Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag kräks på psykologisk realism«

Hon upptäcktes som 11-åring på Vår teater i Skärholmen av skådespelaren Olof Thunberg som sökte barnskådespelare till en teaterföreställning. Teaterintresset hemma var svalt men Thunberg gick hem till Mellika Melanis föräldrar, som jobbade inom vården, och uppmuntrade dem att stötta dotterns teaterbegåvning. 21 år gammal kom hon in på skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan i Göteborg.

– Olof Thunberg blev min mentor. Redan när jag var i tonåren lyssnade han på mina idéer och åsikter om teater. Den respekt han visade mig har betytt enormt mycket, säger hon.

Men regiintresset tog snabbt över. När hon spelade i »De sju städerskorna« på Dramaten (2006) missade hon en entré för att hon hade huvudet så fullt av regiidéer.

Nu är Mellika Melouani Melani, född 1973, känd som en av de tydligast profilerade unga regissörerna i Sverige.

Vi äter sushi i hennes röda trävilla på Ingarö, fyrtio minuter öster om Stockholms innerstad. Här bor hon med sambon Magnus, docent vid kriminologen på Stockholms universitet, och deras barn.

Melani har bland annat gjort överraskande och samtidsladdade iscensättningar av Verdis »Rigoletto – djurisk åtrå« på Uppsala stadsteater (2008) och Bizets »Carmen« på Backa teater (2010).

Opera, fast inte som traditionell opera utan en kombinerad tal- och musikteater med inslag av performance, konstinstallation och delvis nyskriven musik av Dror Feiler.

I januari fick Melani Svenska teaterkritikers förenings teaterpris för 2010 med motiveringen: »Mellouani Melani oroar, djuplodar och imponerar som teater­makare.«

I augusti efterträder hon Mira Bartov som Folkoperans nya konstnärlige ledare.

– Det blir en stor utmaning att jobba med ett helt operahus i stället för enbart en uppsättning. Jag vill utforska teaterriten.

Hur då?

– Det speciella med teaterformen tänker jag är att många människor samlas en viss tid för att utforska någonting tillsammans. Det är egentligen bara kyrkan som kan jämföras med den situationen.

Folkoperan har sedan starten 1976 velat skapa ett alternativ till Kungliga Operan och riva ner den barriär som kan finnas mellan publiken och operakonsten som ofta upplevs som svår och otillgänglig. På repertoaren har man haft både nyskrivet och klassiskt, och föreställningarna spelas på svenska till skillnad från Operan där man i regel spelar på originalspråk. Namnkunniga teaterregissörer som Staffan Valdemar Holm, Lars Rudolfsson och Suzanne Osten har gästat operascenen på Hornsgatan i Stockholm.

Melani är som regissör visserligen en van arbetsledare och ett i teaterkretsar känt namn, men ändå ett oskrivet blad som chef och dessutom okänd i operasammanhang.

Vad vill du göra på Folkoperan?

– Jag vill få en genomströmning av idéer i hela huset. Det finns också en tradition och en konvention inom opera som jag vill använda mig av på ett nytt sätt.

Kan du ge ett exempel?

– Repertoaren är inte lagd ännu. Men jag tänker att operakonsten erbjuder en mekanisk ritual in i döden eller ruset. Inte bara i sin handling, utan även i sin form. Jag tror vi kommer att få det att hända på Folkoperan.

Vad detta innebär i praktiken återstår att se. Mer konkret än så blir hon inte just nu.

Hon är inte intresserad av den psyklogiska realismen som varit ledstjärna för svensk teater ända sedan Strindbergs dagar. Hon lockas inte av den gestaltande teatern, där skådespelaren strävar efter att vara äkta och övertygande. I stället dras hon till författare som den österrikiska nobelpristagaren Elfriede Jelinek. En omtvistat svår författare som enligt Melani har lämnat den berättartradition som normalt sett råder på svenska teaterscener. I höst regisserar hon Jelineks »Köpmannens kontrakt« på Dramaten.

– Jelinek tömmer sig på allt hon har att säga om ett ämne. Det blir ett musikaliskt flöde av ord snarare än en konventionell story. Ofta när vi går på teatern är vi vana vid att skådespelarna berättar en saga, säger sanningar och gestaltar offer på scenen.

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg. Många bra historier kan sägas handla om just det.

– Absolut. Och på teatern finns alltid plats för de stora frågorna som sorg, död, kärlek. Men teatern rymmer också olika sätt att utforska dessa teman. Se hur ­befriad operakonsten är från berättarstruktur och förståelsekrav. Där handlar det om tillstånd, upplevelse, musik.

Hur står sig svensk scenkonst internationellt?

Lång tystnad. Melani ser först lite ställd ut.

– På teaterfestivaler i Europa visas ingen svensk scenkonst, säger hon. Svenska skåde­spelares goda rykte internationellt tror hon hänger kvar från Ingmar Bergmans världsberömda filmer.

Men Melani är kritisk till den utveckling som råder inom svenskt skådespeleri.

– Vi har fastnat i den psykologiska realismen. Men det finns en gräns för hur avspänd och naturlig man kan vara på scen. Jag kräks på det där. Men motsatsen är inte heller att vara teatralisk på scen. Jag vill se skådespelarna sluta gestalta och ­i stället utgå ifrån sig själva. Många unga skådespelare är helt ointresserade av ­naturlighet och avspändhet på scenen. De vill hitta nya uttryck. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera