Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
LUNchen3 Intervju

»Jag har varit nära att dö många gånger«

Filmregissören och hemmapappan Zanyar Adami ­försöker förstå sin familjs gerillabakgrund.

Zanyar Adami är en kontrasternas man. Känd för att – ursäkta den grova förenklingen – ha gett förorten en röst med tidningen Gringo under mitten av nollnolltalet. Dessutom uppvuxen under knappa förhållanden. Först i en krigszon, sedan i ett miljonprogram.

Nu sitter han längst in i hörnet på en lunchrestaurang ovanpå anrika Östermalmshallen i Stockholm och försöker sortera i röran av rätter på tallriken, som knappt syns under all mat. Det var precis av den anledningen Zanyar Adami ville träffas här.

– Det är något särskilt med att komma till ett ställe där det är ett sådant överflöd av allt. Jag blir lycklig bara av tanken, säger han.

Zanyar Adami trivs i de här kvarteren. Själv bor han med fru och två barn i förorten Bredäng söder om Stockholm, men under en period hade Gringo-redaktionen kontor på Östermalm. De brukade kalla det ett »omvänt integrationsprojekt«.

Zanyar skrattar en del men ger ett allvarligt intryck. Han talar så tyst att jag oroar mig för att rösten på inspelningen ska dränkas i sorlet från saluhallens besökare. Han ursäktar sig också för att han inte är lika »snärtig« som han brukade vara. Som journalist vet han vad redaktörerna helst vill ha: saftiga, rubrikvänliga one-liners. Men Zanyar Adami vill bara vara ärlig.

– Egentligen vill jag ju ha mer fokus på frågorna än på mig själv. Men jag förstår ju att det är en väldigt personlig film, att det är det alla vill prata om.

I höstas debuterade Zanyar Adami med den uppmärksammade dokumentärfilmen »Gerillasonen«, en rörande berättelse om en öm men bräcklig far och son-relation. I huvudrollerna som sig själva: blödarsjuke Zanyar, som skickas ensam till Sverige när han är fem år gammal. Som nu ska bli pappa för första gången och så gärna vill förstå hur föräldrarna tänkte. Och pappa Taher, före detta gerillakrigare i iranska Kurdistan, som fängslas och torteras och anländer till Sverige med resten av familjen ett år efter sonen. Som nu jobbar långa pass som taxichaufför, vägrar prata om det förflutna och får hjärtattack på kuppen.

»Gerillasonen« ger ett mikroperspektiv på den så mycket större frågan om alla dessa ensamkommande flyktingbarn – och vad vi ska göra med dem. Målgruppen? Dels »västvärlden« (ja, Zanyar Adami säger faktiskt så, men skrattar hjärtligt efteråt), dels den egna familjen. »Gerillasonen« är helt enkelt ett försök till för­soningsprocess framför öppen ridå. Zanyar frågar och frågar sin pappa men får aldrig några riktiga svar. Deras relation förbättras, men det förlösande klimaxet uteblir.

– Jag har aldrig fått ihop bilden av pappa. Hur kan man vara gerillakrigare och samtidigt vara världens mjukaste man? Det han blev utsatt för har varit en stor sorg i min familjs liv. På det viset är den här filmen en upprättelse för honom. Pappa blev fängslad och torterad för att han kämpade för yttrandefrihet. Även om han inte säger mycket får han berätta sin historia.

Man glömmer lätt att Zanyar Adami bara är 30 år gammal. Han är nästan färdigutbildad ingenjör – en »duktiga killen-grej«, kallar han den parentesen i livet. Han vann Stora journalistpriset 2005, har varit inblandad i ett otal tidnings-, bok- och filmprojekt och är flitigt anlitad som föreläsare.

Du är bara ett år äldre än jag, man får ju ångest!

– Hahaha!

Var kommer din drivkraft ifrån?

– Alltså, jag är så trött på bilden av flyktingar som offer. Jag ser det som en styrka och ett hjältemod att fly. Det är därifrån jag hämtar allt mitt självförtroende och all min kraft. Det är klart att jag har mina i-landsproblem, jag blir också sur när Ipaden inte fungerar. Men när man har varit nära att dö så många gånger som jag har varit tar man inte livet för givet.

Många av Zanyar Adamis texter och krönikor handlar om att leva i ett slags ingenmansland. Att vara arbetarklass i hjärtat men medelklass i hjärnan. Att vara blatte men känna sig som svenne. Rollerna krockar och präglar allt han gör. Inte minst chefredaktörskapet för Gringo, en tidning som uppmärksammades och hyllades brett men kraschlandade med konkurs 2007

– Jag smekte etablissemanget på kinden med ena handen och örfilade det med den andra, sammanfattar han tiden med Gringo.

Nu intar han en mindre konfrontativ roll. Zanyar Adami har lämnat systemkritiken till förmån för de personliga berättelserna. Han måttar upp 30 centimeter mellan handflatorna för att illustrera mängden hotbrev som landade på hans skrivbord under Gringo-tiden. Zanyar Adami blev paranoid och tvingades titta över axeln på tunnelbanan. Det var knappt värt det. Nu är han dessutom föräldraledig på halvtid. Kampen får helt enkelt ta lite längre tid:

– Det gick lite för bra, lite för fort, för mig. En av de främsta lärdomarna jag drog från Gringo var att hybris är bra, men att det måste få ta tid. Eftersom jag har den här krigsbakgrunden var jag länge övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 25, men sedan jag fick barn försöker jag tänka mer långsiktigt. Jag vill ju ha barnbarnsbarn!

2 thoughts on “»Jag har varit nära att dö många gånger«

  1. Andreas skriver:

    ”Arbetarklass i hjärtat med medelklass i hjärnan”. Vilket jävla arbetarklassföraktande bullshit. Det finns ingenting som säger att arbetarklassen inte kan vara intelligent och beläst. Inte fan blir jag mindre arbetarklass för att jag läser böcker och på kan formulera vad förtrycket mot arbetarklassen beror på.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera