Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Ingen kommer ihåg en fegis«

Sjön var hög och regnet öste ned. Scenen höll på att blåsa bort, men där stod Sofia Karlsson på stadiga ben och sjöng »Till havs« ackompanjerad av ett par fingerspelande gitarrer och känslosamma stråkar. Med sin ljusa sopranröst och folkloriska klang gav hon sin egen prägel på den av Jussi Björling förevigade hyllningssången till havet. I publiken hördes viskningar:

»Hur vågar hon?«

Sofia Karlsson ler åt minnet från då »Till havs« blev ett extranummer på en utomhuskonsert i Varbergs fästing. Den var ursprungligen inte planerad i repertoaren. Men i båten på väg ut till konsertplatsen hade Sofia Karlsson och bandet spontant börjat sjunga den ut mot de stora vågorna. Väl på land hade de haft god tid på sig att ta fram ackord och text under tiden utomhusscenen riggades. Sedan var det bara att köra.

– Jag hann aldrig tänka om jag skulle våga, säger hon.

När vi träffas har hon precis avslutat arbetet med en notbok och en liveskiva som ska släppas i mitten av september. Det märks att Sofia Karlsson är stammis här på Chaikana, personalen verkar glad över att se henne och frågar vad hon ska göra till helgen. Det är hit hon helst går för att få arbetsro och dricka sin dagliga kopp av »klartänkthetens dryck«. Trots att hon kallar sig mammaledig har hon med sig lite papper och datorn om hon får tid över efter intervjun.

Sofia Karlsson är folkmusikern som gått från anonyma spelmansstämmor till »Allsång på Skansen« och slutsålda konsertturnéer. Hennes repertoar och musikarrangemang omfattar såväl psalmer som Peps Persson, Bellman, Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe. Enligt kritikerna är hon en sångerska som »vågar allt«. Det krävs mod för att tolka andras favoriter.

Vi diskuterar valet att göra om traditions­tyngda sånger och visor som sjungits tusentals gånger förr.

– Jag kan bara sjunga sånger jag älskar. Jag har provat att sjunga jazz, och även klassiskt, men det blev inte särskilt bra. Jag älskar det helt enkelt inte såsom folkmusik.

Mest känd är hon nog för sina tolkningar av Dan Anderssons lyrik och Thorstein Bergmans musik på skivan »Svarta ballader« från 2005. Till skivan valde hon sånger som hon haft en kärlekshistoria till sedan barndomen. En relation hon visade sig dela med en publik över hela landet. Skivan kom att sälja i över 60 000 exemplar, något som är ovanligt för folkmusik. Den vann en svensk och en dansk grammis samma år och belönades två år senare med Dan Anderssons pris.

Det sjöngs ofta i hemmet där Sofia Karlsson växte upp, men några musiker fanns inte i släkten. »Alla var förvånade«, säger hon om reaktionerna på hennes musikaliska framgång.

Farmor spelade ofta tramporgel och var en förebild, både vad gällde mod och musik. Hon var den första politiskt arbetande kvinnan i Södermanlands social­demokratiska arbetarparti.

Så småningom spelade hon även på piano, gitarr, flöjt och fiol. Hennes huvudinstrument var dock rösten och det var den som till slut tog henne in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

– Jag fick typ noll poäng på teori­delen, men fick dispens för det musikaliska framträdandet.

Kanske var det också där någonstans hon började våga tro att hon hade något att bidra med, men det skulle dröja länge innan hon började sjunga sina egna sånger.

När vi talar om hennes egen lyrik erkänner hon att hon alltid har skrivit. Den första egna låten hon spelade in var »Andra sidan« som skrevs till minne av en släktings bortgång. Den uttrycker känslor av sorg och saknad och har blivit en uppskattad begravningssång. Först år 2009 kom skivan »Söder om kärleken« med helt eget material med vilken hon åter­igen gjorde försäljningssuccé och vann en Grammis.

– Jag tror att människor behöver sorgliga sånger. Det hjälper att sjunga känslosamma sånger, säger hon.

Den tröst och glädje hon finner i att spela och sjunga vill hon dela. Hon beskriver kreativiteten som ett slags engagemang.

– Man kan aldrig tvinga fram engagemang. Jag älskar mitt jobb och gör det för att det känns rätt och viktigt.

Med åren tycker hon sig ha blivit både gladare och kreativare. I dag är hon 36 år gammal och fick sitt första barn för snart ett år sedan. Blöjbyten, välling, låtskrivande, bandrepetitioner och det egna skivbolaget tvingas nu samsas om tiden.

– Det är glasklart att mitt yrke inte är skapat för att ha familj. I stället väljer många frilansande kvinnor att sluta jobba när de skaffar barn. Det är alltså artonhundratal!

Sofia Karlsson är separerad från barnets far, men vill visa att det går att ha barn och jobba som musiker. Hon har många drömmar hon vill uppnå. Spela med symfoniorkestrar, möta fler musikaliska idoler och pröva nya arrangemang. Framgångsreceptet tror hon handlar om att hon alltid försökt drömma »lite för stora drömmar«.

– Ingen kommer ju ihåg en fegis.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera