Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Alle skal med – Därför är norrmän socialdemokrater

Arbeiderpartiet stärks i opinionen efter Utöya. Men resan mot positionen som Europas starkaste socialdemokrati började redan för tio år sedan.

Längst in i korridoren på sjunde våningen i Arbeiderpartiets högkvarter i Oslo sitter en handfull personer runt ett stort ovalt bord. Telefoner och datorer är tillfälligt framdragna. Nyheterna rullar på två tv-skärmar. På väggarna hänger listor med telefonnummer bredvid porträtt av gamla partiledare.

I normala fall är det partistyrelsens mötesrum, nu är det omvandlat till Arbeiderpartiets valcentral inför de norska lokalvalen den 12 september. Eller så var tanken.

– Men det här har mer fungerat som en kriscenter för att ta hand om de överlevande, säger den tröttkörda informationschefen Anne Odden.

Om man blickar ut genom fönstren, de som klarade sig, som inte är igenspikade med plywoodskivor, ser man vad hon talar om. Nedanför ligger ett ödelagt regeringskvarter. Det enda som rör sig innanför avspärrningarna är lyftkranar, poliser och glasreparatörer.

När bomben, som tog åtta människoliv, sprängdes i centrala Oslo den 22 juli tvingades valcentralen evakuera. När nyheten om skottlossningen på ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på Utöya kom satte sig partisekreteraren Raymond Johansen i en bil och körde dit så fort han kunde. Vid strandkanten möttes han av skadade ungdomar som hade lyckats fly därifrån simmandes. 69 personer kom inte därifrån, utan föll offer för kulorna från en självutnämnd korsfarare som hatade det mångkulturella samhället nästan lika mycket som han hatade den politiska makt som mer än någon annan har format det norska samhället i snart ett sekels tid: den norska socialdemokratin.

Första dygnet efter dådet höll valcentralen, som nu hade omvandlats till en kriscenter med hundratals människor som jobbade dygnet runt, till i Domkyrkans lokaler. Prosten är gammal rådgivare i Arbeiderpartiet. Dagen efter huserade de i stortinget. På tredje dagen var de tillbaka i Arbeiderpartiets pampiga högkvarter på Youngstorget. De enda som inte kunde flytta tillbaka var ungdomsförbundet AUF på våningen ovanför, vars lokaler symboliskt nog var de som hade drabbats hårdast även av explosionen.

Ingen prövning som statsminister Jens Stoltenberg hade ställts inför tidigare kunde mäta sig med detta. Hans Arbeiderparti hade visat bottensiffror i opinionsmätningarna hela året, och nu skulle han hantera en katastrof som i högsta grad hade drabbat honom personligen; det var hans högkvarter som hade sprängts, det var hans Utöya – där han varit varje sommar sedan 1974 – som hade attackerats. Hans vänner som hade mördats.

Ändå behöll han lugnet, gav tröst åt en nation och visade mitt i allt helvete på en väg framåt. Kanske var det för att orden som kom ur hans mun var så äkta som han kom att höjas till skyarna. Inte minst bland socialdemokrater i Sverige som närmast såg på honom med avundsjuka i blicken. Arbeiderpartiet hade något som det socialdemokratiska arbetarpartiet saknade.

Historien om Arbeiderpartiet är på många sätt en spegelbild av de svenska socialdemokraternas utveckling. Från ett klasskampsparti till en pragmatisk välfärdsbyggare med närmast total politisk hegemoni, som när 1900-talet övergår i 2000-talet plötsligt inser att de befinner sig i en djup identitetskris.

Arbeiderpartiet bildades 1887, två år innan det svenska, och fungerade till en början som facklig centralorganisation innan norska LO bildades två år senare. Det första partiprogrammet bestod av fyra simpla krav: allmän rösträtt, lagstadgad normalarbetsdag, direkt skatt och strejkrätt. Efter ryska revolutionen radikaliserades partiet och gick med i Komintern, den kommunistiska internationalen. Högerfalangen valde då att bryta sig ur och bilda Norges socialdemokratiska arbetarparti.

Det dröjde inte många år innan Arbeiderpartiet, vars medlemmar hade svårt att ta order från Moskva, slängdes ut ur Komintern. Snart hade de även övergivit tanken på en världsrevolution, och 1927 slog de två norska socialdemokratiska partierna sig samman igen. I parlamentsvalet till stortinget samma år blev Arbeiderpartiet största parti – en position de behållit sedan dess – och fick för första gången bilda regering.

Sedan 1935 har partiet varit borta från makten i sammanlagt endast 16 år.

Glansperioden var 1945 till 1961 när Arbeiderpartiet under statsminister Einar Gerhardsen hade egen majoritet i Stortinget. Resten av 1900-talet pendlade valresultatet runt 40-procentsstreket. Som bäst 46,5 procent. Som sämst 34,3 procent. Det var 1989, samma år som Berlimuren föll.

En promenad längs Karl Johan, den stora paradgatan i Oslo, och man ser ett samhälle som till synes liknar det svenska. Affärerna är desamma som på Drottninggatan i Stockholm, stenplattorna på marken likadana, till och med uteliggarna påminner om grannlandet i öst. Det är inte förrän man kommer till den gula tegelstensbyggnaden på den norra delen av gatan som den stora skillnaden uppenbarar sig. Därinne, i stortinget, är den parlamentariska majoriteten rödgrön och utgör maktunderlaget för Jens Stoltenbergs socialdemokratiskt ledda trepartiregering som styrt Norge sedan 2005.

Arbeiderpartiet är sannerligen en udda fågel i en europeisk socialdemokrati som annars befinner sig i djup kris. Medan traditionellt starka socialdemokratiska partier i andra länder – Tyskland, Danmark, Holland, Storbritannien, Frankrike, Italien och inte minst Sverige – har förlorat sin dominerande ställning, har Arbeiderpartiet både lyckats bilda koalition, vinna val och bli omvalda.

De har dessutom gjort det med »Alle skal med« – Göran Perssons utskrattade slagord från katastrofvalet 2006 – som valslogan. Med en statsminister som talar om att han är »stolt, men ikke fornøyd«. Och med Lars Ohlys motsvarighet, vänsterpartiet Sosialistisk venstres partiledare Kristin Halvorsen, som finansminister – mitt under brinnande finanskris.

Hur är det möjligt?

– Arbeiderpartiet har redan gjort den läxa som socialdemokraterna i Sverige gör just nu. De ligger lite före oss, säger Inger Segelström som är generalsekreterare för Samak, de nordiska socialdemokratiska partiernas och fackföreningsrörelsens samarbetsorganisation.

För Arbeiderpartiet har knappast varit förskonade från problem, deras stora kris kom i valet 2001. Partiet hade då varit i regeringsställning i ett års tid efter att den borgerliga minoritetsregeringen hade förlorat sitt stöd i stortinget.

Arbeiderpartiet modell 2001 var ett försök att kopiera Tony Blairs New Labour: en ung och charmig statsminister vid namn Jens Stoltenberg försökte vinna medelklassen genom att sälja statliga bolag, konkurrensutsätta välfärden och sänka skatten.

Gensvaret blev 24,3 procent. Det sämsta valresultatet sedan 1924.

– Känslan av att vi hade gjort fel lade grunden för ett konstruktivt nytänknande. Och anledningen till att vi lyckades med det var att vi inte sa att det var väljarna som hade valt fel utan vi som hade gjort fel.

Det säger Martin Kolberg, som då var partisekreterare och den som blev chefsstrategen bakom partiets omläggning. Partiet tvingades ompröva sin politik i grunden.

– New Labour gick ut på att släppa väns­terflanken för att vinna mitten. Vi valde efter 2001 att hålla tätt på vänsterflanken, hela vänsterflanken, säger Kolberg.

Resonemanget är tvärtemot det som socialdemokraterna i Sverige gjorde i sin eftervalsanalys efter krisvalet 2006, där de urbana mittenväljarna utmålades som framtida nyckelväljare. I Norge såg man i stället den allt lägre andelen LO-väljare som det stora problemet.

– Man måste ha fokus på att representera dem som vi i Norge säger sitter nederst vid bordet. Om man inte tar till vara på dem så blir man för eller senare svikna av den så kallade medelklassen. Att tro att man kan ta över en del av högerns planhalva är dömt till historiskt nederlag, säger Kolberg.

Kanske gäller det mer i Norge än någon annanstans. Ett länge fattigt land i utkanten av Europa; utan adel, utan storindustri, utan stor invandring, som levt under ockupation. Allt detta har gett upphov till en kulturell sammanhållning där gemensamma lösningar varit nödvändiga, och där medelklassens öde knutits samman med välfärdsstatens framväxt.

Medelklassen ligger helt enkelt mer till vänster i Norge än i Sverige, menar Kolberg, även om den materiella standarden inte skiljer dem nämnvärt åt.

Så vad Arbeiderpartiet gjorde efter 2001 var inte så mycket en förnyelse som en tillbakagång till traditionell social­demokratisk ideologi i ett försök att åter bli ett trovärdigt och ett reellt alternativ till konservativa Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som började locka allt fler löntagare.

– Vi måste alltid kunna svara på varför löntagarna ska rösta på oss. Det är en politisk uppgift, inte en uppgift för kampanjmakarna. Att vinna val är inte viktigt för socialdemokraterna. Det är att vinna makten som är viktigt, och då måste man veta vad man ska använda makten till, säger Kolberg.

Men för att vinna makten behövde de även utmana en annan konvention: den att Arbeiderpartiet alltid går till val ensamma och styr själva. Egentligen var det ett svårare val för Arbeiderpartiet än vad det var för småpartierna Socialistiska venstre och Senterpartiet att acceptera Arbeiderpartiets dominans i en rödgrön koalition.

Det var dock ett lättare projekt att genomföra, och lyckas med, än i Sverige. Socialistiska venstre har till skillnad mot vänsterpartiet i Sverige inget kommunistiskt förflutet, utan bröt sig ur Arbeiderpartiet 1961 i kritik mot partiledningens positiva inställning i Nato- och Europafrågan. Och så länge Arbeiderpartiet har mer fokus på att driva vänsterpolitik och bygga ut välfärden än på utrikespolitik är de mer än villiga att sitta i regeringsställning. Det mittenorienterade landsbygdspartiet Senterpartiet hade å sin sida fått allt svårare att få gehör på högersidan mellan de stora Höyre och Fremskrittspartiet, vilket fick dem att söka sig vänsterut.

2005 kunde Jens Stoltenberg läsa upp en historisk rödgrön regeringsdeklaration. Arbeiderpartiet hade ökat med nästan tio procentenheter sedan katastrofvalet och lade beslag på 10 av de 19 statsrådsposterna.

Bland det första den nytillträdda regeringen gjorde var att höja skatten med 11 miljarder norska kronor. Året efter höjde de skatten med ytterligare 2 miljarder. Ett otänkbart steg för de svenska social­demokraterna, som enligt sin egen logik kan protestera mot varje nytt steg i Anders Borgs jobbskatteavdrag, men aldrig återställa dem. Inte om de vill vinna medelklassen.

För Stoltenberg har de ökade intäkterna inneburit att regeringen kunnat bygga ut barnomsorgen, ökat dagarna i föräldrapenningen och antalet anställa i offentlig sektor.

– Det är hårt arbete i en koalition där vi inte är eniga om allt. Men vi är eniga om det övergripande. Och när vi blir oeniga om detaljer så sätter vi fokus på de stora frågorna, säger Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre, ofta utmålad som Jens Stoltenbergs kronprins i Arbeiderpartiet.

2009 blev de rödgröna den första majoritetsregeringen att bli omvalda i Norge på 40 år. Mycket av framgången 2009 handlade om regeringsduglighet. Omvärlden upplevde en extraordinär finanskris – i Norge höll sig arbetslösheten runt tre procent, och statsfinanserna visade överskott.

– Oljan hjälper ju en del, säger Arbeiderpartiprofilen Per Kleppe, som var norsk finansminister samtidigt som Gunnar Sträng satt på posten i Sverige.

Med över 300 miljarder norska kronor i intäkter från oljeutvinning varje år får regeringen utrymme att bedriva kostsam välfärdspolitik och samtidigt framstå som ekonomiskt ansvarsfull – speciellt om man som Arbeiderpartiet förespråkar att majoriteten av pengarna ska sparas på hög.

Så ökade också Arbeiderpartiet i valet 2009, från 32,7 till 35,4 av rösterna, och var nu tillbaka på samma nivå som före krisen.

– Det är Arbeiderpartiet som har tjänat på det rödgröna samarbetet. Man ser det även lokalt. Det har varit svårt för Sosialistisk venstre att synas och hävda sig. När man bidrar till att få igenom en mer radikal vänsterpolitik så tillfaller vinsterna av det Arbeiderpartiet, säger Ali Esbati, tidigare ledare för Ung vänster i Sverige, i dag ekonom på norska vänstertankesmedjan Manifest Analyse.

Det finns en annan pusselbit som är minst lika viktig för att förklara styrkan hos norsk socialdemokrati som Arbeiderpartiet självt. Man finner den i Folkets hus, ett stenkast öster om Arbeiderpartiets högkvarter på Youngstorget i Oslo, bakom en fasad som klarade sig förhållandevis bra från bombexplosionen; bara 26 rutor blev utblåsta.

Där sitter LO. Norges största fackförbund. En fackförbund som tvärtemot sina europeiska systerorganisationer faktiskt ökar i medlemsantal, mycket tack vare att de funnit en metod för att åter göra sig relevanta för norska löntagare.

Precis som i Sverige har LO historiskt haft väldigt nära band till Arbeiderpartiet. Partiet har fått ekonomiskt stöd och hjälp att massmobilisera i valrörelser, facket har i gengäld fått en direktkanal in i det som för det mesta har varit Norges regeringsbärare. De högsta fackliga ledarna har suttit, och sitter fortfarande, i Arbeiderpartiets partistyrelse, och LO-medlemmar var fram till 1995 med automatik partianslutna.

Runt millennieskiftet var relationen dock sämre än någonsin. Arbeiderpartiet hade fjärmat sig från facket med sin New Labour-inspirerade politik, och i partiet diskuterades det om den nära facklig-politiska samverkan verkligen passade in i deras moderniseringsprojekt. I LO fanns en känsla av att stödet till Arbeiderpartiet inte längre gav samma avkastning.

Efter valförlusten 2001 bestämde sig LO för att inta en ny strategi för att få politiskt inflytande. Modellen tog de från Trondheim, där det lokala facket hade nått stora framgångar.

Först gick förbunden ut och ställde en fråga till samtliga LO:s 850 000 medlemmar: Vad vill du?

De fick in 155 000 synpunkter från 44 000 medlemmar. Svaren fördes samman till en lista med 54 konkreta krav.

I stället för att slentrianmässigt stödja Arbeiderpartiet valde LO inför valet 2005 att skicka ett öppet brev till samtliga partier där de krävde att partierna skulle redovisa om de tänkte uppfylla listan.

Eftersom LO var först ut på banan, i vad som i efterhand har kommit att kallas »den lange valgkampen«, satte de dagordningen i valrörelsen med sina krav. Höyre och Fremskrittspartiet vägrade lämna svar, men de rödgröna kunde svårligen gå till val på ett program som gick emot facket. Så de fick helt enkelt göra LO:s krav till sina egna.

– Vi serverar dem problemformuleringen på ett silverfat, som LO:s vice ordförande Gerd Kristiansen uttrycker saken.

Den nya linjen innebar även att de för första gången inte uppmanade sina medlemmar att rösta på Arbeiderpartiet, utan uppmanade dem att rösta på de rödgröna. Dessutom valde de att ge ekonomiskt stöd till alla tre rödgröna partier, inte bara Arbeiderpartiet.

– LO är en väldigt, väldigt god vän, men en vän som ställer krav å sina medlemmars vägnar, säger Arbeiderpartiets vice ordförande och gruppledare i stortinget Helga Pedersen.

Den politiska motståndarsidan utmålar det ofta som att Stoltenbergs regering i själva verket styrs av LO. Och det är inte utan ett korn av sanning. Partiledningen och LO-ledningen träffas var fjortonde dag för att diskutera aktuella frågor. Likadant sker på lokal nivå över hela Norge.

– Det är klart, det går inte att sticka under stol med att nu när vi har Arbeiderpartiet i regeringsställning så är det svårare för statsministern att se oss i ögonen var fjortonde dag om han inte infriar de löften han har givit oss, säger LO-ledaren Gerd Kristiansen.

Lika impopulärt som det är hos höger­partierna, lika populärt är det bland hennes medlemmar. 2001 hade bara 33 procent av LO-medlemmarna röstat på Arbeiderpartiet. 2005 steg siffran till 52 procent, och i senaste stortingsvalet 2009 ökade siffran än en gång till 54 procent. Sammanlagt röstade tre av fyra i LO-kollektivet på något av de rödgröna partierna, att jämföra med två av tre i senaste svenska valet.

Hur bedriver man en valrörelse efter att 69 av ens främsta valarbetare skjutits ihjäl? Efter att en hel generation med partiets framtida politiker – ungdomar man kände och barn till ens partikamrater – mördats i ett kallblodigt politiskt attentat? När man inte ens kan se ut från partihögkvarteret för att plywoodskivor täcker de söndersprängda glasrutorna?

Attentatet den 22 juli ändrade givetvis på alla planer som fanns för lokalvalet den 12 september. Partisekreterarna enades först om att stoppa valrörelsen helt. Efter uppehåll för sorgmanifestationer och eftertanke har man försökt att återgå till den politiska vardagen igen.

Knacka dörrar. Dela ut rosor. Samtala med väljare i valstugan på Karl Johan.

De som orkat.

– Många av oss upplever det som en väldigt brutal övergång från att gå på begravningar till att börja debattera. Men vi är fast övertygade om att vi ska genomföra den här valrörelsen och att vi ska gå in i den helt och hållet, och att vi inte ska särbehandlas, säger vice partiledaren Helga Pedersen.

Lättare sagt än gjort när opinionsmätningarna visar att Arbeiderpartiet bara har att håva in sympatiröster. På en dag gick partiet från under 30 procent av väljarstödet till över 40 procent.

Tidigare i år talades det faktiskt om blåblå vindar som drog genom Norge. Arbeiderpartiet som brukar göra sämre ifrån sig i lokalval än i stortingsval såg ut att göra sitt sämsta någonsin. Samtidigt var Höyre på väg att bli största parti och Fremskrittspartiet gick framåt.

Men det var innan. Innan Jens Stoltenberg höll sina hyllade tal och gick från att vara politiker till att bli statsman. Vissa ville ta det så långt som att han blev den landsfader som Norge inte sett sedan Einar Gerhardsens dagar på 1960-talet.

94 procent av norrmännen ansåg att han hade hanterat krisen »bra« eller »mycket bra«, i en undersökning i tidningen Verdens Gang. Till och med Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen hyllade honom med orden: »Jens Stoltenberg har i denna situation varit allas statsminister, han har också varit min statminister.«

Men det är inte främst väljare från andra partier som Arbeiderpartiet kommer att ta, enligt valforskaren Bernt Aardal. I första hand kommer de att vinna väljare genom intern mobilisering och ökat valdeltagande bland ungdomar och invandrare.

– Vi prioriterar områden där vi är starkast men där valdeltagandet är lågt, säger utrikesminister Jonas Gahr Støre när han knackar dörr i en invandrartät förort till Oslo.

Huvudstaden som haft borgerligt styre sedan 2003. Men med tanke på att många av de 392 300 personer med utländsk bakgrund som har rösträtt i årets val bor i just Oslo kan ett maktskifte vara på väg.

Och inte var det väl det Anders Behring Breivik hade tänkt sig, att Europas starkaste socialdemokrati skulle stärka sitt grepp över Norge.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera