Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Intresset för oss är ett underbetyg«

Det finns två mejl i Fredrik Wikingssons Iphone. Ett är från en manlig beundrare i Borås som undrar om han och Filip Hammar vill hänga med på en Bob Dylan-konsert i kväll. Det andra är från någon som heter Peter Englund.

Fredrik mejlar genast till Filip Hammar och frågar om han tror att det är »the Peter Englund?«.

Filip svarar: »Jag hoppas det!«

Några timmar senare sitter de på Sturehof och har kommit fram till att det inte är Svenska Akademiens ständige sekreterare som har skickat ett beundrarbrev.

– Fan, det är så jävla typiskt oss att gå i gång på en sån grej. Man vill så gärna kunna säga att det inte spelar någon roll om ens beundrare är vanliga människor från Borås eller någon kulturell gigant, men så är det ju inte …

Filip Hammar fyller i:

– … det är klart att vi hellre hade velat att Peter Englund gillat oss.

Helt omöjligt är det inte att Peter Englund skulle ha uttryckt sitt gillande. För i skuggan av duons nya tv-satsning »Breaking News« har deras källarproducerade podcast hittat ett format som lockat osannolikt många lyssnare. Antalet nedladdningar på Itunes gick för ett tag sedan om de mest populära sommarpratarna i radion.

För den som följt deras karriär är mycket bekant: det uppspeedade tempot, kärleken till oväsentligheter och en retorisk skärpa som stundtals inbjuder till övermod.

Men någonting är ändå helt nytt. I de svårt ostrukturerade samtalen blandas anekdoter från Henrik Berggrens Palmebiografi med historier från skådespelaren Rob Lowes självbiografi. De dissekerar semantiken bakom Båstadsbratsens nyord »sillatoast« och funderar på varför en amerikansk politiker som Rick Perry utstrålar mer karisma när han talar om sport i fem minuter än vad Fredrik Reinfeldt utstrålat under sina fem år som statsminister.

– Det bästa är när man förberett sig, tänkt länge, och kanske har fyra ämnen att avhandla. Sist hade vi bara två: vi skulle snacka om att Patti Smith ser ut som att hon har dålig andedräkt och att Dick Cheney bara var 34 år gammal när han blev Vita husets stabschef.

Att folk vill lyssna på det är ju egentligen lite underligt, funderar Fredrik Wikingsson.

– Det är ju sjukt narcissistiskt. Eller nej, ändå inte. Vi snackar aldrig om oss själva, vi snackar hellre om Miles Davis, Kenny Rogers eller Bobby Fischer. Det där är något som svenska kändisar inte har fattat. Om man säger något intressant om politik, schack eller film eller vad som helst kan man vara i mediebruset utan att ens privatliv blir utfläkt.

De är inne på det kanske mest framträdande temat i podcasten: svenska medie­personligheters oförmåga att vara det minsta fascinerande.

– Att folk är intresserade av oss två är egentligen ett gravt underbetyg till hela den svenska kändismyllan. Den är besudlad av ointressanta människor. Vem fan var det som bestämde att Måns Zelmerlöv skulle bli Sveriges mest viktigaste person?

Att vara född i Sverige, menar Filip Hammar, är ett handikapp som varje svensk tvingas lära sig att leva med. Det är ett delvis avhjälpt handikapp för hans del, eftersom han numera bor i Los Angeles. Men Fredrik bor kvar, och känner likadant.

– Jag kan känna en frustration av att bo här. Och om man ska analysera sig själv är det nog det som de här don Quijote-vevningarna kommer ur.

De vet att det är lite motsägelsefullt. De finner det mesta med Sverige – svenska journalister, svenska politiker, svenska filmer – totalt intetsägande. Ändå åtrår de ett godkännande från just denna kultur: recensioner på de fina kultursidorna, Kristallenutmärkelser, fanbrev från lyssnare och allra helst välrenommerade lyssnare?

– Nåt jävla finkulturkomplex har man uppenbarligen, suckar Filip.

– En gång satt vi på en bar i nån amerikansk håla, minns Fredrik. Så fick jag plötsligt ett sms från en flyktig bekant vid namn Fredrik Strage, som skrev att vi hade gjort den bästa skildringen av Hollywoood sedan Werner Herzogs dokumentär om Klaus Kinski. Då jävlar togs det in drinkar ... men det är fanimig tragiskt.

– Det är liksom klart att det är kul när rätt människor gillar det man gör. Men samtidigt hatar jag de människorna. Jag blir så förbannad på den där belåtna kulturjournalistiken. Jag kan läsa en tv-recension av Nils Schwarz, även om den inte handlar om oss, och känna att jag vill åka hem till honom och sparka in hans dörr.

Filip Hammar tar en kort paus som möjligen är omärklig för dem som vanligtvis inte lyssnar på podcastens eller tv-programmens rasande tempo. Men en paus är det.

– Men jag förstår inte varför jag känner så.

Kanske är de ändå – nästan tio år efter sitt stora genombrott – på väg att få sitt smala genombrott. Häromdagen fick de ett mejl från en viss Jonas Hassen Khemiri.

Den här gången kunde de vara säkra. Det är inte så många som heter just så. Det var författaren Jonas Hassen Khemiri

– Han skrev att podcasten var helt beroendeframkallande. Han tyckte att vi bara skulle göra den, att det bara blev grus i maskineriet när vi hade gäster. Så då blev jag såklart stolt.

Nu väntar de bara på att rätt Peter Englund ska mejla.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera