»Livsfara är inte det jag söker«

Text: Axel Odelberg

Att fisk- och skaldjursdiet har välgörande effekter på människans intelligens är numer en tämligen etablerad maxim. Det är därför Lasse Berg väljer en fiskekrog, Hambergs i Uppsala, för lunch med Fokus. Dock utan illusioner om att det ska höja intervjuarens intelligensnivå. Det handlar i stället om symbolik.

Utgångspunkt för vårt samtal är nämligen hans senaste bok, »Skymningssång i Kalahari«, en berättelse om människans evolutionära historia, som kanske började just med ostron, musslor och annan marin föda. Vid de äldsta mänskliga boplatser som forskarna hittat finns drivor av gamla ostron- och musselskal; rester av en mathållning som flödar av omega-3-fettsyror – just den sorts substans som bygger våra hjärnor.

– Detta kan ha varit den artskapande faktorn. Det som gjorde att Homo sapiens, med sin överlägsna hjärna, uppstod ur Homo erectus för cirka 200 000 år sedan. Det är inte någon etablerad sanning men ett slags vetenskaplig samsyn, säger Lasse Berg.

– Kan inte tänka mig bättre sommarmat än dillstuvad potatis. Ta gärna lite. Den är nog bättre än det där, säger han med en åtbörd mot de kokpotatisar jag fått till den stekta kummel med brynt smör och rödbetor som jag beställt i frånvaro av ostron på menyn.

Han tar in isvatten till maten och av­visar mitt försök att gradera upp lunchens njutningsnivå med ett glas vin.

– Skulle gärna druckit vin men jag blir så sömnig då.

Människans evolution står alltså på lunchens agenda men vi börjar med att prata om den gamle upptäckaren Sven Hedin som vi båda har skrivit böcker om. Ett exempel på spännvidden i Lasse Bergs produktion, kan man säga.

Han har under 40 år skrivit 15 böcker och producerat ett 30-tal dokumentärfilmer famnande över vida fält; Asien, Afrika, äventyrare som Sven Hedin och Sten Bergman, meteorologi och evolutionen. Gemensam nämnare för alltihop tycks vara resor, tänker jag, och försöker klistra på honom etiketten »äventyrare«, men möter milt motstånd.

– Nej, säger han eftertänksamt, livsfara och adrenalinkickar är verkligen inte vad jag söker. Jag är väldigt feg. Nyfikenhet är väl snarare det som driver mig.

För att vara feg har han utsatt sig för anmärkningsvärt stor fara vid flera tillfällen, men åter till samtalsagendan, evolutionen.

– Jag har varit intresserad av biologi och evolutionsfrågor sedan jag var sju. Mina första uppsatser i skolan handlade om evolution, säger han på mjuk skånska och ser lycklig ut. Han ser förresten alltid lycklig ut, leendet nästan permanent, skrattet alltid nära.

Han är som ett levande bevis för en av de teser han för fram i sin bok, nämligen att människan är lyckligare då hon slipper leva i hierarkier.  Hon är skapt för att leva i frihet och jämlikhet.

Lasse Berg har inte haft en chef sedan han lämnade sin korta karriär som Lansen-pilot och meteorolog i flygvapnet på 1960-talet, köpte en gammal folkvagnsbuss för studielånet och for till Nepal.  Det tror han är förklaringen till hans lycka.

»Skymningssång i Kalahari« är en populärvetenskaplig beskrivning av de senaste årtiondenas nya rön inom evolutionsforskningen och ett slags sammanfattning av det Lasse Berg har sett och upplevt under 45 år av resande, skrivande och filmande i Asien och Afrika. Slutsatserna kan sammanfattas i två slogans: »Det var bättre förr« samt »Med civilisationen kom barbariet«.

Med förr avses den period på cirka 150 000 år då Homo sapiens levde ett samlar- och jägarliv i Afrika och bara behövde tillbringa ett par timmar om dagen med att samla mat. Resten av tiden kunde man äta, lata sig och umgås med sin flock på ett 30-tal kringströvande individer.

Men sedan spred sig arten över jorden, drabbades av klimatförändringar och knapphet och tvingades anpassa sig till de nya villkoren. Människan blev bofast och  började konkurrera om de knappa resurserna. Hierarkier byggdes. Civilisationen bredde ut sig och med den förtryck, organiserat våld och barbari. Till denna livsform har vi anpassat oss kulturellt men ännu inte genetiskt i någon större grad.

I motsats till tidigare evolutionsteori som beskrivit människan som en intelligentare schimpans; konkurrensinriktad, aggressiv och våldsam av naturen, kallar Lasse Berg människan för »den snälla apan«. Det är inte vår natur utan omständigheterna som gör oss aggressiva. När resurserna inte räcker slåss vi om dem. När vi har mat i överflöd delar vi med oss.

– Människan är den enda art som inte omedelbart sätter i sig all mat hon hittar utan tar med bytet hem och delar det med hela sin grupp, inte bara sin avkomma. Det skiljer människan från alla andra arter.

Däremot samlade våra anfäder i Afrika inte på hög. De åt genast upp all mat som samlats in. Överflödet lagrade de som fett. Det var god överlevnadsstrategi före kylskåpens tid. Nu, när tillgången på mat är obegränsad (för vissa), har nyttan av detta anlag vänts till sin motsats.

Det kanske är därför som Lasse Berg lämnar lite av maten kvar på tallriken då vi efter ett par timmar bryter upp från Hambergs. En lätt putande rundning under skjortan antyder dock att hans kulturella överjag inte helt förmått domptera de gamla Afrika-genernas överlevnadsstrategiska uppmaningar till frosseri.