Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Protesterna ­fortsätter. Demonstration mot militär­styret på Tahrir­torget i Kairo den 28 oktober i år.

Utrikes

I stället för demokrati – förvirring

Kontroverser om valsystemet, en uppsjö av nya partier samt positionsspel från generaler och religiösa grupper. Läget i Egypten inför ­parlamentsvalet är allt annat än stabilt, skriver statsvetaren Islam Habib.

INTislamhabib2

Islam Habib är statsvetare med inriktning på Egypten och Mellanöstern.

Det står nu klart att det styrande militärrådet som tog över efter Mubaraks fall spelar en politisk roll som de varken är vana eller tycks bekväma vid. De politiskt oerfarna generalerna, med den tidigare försvarsministern Mohamed Hussein Tantawi i spetsen, har med en anmärkningsvärd tvetydighet varken gjort klart för Egyptens befolkning eller för omvärlden när de tänker lämna över makten till ett civilt styre. De sex månader som inledningsvis utlovades har redan hunnit bli åtta och resten är höljt i dunkel.

Militärrådets agerande har efter resningen varit ett återkommande orosmoment. Många egyptier betvivlar generalernas avsikter som gång på gång har visat en benägenhet att fatta beslut utan att rådfråga vare sig politiska partier eller civilsamhälle. Skeptikerna går så långt som att fråga om Egypten genomlevde ett folkligt uppror eller en militärkupp. Rådet har vid upprepade tillfällen brutalt slagit ned demonstrationer. Civila medborgare har ställts inför militärdomstol efter deltagande i demonstrationer, anklagade för uppvigling mot militären och hotande av stabiliteten. Även yttrande­friheten har inskränkts ytterligare genom ökad censur, svårigheter att förnya sändningstillstånd för satellitkanaler samt fängslanden av bloggare.

När väljarna i november går till val­urnorna kommer det förhoppningsvis att bli landets första val i en verkligt pluralistisk miljö på decennier. Valet till parlamentets underhus är planerat att hållas i tre omgångar med start den 28 november. Sedan följer motsvarande process för valet till överhuset, shurarådet, som förväntas avslutas i mars 2012. Därefter ska en kommitté väljas för att skriva en ny konstitution som sedan blir föremål för en folkomröstning. Presidentvalet hålls först efter att denna process är avslutad. Detta innebär att Egypten får dras med ett militärt styre till slutet av 2012 eller 2013. Parlamentsvalen och det följande konstitutionsförfattandet är avgörande för landets politiska utveckling samt för den framtida presidentens roll i politiken. Det efterföljande presidentvalets betydelse är därför avhängigt den roll som tillskrivs presidenten i den nya konstitutionen.

Förberedelserna inför valen har kantats av såväl förvirring som kontroverser. Fram till alldeles nyligen existerade varken en vallag eller ett tydligt tidsschema för när maktöverlämningen förväntas att ske. Nu när datumen for valen är satta och vallagen på plats förblir en majoritet av de politiska krafterna i landet dock kritiska till det system som antagits. De flesta partierna vill se ett proportionellt valsystem med partilistor där ett mer pluralistiskt politiskt klimat kan växa och som på ett bättre sätt avspeglar samhällets olika opinioner.

Framför allt har debatten handlat om att det gamla majoritetsvalsystemet med stora valdistrikt endast gynnade det gamla regeringspartiet, NDP, och det organiserade Muslimska brödraskapet. Dessa är de enda politiska aktörer med tillräckliga resurser för att driva framgångsrika kampanjer. Utan tvivel underlättade det gamla systemet, med en resursstark kandidat med stark lokal anknytning, förekomsten av röstköp vilket knappast gynnade det partipolitiska livet.

Militärrådet har visat sig vara motsträvigt i att uppfylla kraven om ett fullständigt proportionellt valsystem. Slutligen godkändes en vallag med ett blandat system, där en tredjedel väljs enligt det gamla majoritetsvalsystemet och två tredjedelar via proportionella val med partilistor. Det återstår att se hur ett sådant system ska göras lättbegripligt. Inför Egyptens första val på decennier har det skett en explosionsartad tillväxt av nystartade partier. För en befolkning som efter decennier av autokrati och nästintill enpartistyre i princip har blivit apatiska inför partipolitik är floran av partier med vaga eller snarlika plattformer minst sagt förvirrande. I årtionden har de egyptiska väljarna endast fått välja mellan regeringspartiet NDP, oberoende kandidater från det förbjudna Muslimska brödraskapet eller de trötta och splittrade liberala och vänsterinriktade oppositionspartierna.

Många av de nya partierna har en tydlig social profil som syftar till att minska de enorma klyftorna i samhället. I ett försök att överbrygga de skiljelinjer som trots allt förblir tydliga mellan sekulära och islamistiska partier har ett flertal både islamistiska och sekulära partier ingått i ett förbund – Demokratiska alliansen. Även om den kommer att ställa upp med gemensamma vallistor syns det redan splittringar och ju närmare valen vi kommer desto större verkar oenigheten bli. Dessutom har rivaliserande allianser, bland annat det Egyptiska blocket, med främst liberala och sekulära partier, skapats som en motpol, vilket ytterligare har förstärkt gränsdragningen mellan islamisterna och de sekulära. Exempelvis har en av de framträdande figurerna för det Egyptiska blocket, Osama al-Ghazali Harb, tydliggjort att blockets främsta mål är att »[…] det nya Egypten måste vara en civil demokratisk stat.«

Islamisterna har varit en uppmärksammad faktor att räkna med inför de kommande valen. Inte minst i västvärlden har oron för ett islamistiskt maktövertagande à la Teheran överskuggat många av Egyptens politiska problem. Det råder ingen tvekan om att Muslimska brödraskapet kommer att spela en betydande roll i de kommande valen. Organisationen, som efter Mubaraks fall nu har bildat ett parti, har i högre utsträckning än många andra politiska krafter fokuserat på de kommande valen och har ett försprång tack vare sin breda gräsrotsrörelse och organisatoriska överlägsenhet.

Muslimska brödraskapets pragmatiska hållning och tveksamhet inför att delta i demonstrationer och kritisera militärrådet har på senare tid upprört och alienerat inte bara många i de egna leden utan även övriga politiska krafter. Avhopp av individuella medlemmar, från den annars i alla fall utåt sett enade organisationen, har resulterat i nya partibildningar och illustrerar just de politiska splittringarna i Egypten.

Betydligt mer extrema och strikta i sin tolkning och tillämpning av islam är salafisterna. Dessa bokstavstrogna sunnimuslimer med puritanska metoder för islamisk teologi, har under Mubaraks tid varit apolitiska och hållit en låg profil. Nu förbereder de sig inför de kommande valen och har sedan presidentens fall bildat ett antal olika partier som alla kännetecknas av en islamisk profil med slutmålet att tillämpa sharia och sprida islamiska värderingar i samhället.

Inträdet av salafisterna på den politiska arenan har oroat och ansträngt debatten om landets religiösa identitet och gjort den islamist-sekulära uppdelningen tydligare.

Relationen mellan salafisterna och det Muslimska brödraskapet har historiskt sett varit fientlig. I det post-revolutionära Egypten är detta förhållande emellertid mer svårtolkad. Å ena sidan har deras olika syn på religion och hur det framtida Egypten ska se ut varit en anledning till spänningar och försvårat möjliga allianser. Å andra sidan tycks de båda grupperna måna om att undvika direkt konfrontation då deras intressen många gånger sammanfaller. Egyptiska medier har exempelvis upprepade gånger rapporterat om angrepp från salafister mot det Muslimska brödraskapets parti – Frihet och rättvisa. Något som har förnekats av såväl partiledaren för det största salafistiska partiet, Emadeddin Abdel-Ghaffour, som den framträdande representanten för brödraskapet, Mohamed el-Beltagy.

Många av de rika och inflytelserika affärsmän som tillhörde det gamla regeringspartiet NDP förblir en betydande politisk kraft i landet inför valet. Dessa så kallade folol (rester av den gamla regimen) har sedan en tid tillbaka omgrupperat sig och är fast beslutna om att återta en bit av det nya Egypten. Hittills har de bildat minst sju nya partier med nya namn och plattformar.

För att hindra folols återkomst har en samling aktörer bestående av både partier och aktivistgrupper ironiskt nog vädjat till militärrådet att de ska tillämpa en förräderilag från Nasser-eran. Lagen skulle bland annat innebära ett uteslutande från politiken och statliga tjänster på ledande positioner i tio år för tidigare framträdande personer inom NDP. Förutom de implikationer en sådan tillämpning skulle innebära ur ett demokratiskt perspektiv, tycks förespråkarna glömma bort eller ignorera hur denna lag flitigt användes för att utplåna det politiska livet under Nassers tid – alltså tvärtemot revolutionens krav på ett pluralistiskt och fritt samhälle.

Den totala oreda som råder på den politiska scenen i dag avspeglar på många sätt Egyptens sköra tillstånd. Det egyptiska samhället blir alltmer polariserat vilket går tvärs emot den anda som rådde under upprorets mest intensiva dagar. Slagorden »Lyft ditt huvud högt, du är egyptier« som stolt skanderades under upprorets mest intensiva dagar framstår nu som en avlägsen dröm. De tragiska händelserna som inträffade den 9 oktober utanför den egyptiska tv-byggnaden vittnar om detta. Minst 25 människor dödades och ett hundratal skadades när sammandrabbningar skedde i samband med en fredlig protestmarsch mot diskrimineringen av den kristna minoriteten, kopterna, i Egypten.

Den brutala hanteringen av demonstranterna från militärpolisens sida och de statliga tv-kanalernas uppvigling av landets muslimer mot den kristna minoriteten saknar tidigare motstycke i Egypten. Det ska emellertid inte förnekas att det existerar sekteristiska motsättningar på flera håll i Egypten och att denna fråga är extremt tabubelagd, speciellt efter år av vårdslöst försummande av kopternas missnöje från den egyptiska statens sida. Kopterna, som utgör cirka tio procent av befolkningen, har upplevt diskriminering från statens sida, både gällande arbetsmöjligheter samt religionsutövande. De har haft svårigheter att nå högre offentliga tjänster, att få tillstånd till att bygga kyrkor samt uttryckt missnöje över bristande statligt beskydd för sin utsatta situation.

Under Mubaraks tid vid makten prioriterades stabilitet och konflikten om kopterna sopades under mattan. Numera tycks det råda en föreställning om att tiga ihjäl eller ignorera frågan skulle lösa problemet.

De flesta politiska partier i dagens Egypten befinner sig i dessa dagar utan tvekan i ett tillstånd som är främmande för dem och försöker navigera sig efter bästa möjliga förmåga.

Oaktat själva valresultatet blir parlamentsvalens förlopp en vägvisare. Valdeltagandet inför de kommande valen förväntas bli högre än de cirka 40 procent som lade sin röst i folkomröstningen gällande konstitutionsändringarna som ägde rum i mars i år. Ingen kan dock vara säker på egyptiernas väljarpreferenser nu när valen förhoppningsvis blir mer öppna och fria.

Den Kairobaserade journalisten Issandr Amrani, som driver bloggen The Arabist, skriver till exempel att »det finns all anledning att frukta att såväl valdeltagande som förtroendet för valet i Egypten kommer att lida av den oklara och förvirrade valprocessen och det generellt osäkra klimatet som råder«.

Även om de sakpolitiska frågorna är viktiga utgör valen främst en indikator om vilka aktörer som kommer att vara med och forma det framtida Egypten. Det kommer därför snarare att handla om att forma en politisk och social identitet i ett land som har gått vilse.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera