Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag tyckte att det var vulgärt att kränga«

På Sturehof råder ingen lågkonjunktur, här är, som alltid, fullt vid lunchtid. Författaren Stig Larsson irrar omkring en stund och blir sedan sittande utanför, i rökrutan, med en öl och en cigg. Knut Ramel har beställt bord, han behöver inte uppge sitt namn till hovmästaren. Hon krusar inte, men hon vet vem han är.

Detta är mannen som skrivit en bok som är en iskall uppgörelse med finansbranschen, där han jobbat under hela sitt liv. Det är en insidesskildring av hur de stora företagsfusionerna gick till, han hänger ut alla han tycker är puckade, kolleger, kunder, affärspartners och konkurrenter. Han har publicerat interna mejl i sin bok. Jag är förvånad att han törs visa sig här, på ett av finansfolkets mest kända vattenhål.

Är inte dina kolleger vansinnigt arga?

– Nej då, men en del kunder möjligen.

Han nickar mot bordet bakom oss, där sitter den legendariska tidigare ordföranden för Swedbank, Göran Collert, han kommer fram och hälsar vänligt. Till sällskap har han Handelsbankens/Industrivärdens lika legendariska, men mindre sociala, överhuvud Tom Hedelius. Han bevärdigar inte Knut Ramel med en blick. Ramel har kallat börsbolaget Industrivärden för en gubbklubb som inte tillför något värde till aktieägarna. Han är helt oberörd av Hedelius iskyla.

– Jag har alltid skiljt på arbete och ­privatliv, mina vänner har ingenting med jobbet att göra, säger han.

Knut Ramel inspekterar intresserat min lammrygg.

– Jag ska hit i morgon med en god vän, kanske jag tar lammet då.

Som ung ville han göra något av betydelse, men gled till slut, efter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm, en termin på läkarutbildningen, ett par år på finansmannen Anders Walls dåvarande bolag Beijerinvest, och en del missmod, mot alla odds in i bankvärlden. Men det var inte det han hade tänkt sig.

– Jag tyckte att det var vulgärt att kränga, andefattigt, ja nästan cyniskt. När jag började på bank trodde jag att jobbet handlade om nationalekonomi, men så var det ju inte.

Trots stark skepsis blev han kvar. I 30 år.

– Det var roligt, jag såg möjligheter, det här var i början på 80-talet när kapitalmarknaden avreglerades. Kundkontakterna var spännande och arbetet var väldigt självständigt. Det var som ett spel man ville vinna.

Ramel beskriver finansmarknaden som överlönsam under de här åren. Förklaringen till att det kunde bli så ligger i att kunderna själva tjänade så mycket pengar att de inte räknade så noga på vad investmentbankernas tjänster kostade. En del stora affärer blev dock inte verklighet, exempelvis lyckades Knut Ramel inte gifta bort SEB, vare sig med Swedbank eller Nordea. Wallenbergs fel, enligt Ramel. De ville inte förlora makten över »sin« bank.

– De är fjättrade vid sin historia. Tänk om det hade funnits en Jan Stenbeck där, då hade bolaget sett helt annorlunda ut.

Nu är läget i finansbranschen ett helt annat än under de gyllene åren. Eurokris och börsras över hela världen.

Vissa anser att den gamla sanningen att aktier alltid slår räntebärande placeringar på sikt inte stämmer längre?

– Frågan är om det någonsin har stämt, och hur lång bör horisonten i så fall vara? Min tvillingbror och jag fick var sitt aktiekapital när vi studerade, jag var väldigt aktiv i min förvaltning, han förhöll sig helt passiv. Efter tio år roade vi oss med att jämföra utfallet, hans kapital hade då vuxit något mer än mitt, småler Knut Ramel.

Vi diskuterar synen på arbete. Knut Ramel, som har bott många år i London och Schweiz, menar att den är luthersk i Sverige. Han hänvisar åter till sin tvillingbror, som »inte har arbetat en dag i hela sitt liv«. Brodern lever sparsamt i innerstan och läser enorma mängder böcker. Han gör det han vill.

– Men det är klart att det varit jobbigt ibland när folk frågat »vad gör du?«.

Knut har nu inte heller något avlönat arbete längre. Han ägnar sig åt sina barn, som är unga eftersom han gifte sig »sent«, som han själv säger, för tio år sedan vid 46 års ålder. Han vet inte vad han ska göra framöver, men säger att det inte blir fler böcker.

– Det här var den berättelse jag hade i mig, det är skillnad med pappa (Stig Ramel, på sin tid vd för Nobelstiftelsen), han var författare på ett helt annat sätt.

Skulle han ha gillat din bok?

– Ja jag tror han hade tyckt den var kul. Han var mer diplomatisk än jag, men orädd, helt orädd.

Vi diskuterar klass, i Storbritannien och i Sverige. Knut Ramel framhåller att »ståndcirkulationen är mycket viktig« för ett lands potential. Han menar att i Sverige har vi redan uppnått den potentialen, medan Storbritannien har en del kvar att göra. Ett av USA:s största problem på sikt är enligt Ramel den växande underklassen, och att den får fler barn än överklassen. Det hämmar tillväxten.

Hur har ditt adliga ursprung påverkat dig?

– Det har jag aldrig reflekterat över. Men andra fäster kanske vikt vid det. Möjligen påverkas man genom att man har en naturlig hemvist.

När vi skiljs åt är jag fortfarande inte helt säker på varför han skrev boken. Var det en besvärjelse inför det faktum att han inte har utfört något stort, allmännyttigt, som han drömde om som ung man utan valde mammons värld? Är boken en avbön?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera