Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Det kan alltid gå åt helvete igen«

Komikern och melankolikern Petra Mede förbannar livet och försöker komma närmare sig själv.

Spårvagnen luktar surt från blöta yllekappor. Rysktalande turister prasslar med skrynkliga kartor och försöker skyla sig från regnet en stund. Kungliga Djurgården skriker desperat efter solsken.

På anrika brickmatsalen Blå porten, inklämt mellan Liljevalchs konsthall och vinterstängda nöjesfältet Gröna Lund, sitter Petra Mede och försöker hämta andan. Under förmiddagen har hon presenterat årets Guldbaggenomineringar på nöjespalatset Cirkus. Nu har den 41-åriga komikern skyndat tvärs över gatan, tätt följd av en stressad SVT-medarbetare som förgäves försöker få Mede att följa tidsschemat. Vi får beställa mat åt henne medan hon tar igen sig i den skramlande matsalen. Både kraften och röstresurserna börjar sina:

– Jag har nog blivit lite mer på min vakt. Jag blir fortfarande väldigt glad för all uppmärksamhet, men jag är kanske inte i lika stort behov av den längre. Eller så handlar det om att jag har fyllt 40.

Petra Mede ger ett eftertänksamt intryck. Hennes självbetitlade tv-alter ego, den gapiga och gränslösa primadonnan, lyser med sin frånvaro. Den verkliga Petra Mede suger länge på svaren. I samband med förra årets Guldbaggegala – hon har fått förtroendet att leda filmgalan för andra året i rad – pratade komikern om uppdraget som en nystart. Petra Mede var trött på bilden av sig själv. Hon strävade efter att visa upp en lugnare och tryggare, en lite sannare, version av sig själv. Det var »läskigt« men välbehövligt.

– I början av karriären sa jag ja till allting. Nu tackar jag nej till väldigt, väldigt mycket och fokuserar på ett jobb i taget. Jag behövde ta några steg tillbaka efter de här två-tre intensiva åren när karriären tog fart. Nu går jag runt och tänker på existensen i stället, säger hon och skrattar.

I sitt sommarprat för några år sedan berättade Petra Mede om ryggskadan som på några sekunder förvandlade den då 20-åriga, lovande balettdansösen till en långtidssjukskriven skugga av sitt forna jag. Olyckan följdes av ett decennium kantat av morfintabletter och kompakt mörker. Men ryggen blev långsamt bättre. Mede gick en ABF-kurs för sjukskrivna kvinnor och vann en amatörtävling för stå upp-komiker. Ett och ett halvt år senare, 2009, ledde hon Melodifestivalen.

Sedan dess har Petra Mede deltagit i mängder av tv- och teaterproduktioner. I sommarpratet konstaterade Petra Mede nyktert att »det var på tiden att det kom en handikappad, medelålders kvinna och tog lite plats«. Nu har hon plats så det räcker och blir över.

– Jag har haft otrolig tur och lite skicklighet. Ska jag vara kaxig har jag redan uppnått vad man kan uppnå. Jag behöver inte bevisa något längre. Hej, jag är hemma liksom, säger hon och skrattar så att det ekar i hela lokalen.

– Den här karriären kan vara slut i morgon, men jag orkar inte gå runt och vara rädd. Jag menar, jag har redan haft en karriär som har gått åt helvete.

Hur ofta tänker du tillbaka på den tiden?

– Jag är alltid beredd på att det kan gå åt helvete igen. I dag är en hyfsat bra dag, men jag har mina krämpor. Jag kan mycket väl bli sämre och sjukskriven igen. Samtidigt hade jag väldigt ont i ryggen när jag skulle leda Melodifestivalen. Jag vet hur motivation kan påverka. Alla sjukskrivna borde få leda Melodifestivalen, det borde vara en mänsklig rättighet.

Dansen lever vidare inom henne. Inte bara genom den gamla »arbetsskadan« – Petra Mede säger sig fortfarande vara fixerad av andra människors kroppar. Men hon kan inte se många beröringspunkter mellan nu och då.

– Dansen kräver så mycket disciplin, komiken kräver så mycket lekfullhet. Det är många motsatsförhållanden. Även om jag saknar dansen tror jag att min personlighet passar bättre i komiken. Jag är ganska frisläppt. Jag är gapig. Inget av det uppmuntras inom dansen. Och där är du helt utbytbar. Om någon vill anlita mig som komiker är det verkligen mig de vill åt. Jag är mer oumbärlig nu och det är ju härligt.

Petra Mede säger att hon har insett att hon, trots att hon länge var övertygad om motsatsen, var rolig redan som barn. Samtidigt har hon alltid haft ett vemodigt drag över sig. »Livet är oerhört svårt«, skrev hon i en krönika i Aftonbladet i höstas. Den inställningen märks i det mesta hon gör. Till och med i rollen som den där ettriga, högljudda primadonnan. Petra Mede sneglar på sin halvt uppätna pajbit.

– Den karaktären är ju väldigt sorglig. Jag tycker att den hör ihop med hur jag ser på livet. Den tomhet man kan känna, att man letar efter någon känsla av mening. Det finns något både sorgligt och vackert i en primadonna som gör livet större än vad det är. Det är något slags rop på hjälp. Men det är klart att det finns folk som bara tänker »åh, vad är det för jobbig, skrikig typ?«.

Hur viktig är melankolin för dig?

– Det är en stor del i mig. Hade jag varit mer förnöjsam hade jag säkert inte haft samma behov av att höras. Jag hade gärna varit mer nöjd och mindre känd.

Petra Mede har utlovat en blandning av humor och tragik på Guldbaggegalan. Det är tveksamt om någon annan svensk komiker kan leverera just det med lika stor tyngd som hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera