta om en kaotisk trängsel och konkurrens mellan välgörenhetsorganisationer i samband med till exempel jordbävningen på Haiti. Finns det en oro att pengarna inte når fram i tid?

– Samordningen blir långsamt bättre och bättre. Mycket har hänt sedan åttiotalet. Men att det inte ger utslag i en megakatastrof som den i Haiti är inte onaturligt.

Vi hade tömt den sista droppen vin och jag hade slagit igen kollegieblocket, när von Oelreich sa:

– Ja, det har varit trevligt. Men jag trodde det var mera du skulle fråga om.

Vad?

– »Vilken är din drivkraft«, till exempel?

Här ska betänkas von Oelriechs bakgrund och karaktär. Det stiliga efternamnet kommer från Prag på 1600-talet. Fadern var präst och kom efter andra världskriget att ägna sig åt flyktingarbete i det raserade, halvsvältande Tyskland. Redan som femåring besökte hon flyktingläger i Tyskland. Hon har akademiska examina i filosofi, litteratur- och konsthistoria, engelska, franska och italienska. Hon finansierade studierna på 60-talet i Lund med att jobba som korrekturläsare på tidningen Arbetet. En tredjedel av sitt liv har hon tillbringat utomlands, mest för RK och FN i Genève. Hon fanns på plats i Rwanda efter massakern 1994. Katastrofberedskap har varit en specialitet.

Själv beskriver hon sig som »en nörd – jag springer på utställningar, går på teater och läser böcker…«. Just nu på nattygsbordet ligger »Anna Karenina« och diplomaten Ingmar Karlssons »En delad värld – Islam och Europa«.

– Karlsson är en karl jag vill träffa.

Vilken är din drivkraft?

– Jag tror att man kan förändra till det bättre. Gå längre.

Vad hade du mera väntat att jag skulle fråga?

– »Hur ska du kunna ta över denna sargade organisation?« Och jag skulle ha svarat: Den är inte alls så sargad. Och så trodde jag att du skulle fråga: »Men är du inte för gammal?« Och jag skulle sagt: Se på dig själv. Och titta på Jane (tecknerskan fyllde 80 för någon månad sedan). Och så skulle jag tillagt: Är det inte just så vi ska ta till vara våra liv…

Vad skulle du gjort om du inte nominerats till den här posten?

– Jag hade erbjudande att stanna kvar på det jobb jag hade i Genève i ytterligare tre år.

Skäms du över situationen som Svenska Röda Korset försatt sig i?

– Jag är ledsen. Det är tråkigt för organisationen och för dem som är medlemmar.

Och när du tagit över, hur blir Röda Korset i Sverige?

– Jag stimuleras av lite motvind. Röda Korset ser ut som en åldrad organisation. Men idén är så bra att verksamhetsinriktningen inte ska ändras. Men den behöver anpassas till en förändrad omvärld. De som blir medlem tror på Röda Korsets värderingar. Och med medlemmarna i ryggen får man bättre tryck på exempelvis UD om det är det man skulle behöva. Vi ska titta mycket på omvärlden, inte bara vid katastrofinsatser. Gemensamt lever vi i en värld med brist på naturresurser – vatten, energi, mat och vi har klimatfrågan.

Är hjälpen alltför beroende av medier?

– Jag var i Somalia 1992. Då längtade jag efter reportrar som skulle vara där och beskriva situationen och ge bakgrunden. Men det fanns inga. Generellt kan jag väl säga, att det ibland behövs större kunskaper.

Men är det inte ibland för mycket jippon och kändiseffekter?

– Jag tror på att man gör saker. Men viktigast är ett mera långsiktigt och djupare sätt att arbeta.

Var i världen är det nu mest angeläget att göra insatser?

– Biståndsmässigt är det i Afrika, i fallerade stater. Men det finns stadsmänniskor i Hanoi som har det bättre än människor har det i vissa fickor av New York.

Vilka andra välgörenhets- och biståndsorganisationer imponerar på dig?

– Alla har sina styrkor och alla har också sina svagheter. Läkare utan gränser är en organisation som tilltalar mig mycket.

Vad skulle du säga om du råkade träffa af Donner?

Eva von Oelreich dröjer med svaret.

– Sannolikt skulle jag vända bort blicken. Skulle vi talas vid skulle det stanna mellan honom och mig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera