Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Ibland vill jag smyga ut bakvägen«

Det var 1977. Björn Runge stod i en källarlokal i Malmö tillsammans med några andra arbetslösa ungdomar för att delta i en teaterkurs. Han var sexton år. Han hade hoppat av gymnasiet. Det var turbulent hemma. Pappan var försäljare, familjen flyttade vart tredje år. Ur turbulensen kom överlevnadsstrategin; förmågan att läsa av stämningen mellan människor i ett rum. I källarlokalen fick han uppgiften att styra och motivera de andra ungdomarnas rörelser. Och tog sitt första steg som regissör.

Det här är livsavgörande, tänkte han.

Filmregissören och manusförfattaren Björn Runges »befrielsetrilogi« som började med »Om jag vänder mig om« (2003) och följdes av »Mun mot mun« (2005) handlar om människor i dåliga relationer som kämpar för att klara ut sina liv. Nu kommer den avslutande delen, »Happy End«, en film om livsavgörande möten.

Det är söndag eftermiddag på restaurang Indian Palace på Sibyllegatan i Stockholm. Det är varmt.

– Jag har huvudvärk, det är därför jag har kepsen på, säger Björn Runge.

I hans flerfaldigt Guldbaggebelönade genombrottsfilm »Om jag vänder mig om«, attackerar den rasande och ratade kvinnan (Ann Petrén) mannen som övergett henne (Peter Andersson) genom att tejpa fast honom vid en stol under hot av elpistol. Uppgörelsen har blivit en klassiker och är en av flera relationssammanbrott som korsas i den filmen.

I Runges filmer får skådespelarna ta ut svängarna i känslostarka spelscener, ofta har han besättningen i åtanke redan på manusstadiet. I »Mun mot mun« målas relationerna mot ett djupare mörker, när en pappa (Peter Andersson) kämpar för att rädda livet på tonårsdottern som sjunkit ner i ett missbruk tillsammans med kriminell pojkvän (Magnus Krepper).

När Runge klev av storfilmprojektet »Simon och ekarna« (efter Marianne Fredrikssons roman) 2009 väckte det uppståndelse i medierna. Runge kom inte överens med den svenska huvudproducenten, som han ansåg lade sig i regiarbetet. Det var ett oerhört svårt beslut, säger han. Men nödvändigt.

Det finns många konstnärligt utövande som ibland går in i projekt även om angelägenhetsgraden är på topp.

– Vissa tv- och filmregissörer är handelsresanden i regi. De åker runt med en väska som de öppnar och levererar olika uttryck. Men det som händer framför en kamera är alltför angeläget för att jag ska kunna jobba så.

För ett år sedan separerade han från sin fru filmklipparen Lena Runge (som klipper alla hans filmer). De sålde huset, delade upp bohaget. Men så småningom möttes de i klipprummet igen för att färdigställa »Happy End«. De försonades och blev åter ett par. Men separationen utlöste en livskris.

– Det handlar om att befria sig från lögner och dåliga vanor. Men också om att åldras med värdighet. Jag har just fyllt femtio, jag vill vara närvarande i mig själv och med andra, arbeta med det som är angeläget. Jag kämpar med de två demonerna bedövning och bekräftelse. Allt jag sysslar med just nu handlar om befrielse från ett förminskande liv.

Det gäller även personerna i filmen »Happy End«. Den här gången är det starka band, lögner och hemligheter som relationerna kretsar kring.

– Det är en ganska stillsam film med mycket starka känslor. I de tidigare två filmerna gled karaktärerna ifrån varandra men den här gången möts de faktiskt och deras möten blir livsavgörande.

Vad gillar du själv att se på film?

– En regissör som jag uppskattar mer och mer är Luis Buñuel. Just för hans märkliga förfining av fundamentala känslor som sex, våld och makt. »Viridiana« och »Dagfjärilen« är filmer som jag återupptäckt. Buñuel sa en gång i en intervju att han skulle vilja göra en film om perversioner, en film som skulle vara barntillåten. Det är en imponerande hållning i den formuleringen.

I början av 80-talet gick han i lära hos regissören Roy Andersson på Studio 24.

– Han blev en fadersfigur för mig under några viktiga år.

Efter Dramatiska institutets regilinje i mitten på 80-talet, hann han göra 17 kortfilmer före långfilmsdebuten 1997 »Harry­ och Sonja«, med Stellan Skarsgård och ­Viveca Seldahl i huvudrollerna.

Nu bor han med familjen i en bostadsrätt i stadsdelen Bö i Örgryte, han skriver på förmiddagarna, växlar mellan film – och teatermanus. Iscensättningen av »Uppdraget«, Stockholms stadsteater 2008, var hans debut som dramatiker. Tre pjäser följde därefter och en ny är på gång. En första roman ligger nyss färdigskriven på skrivbordet – med självbiografiska förtecken – befrielsetemat återkommer.

– Att skriva den har varit de senaste årens stora lyft.

Kanske är han på väg ut ur regiyrket.

– Regissören aktiverar nåt väldigt gammalt i mig – en överlevare som hade en turbulent uppväxt. Att skriva prosa aktiverar en mer balanserad sida av mig själv. Jag tror att de flesta människor väljer att göra det i livet som de är näst bäst på. För att skydda något värdefullt djupt inom oss. Filmbranschen är fortfarande det som Ingmar Bergman en gång kallade »en slakteri– och horeribransch«. Själv vill jag ibland skaffa ett skägg och smyga ut bakvägen. Till mitt skrivbord.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera