Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Man behöver inte vara charmerande«

Komikern och arbetsnarkomanen Magnus Härenstam om att betvinga åldrandet och ta av sig byxorna.

En bit in i samtalet berättar Magnus Härenstam, 70 år, om hur en äldre gentleman tar av sig sina byxor. Man släpper helt enkelt ned dem på golvet för att sedan så att säga backa ur plagget.

Jag säger att jag kan känna igen mig i detta. Men på kvällen samma dag inser jag att jag hellre gör på ett annat sätt. Jag låter inte byxan bara falla till golvet. Jag håller i stället plagget i ett förhållandevis stadigt grepp medan jag försiktigt trampar med höger foten på baksidan av nederdelen av vänster byxben för att kunna dra vänster fot ur detsamma.

Att böja sig ned för att med handen fatta detta vänster byxben och resolut avlägsna detta från foten vore alltför äventyrligt eftersom det skulle kräva stående på ett ben. Det bör män i en viss ålder försöka undvika.

I sin nya monolog »Morsning & Goodbye« tänker Magnus Härenstam handgripligt visa hur han tar av sig byxorna på sitt gentlemannamässiga sätt. Han ska också bland annat demonstrera hur man sover i offentliga miljöer.

– Det är en monolog om konsten att åldras med behag. Jag försöker hitta allt det komiska i det gradvisa sönderfall som vi får i de här åldrarna.

Nej, det är inte bara behagfullt att åldras, erkänner mannen som är mest stolt över myrorna och elefanterna i sin långa karriär som underhållare.

– Men allt det andra får vi ordentligt besked om i tidningarna, det där om blöjvägning och Carema och dålig mat och att lägga sig klockan fyra. Jag tycker att det kan vara roligt att se det från den andra ­sidan också, alla dessa dråpligheter.

Vad tillhör då det behagfulla, frågar jag, lämpligt nog precis efter det att vi smakat av vår riesling. Magnus Härenstam svarar med ett kort smakprov ur den kommande monologen:

– Massor med saker, massor med saker. De värsta åren är mellan 10 och 70, sedan lättar det och det finns så oändligt mycket som blir bättre. Man får äntligen rynkor. Äntligen får ansiktet lite karaktär, framför allt kinderna, som har varit två ointressanta pajer i många år. Man får tid att ägna sig åt sina hobbies, man får komma med goda råd utan att tillfrågas, man har rätt att klaga, man kan köra bil mitt på vägen hur långsamt som helst och när polisen kommer visar man upp Ica-kortet i stället för körkortet. Man behöver inte vara charmerande. Vid närmare eftertanke är man ju inte heller så charmerande …

Den något äldre damen i vårt sällskap ler förstående. En stund senare fäller hon en intressant och beundrande kommentar om mönstret på insidan av både krage och manschett på Magnus Härenstams trendriktiga skjorta. Det föranleder mig att visa mönstret på insidan av ärmen på min kavaj, ett mönster som ytterst få kan ha en chans att ens notera och som, märk väl, inte är samma mönster som i resten av kavajen.

Magnus Härenstam blir imponerad. Det är ju ett tartanmönster, noterar han. I vissa lägen blir äldre gentlemän som vilka pojkspolingar som helst. Damen ler förstående under sin chica och tidlösa rosa basker.

Innan vi fortsätter till väsentligheter hinner vi också utbyta erfarenheter om hur man bäst tar av sig sina strumpor, sittande eller stående. Vi enas om att vi ännu i och för sig kan göra detta stående på ett ben. Men detta brukar leda till ett visst ograciöst hoppande. Vi sitter hellre ned när vi tar av oss våra strumpor.

Magnus Härenstam fick idén till denna långa monolog om åldrandets behag när han höll ett anförande på samma tema i Lasse Berghagens revy på Chinateatern för åtta år sedan. Nu har han skrivit till, med lite hjälp från några vänner och författare och lämpliga lån från andra stå­uppare här och där.

I somras drabbades Magnus Härenstam av en blodpropp i benet. Han spelade då med Eva Rydberg i »Viva la Greta!« på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Läkaren ville sjukskriva honom i två veckor för att han skulle återfå konditionen. Han övertygade läkaren om att han fick kondition nog av att röra sig på scenen och framför allt vifta med armarna. Han missade bara fyra föreställningar.

Men det var väl ändå en tankeställare? Kanske är livet trots allt ändligt?

– Alla säger att livet ser helt annorlunda ut när man blivit äldre. Men jag vet inte. Jag ser det som en ny erfarenhet … Och dessutom, jag har en benägenhet att dra upp mungiporna när jag går ut ur porten på Kommendörsgatan, för jag vet att folk tittar på mig hela tiden. Hemma på kammaren kan jag väl vara lite sur ibland, men när jag går ut är det faktiskt som att ta på sig Magnus Härenstam.

Tänker du någon gång på döden?

– Nej. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att det inte ska låta övermaga …  Men jag har varit med om så mycket roligt så att jag tycker nästan att jag skulle kunna ställa av tofflorna i vilket ögonblick som helst och vara fullt nöjd.

Ja, lite grand är han väl som strutsen i sanden, säger han.

Men sedan citerar han en annan underhållare, Woody Allen: »Jag är absolut inte rädd för döden. Jag tycker bara att det är onödigt att vara där när den inträffar.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera