Intervju

»Den här staden äcklar mig«

Daniel Suhonen hade ingen hård uppväxt, försäkrar han på Rolfs kök på Tegnérgatan i Stockholm, medan vi väntar på att hans pumpasoppa ska komma in från köket.

Det vore patetiskt att hävda det. Men det var en uppväxt som var ganska långt ner på klasstegen. Kanske säger det något att hans mamma var fritidsledare och städare, och att hans pappa var lagerarbetare. Kanske säger det också något om hans klassbakgrund att hans mamma började röka när hon var fjorton och sedan alltid rökte alldeles för många cigaretter, drabbades av astma och kol och så småningom dog av lungemfysem. Och att hans pappa därefter inllte kunde förmå sig att fortsätta finna någon mening i att existera, utan målmedvetet började supa ihjäl sig. Och att han lyckades med det efter fyra år.

Daniel fick beskedet bara några dagar efter att han själv hade separerat från sin flickvän. Han säger att han inte är någon dvd-box-kille i vanliga fall, men att han dagarna efter det där låg och tittade sig igenom alla säsonger av »The Wire«. Samt jobbade kopiöst mycket. Men inte ens det var tillräcklig distraktion för honom. Så han bearbetade sin sorg med SVT:s vinterstudio. Det var vinter-OS det året. Den människa som Daniel Suhonen »träffade« allra mest under den perioden var André Pops.

– Jag såg honom på stan för en tid sedan, han var ute och gick med sina barn. Jag kunde inte hålla mig från att gå fram och tacka honom för att han hade hjälpt mig i min sorgehantering. Han såg livrädd ut. Han undrade säkert vad jag var för jävla galning.

Nu var det ett par år sedan det där hände, men Daniel lever med sorgen varje dag. »Blir man någonsin färdig med sorg?«, frågar han sig och tar några tuggor på köttbitarna i gulaschen, som nu kommit in. Sedan svarar han själv: »Det vete fan.«

– Men om det kommit något gott ur det så är det insikten om att man inte kommer leva i hundra år, vilket han förvånat konstaterat att de flesta verkar utgå från. De tänker att de kan leva sen. Göra det där stora projektet sen. Men man kan inte leva sen, man måste leva nu. Vi äter en god lunch nu. Jag måste tänka på att göra plats för de människor jag tycker om nu. Jag måste göra så mycket jag bara kan med det jobbet jag har nu och inte tänka på vart jag ska sen. Fast det där sista har jag nog alltid tänkt ändå, korrigerar han sig.

Nu är Daniel Suhonen chef för den social­demokratiska idé- och debattidskriften Tiden. Dessförinnan har han bland annat varit redaktör på SSU:s tidning Tvärdrag, studiesekreterare på ABF i Stockholm och styrelseordförande i Stockholms stadsteater.

Han har gjort sig känd som en hårdför kritiker av sitt eget parti, kallat arbetarrörelsen för ett »jävligt trevligt begravningskaffe« där inget missnöje får vädras offentligt trots att liket börjat lukta, och flera gånger tänkt inför släppet av ett nytt nummer av Tvärdrag att »nu får jag sparken«.

Men det har ju inte hänt. I stället märker han att allt hans bråkande snarast uppskattas. Någon enstaka gång, som när han i våras ifrågasatte vänsterrörelsens revolutionsromantiska förhållande till vissa islamistiska rörelser, har han fått klä skott för ett hat som han säger nästan chockade honom. Han hamnade i en radio­debatt med Andreas Malm, en annan vänsterdebattör som han kände litegrann privat och tänkte sig att det kanske skulle gå att föra ett resonemang med.

– Men han högg mot strupen direkt. Det var som att försöka klappa en kamphund.

Daniel Suhonen kom ut från den radio­studion lätt stukad. Och tänkte att han hädan­efter måste vara förberedd jämt.

Han ser med viss besvikelse på sin egen socialdemokratiska karriär: visst, hans åsikter efterfrågas, han har tillgång till medier, men ändå går ju inte samhället åt det håll han vill. Nu har han i och för sig börjat skönja ett hopp för rörelsen igen. Han tycker Juholt har lyckats stoppa upp förblödningen bara genom att inte vara så himla rädd för att förlora väljare. Han pratar om partiets grundfrågor igen.

Daniel Suhonen tittar ut på stan genom de höga fönstren. Han har ett kluvet förhållande till Stockholm. Det finns ingen annanstans på jorden som han känner sig lika hemma. Samtidigt »äcklas han av den här stan«.

– Det är så mycket yta. Allt ska vara så himla trevligt hela tiden. Det ska vara chica espressobarer och tjugo sorters prosciutto i varje livsmedelsaffär och allt ska bara vara trevligt. Problemet är förstås att här bor alltför många rika. Man låtsas liksom inte om att någonstans finns det också vanliga människor med riktiga problem och hål på byxorna.

Själv bor han i en fin hyreslägenhet i Skärholmen, en förort där det finns massor av folk med hål på byxorna. Men visst, om det fanns möjlighet att hitta en lika fin lägenhet lika billigt på Södermalm så skulle han inte tveka att byta.

Han har tagit mig till en finkrog och nu pratar han om att han skulle vilja flytta till söder. Jag frågar om han inte är rädd att själv bli del av den »lattevänster« som han kritiserar i sina debattartiklar.

– Nej, jag är laktosintolerant … Jag är mera svart bryggkaffevänster, lite kärvare än lattevänstern, och lite mer till vänster.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera