Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tack och hej. 2001 revs Wankdorfstaduim i Bern, trots att Tyskland nostalgiprotesterat.

Inrikes

Rör inte min arena

Att riva en fotbollsstadion är inte det lättaste. Fråga bara schweizarna, tyskarna eller britterna.

I helgen avslutas Sveriges största arenabygge någonsin. Efter muthärvor, skandalrubriker och namnbyten invigs slutligen Friends Arena i Solna på lördag.

Men en långt mer historisk händelse äger rum några veckor senare. Sent på kvällen den 22 november spelas den allra sista fotbollsmatchen på Råsunda. Därefter sker en sanktionerad plundring av -nationalarenans inventarier: nät, gräsplättar, stolar – allt ska bort för att så småningom ge plats åt 700 bostäder. Den som vill förära sin egen tomtmark med ett stycke Råsundagräs kommer till och med att få grävhjälp av arenans personal.

Den som tycker att det låter konstigt att någon vill ha en bit av den plan där Sverige spelat sin enda VM-final i herrfotboll och där Terry Butcher 1989 blödde ner den vita engelska landslagströjan kan inte vara bevandrad i europeisk nutidshistoria. För nostalgin kring Råsunda är ingenting mot den som nyligen projicerats på Wankdorfstadion i Bern.

Den schweiziska arenan var skådeplats för Västtysklands överraskande seger i VM-finalen 1954. Det var första gången sedan andra världskriget som tyskarna överhuvudtaget fått vara med och enligt vissa uppgifter kan det här också ha varit första gången sedan kriget som landets nationalsång spelades offentligt.

Inte för inte hade förbundskanslern Gerhard Schröder i ett tal sagt att Wankdorf hade en »avgörande betydelse« i landets historia.

När schweizarna 2001 ville riva den grå funkisskapelsen gick känslorna i taket. Det diplomatiskt sinnade alpfolket löste konflikten genom att skicka en tuva gräs till Berlin med löftet att Schweiz ambassadör vid behov skulle komma och vattna stråna. Gräsplätten planterades utanför regeringskansliet och allt var läkt.

När det engelska laget Arsenal skulle flytta från Highbury i London stötte arkitekterna på helt andra problem. Under planen låg inte mindre än 500 inbitna supportrar begravda. Deras sista önskan hade varit att sänkas ner i den jord som the Gunners spelade sina hemmamatcher på.

Så när den gamla arenan efter flytten skulle förvandlas till ett luxuöst bostadsområde löstes det genom att innergårdens park fick en liten minneslund.

När stjärnarkitekten Norman Foster fick uppdraget att bygga ett nytt Wembley visade han upp betydligt större okänslighet. Det var länge tal om att de ikoniska tvillingtornen på Englands gamla nationalarena på något sätt skulle inkorporeras i den nya byggnaden. Lord Foster avfärdade dock tornen som »irrelevanta« och de revs till sist – trots protester från English Heritage, två tabloidtidningar och Geoff Hurst, spelaren som gjorde tre mål i VM-finalen på Wembley 1966.

Troligen är det tack vare Råsundas ad hoc-arkitektur och utslitna inredning som protesterna uteblivit. Men känslor utomlands saknas inte: när den brasilianska staden Recife färdigställer sin arena inför VM 2014 kommer den att innehålla en minnesplats för Råsunda. Det var ju trots allt här som en ung Pelé slog igenom för ett halvt sekel sedan.

Om det finns något land som verkligen borde sörja rivningen är det Wales. I Sverige spelade laget sin enda VM-turnering någonsin och så länge walesarna stannade på Råsunda gick allt bra. Inte förrän laget avancerat till kvartsfinalen på Ullevi kom första förlusten – mot Brasilien. Wales korta, svenska VM-historia finns nogsamt nedtecknad i boken »When Pelé Broke Our Dreams« av Mario Risoli. Frågan är om någon i Wales vet om att Råsunda ska rivas. I så fall är det tur för Peab, Fotbollsförbundet, Solna och de andra intressenterna att Wales inte har någon diplomatisk representation i Sverige.

Läs även Lisa Bergmans reportage om den nya nationalarenan »Fuskbygget«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera