Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Marianne »Viola« Zetterström

Kåsör, journalist och författare, dog den 29 november 2011, 99 år gammal.

Som kåsör i Svenska Dagbladet, under signaturen Viola, har Marianne Zetterström lästs av flera generationer. Hon kommenterade själv lite förvånat att läsandet gick i arv från mormödrar till barnbarn när tidningen uppvaktade henne i samband med 90-årsdagen 2002.

Så skrev Viola också sina bitterljuva ­kåserier i 70 år, en i dagens medieklimat lätt svindelframkallande tidsrymd.

Det började med att hennes kåsörkändis till make Erik Zetterström, Kar de Mumma, smög in en av hennes texter. Dessförinnan hade kontoristen Marianne Enhörning publicerat kåserier i Norrköpings Tidningar, staden där hon och brodern växte upp med en ensamstående, konstnärligt sinnad mamma. Fadern försvann tidigt ur familjens liv.

»Inte min typ«, skrev Marianne initialt i sin dagbok om mannen hon skulle komma att leva med i över femtio år. Hon introducerades för Erik Zetterström på Ulriksdals kapplöpningsbana, året var 1936 och den (redan gifte) skribenten och revyförfattaren var prydd med plommonstop och fluga.

När hon insett att Kar de Mumma faktiskt var rätt typ deklarerade hon rättframt att hon ville ha tre barn med honom. Sagt och gjort.

Ett starkt minne för dottern Charlotte Schröder är hur modern sitter på det älskade sommarhusets veranda och läser saga efter saga för Charlottes egna döttrar. »Det är så man skapar bokläsare.«

Själv fick Charlotte ofta följa med på filmvisningar. För Marianne Zetterström skrev flitigt även utanför kåseriskrået, och var filmrecensent i Idun, Vecko-Journalen och Månadsjournalen. Hon gav dessutom ut ett tjugotal böcker, bland dem den korta självbiografiska romanen »Dagarna i våras« (1972). Där kallar hon sitt värv för ett slaveri som skänker mening åt tillvaron: »Att skriva är en glädje och en plåga. Att inte skriva är bara plåga.«

Oj, halvvägs kommen i en runa över Marianne Zetterström och inte en rad om naturen. Illa. För det kan inte vara mer än en handfull Viola-betraktelser som inte filtrerats genom växtlighetens eller årstidernas skiftningar. Som i ett minnesvärt kåseri om skymningsljuset: »Man står vid fönstret och stirrar ut i skymningsljuset, det förrädiskt lätta blå, som mycket väl kan ge frost till natten, och alltsammans är främmande, ingenting öppnar sin famn.«

Dottern Charlotte Schröder brukade gråta av längtan när hon läste Violas beskrivningar av sommarparadiset Engsholmen. Så är hon också fast bosatt på holmarna numera.

Marianne Zetterström däremot passade inte som permanent öbo. För det var hon alltför flärdfull. Kåsören var högst modemedveten in i det sista, och enda gången hon tappade humöret med barn, barnbarn och barnbarnsbarn var när de klädde sig som »slashasar« ­eller använde skrikigt färgade nagellack.

Under de eleganta blusarna bultade dock ett oroligt hjärta. Viola var en ängslig natur och förstorade ofta upp svårigheter. »Jag är en glad pessimist«, klargör hon i självbiografin, »medan min man är en sur optimist, han tror att allt ska gå bra, men inte skrattar han för det.«

Efter Kar de Mummas död 1997 blev saknaden en ständig följeslagare, för att inte tala om när sonen Carl – även han kåsör, »Carl Z« i Dagens Nyheter – gick bort i förtid 2005.

Då piggade de långa hjärtliga telefonsamtalen med Ingmar Bergman upp.

På en punkt var telefonparet inte överens: till skillnad från Bergman tyckte Marianne Zetterström inte om musik.

När ålderdomshemmet där hon tillbringade sina sista år planerade en utflykt till »Allsång på Skansen« bad dottern att modern skulle slippa, »hon skulle bli så arg, hon hatar sådant«.

Personalen respekterade önskan, de hade inte vågat annat. Så nog måste kåsören Violas kärva bitskhet ha glimtat fram även genom Marianne Zetterströms blygsamma utstrålning.

Hon får avsluta själv med de sista meningarna i ett kåseri från år 2000, där hon ondgör sig över polisväsendet, politikerna, utbildningssystemet … ja mänskligheten i stort: »Du kanske har märkt att jag är på ett förskräckligt humör i dag? Bäst att sätta punkt innan du säger upp bekantskapen. (Du skulle bara våga.)«

Lisa Boda, journalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera