Magnus »Mange« Olsson

Text: Jesper Högström

Foto: FREDRIK PERSSON/scanpix

Det är något speciellt med sporterna där man kan fortsätta att vara aktiv i hög ålder. Det är sporterna som har en lite kuriös prägel, som existerar i periferin: golf, dart och motorsport. Sporter där erfarenhet och rutin smäller högre än fysik, sporter som fortfarande behåller något av den gamla 1800-talsidrottens känsla av sällskapsnöje.

Magnus »Mange« Olsson var 64 år gammal när han dog och hade sin aktiva karriär bara något år bakom sig. Den sport han tillhörde, havskappsegling, är en blandning av sport, underhållningsindustri och internationellt jetsetevenemang. Han var civilingenjören från Bromma som lärde sig segla på Mälaren och som värvades till det svenska folkhemmets första försök att 1976 erövra America’s Cup, världens äldsta idrottstävling och tillika uppvisningsarena för den internationella penningaristokratin och allehanda färgstarka personligheter (på det sista fotot av Jan Stenbeck står han ombord på den America’s Cup-båt han sponsrade). Mange Olssons America’s Cup-skeppare, Pelle Pettersson, var OS-silvermedaljör i starbåt men dessutom designern som formgivit Volvo P1800, bilen som Helgonet körde. Sitt första deltagande i världsomseglingen Whitbread Around The World Race gjorde Mange Olsson tillsammans med båtens ägare, Duran Duran-sångaren Simon Le Bon.

Whitbread Around The World Race heter numera Volvo Ocean Race. De båtar Mange Olsson tävlade med hette Intrum Justitia, EF Language (med vilken han var med att vinna Volvo Ocean Race 1998), Assa Abloy och Ericson 3. Under hans livstid förvandlades en sport som skyltat med traditionella militäriska och patriotiska ideal – forna America’s Cup-segrare bar namn som Mischief, Mayflower och Puritan – till oförblommerad marknadsföring för storföretagen som betalade kalaset.

Mange Olsson var del av den alltmer internationaliserade yrkeskår som hjälpte dessa storbolag att marknadsföra sig medelst segling  – år 2003 lyckades det schweiziska konsortiet Alinghi överklaga regeln om att manskapen på America’s Cup-båtarna måste tillhöra det land båten representerade. Arbetsmarknaden blev fri också här och Mange Olsson blev på ett sätt en modern variant av Evert Taubes sjömän, som ju representerat en av världens första globaliserade yrken (»jag har seglat med britter och yankees och allt, ja med tyskar, ja med portogiser«).

Det går knappast att hävda att det var ett internationellt proletariat han var del av, men »Mange« – det lika obligatoriska som okonstlade smeknamnet var typiskt – bevarade det element av folksport som ändå dröjer sig kvar i societetssporten segling. Han var en entusiast vars favoritord var »ball«, en glad humanist av den sort som överallt får hjulen att snurra. I en intervju med Svenska Dagbladet 2008 förklarade han att hans favoritfilm var »Gökboet«, hans favoritpolitiker Nelson Mandela, hans favoritmat husmanskost och hans favoritklädsel jeans och t-shirt. Att han representerade multinationella företag hade han inga problem med: drivkraften var ju ändå att vinna. Att man fick lägga om hela rutten för Volvo Ocean Race för att företagen ville exponera sig för sina marknader i Asien, det var också okej – man måste anpassa sig till verkligheten. Och visst drabbade det familjen med alla nätter borta, men »hur många hotellnätter har inte en företagsledare som Carl-Henric Svanberg?«.

Mange Olsson var på många sätt den förkroppsligade Saltsjöbadsandan. I stället för den mytiske ensamseglaren var han en personifikation av svensk laganda. Sitt sista Volvo Ocean Race, 2008–09, gjorde han fast det inte var meningen att han skulle vara med ombord, men det blev tjafs, lagandan var dålig och Mange fick rycka in som skeppare. Ericsson 3 vann den längsta etappen, från Kina till Brasilien. När han drabbades av stroke i Lanzarote fungerade han som coach för ett annat projekt med svensk jämlikhetsprägel – en båt som skulle delta i Volvo Ocean Race med helt kvinnlig besättning.

Gud trodde han inte på, förklarade han i intervjun med Svenska Dagbladet 2008. Men glädje för honom, det var »att bara finnas till och vakna upp varje dag och tänka vad ballt livet är«. Så kan en modern svensk sjömansvisa se ut.