Älskade lögner

Jag har som vanligt glömt mitt paraply, småspringer över innergården med axlarna vid öronen och ser skylten endast ur ögonvrån: »Magical Books«. Jag har inte tid. Det är sista dagen av mitt Oxfordsbesök och avhandlingen jag behöver går endast att läsa här på Bodleian Library. Men innan jag vet ordet av har fötterna vikt av åt vänster och huvudet nickat åt bibliotekarien i den dunkelt belysta utställningslokalen.

I den första montern ligger sex cirklar av olika material, cirklar kvadrerade av kors. »Wood, bronze, iron; water, fire stone«, viskar jag. Intill föremålen ligger en manuskriptsida med dikten, profetian, som jag memorerade för 24 år sedan. »When the Dark comes rising, six shall turn it back; three from the circle, three from the track.« Det är Susan Coopers egen handstil och de sex tecknen ur boken är en gåva till författaren från hennes make. Jag glömmer andas, ler brett och begeistrat. Det är 24 år sedan jag första gången läste de där raderna, på svenska i Jadwiga P. Westrups översättning, en läsupplevelse som kom att leda mig just hit, just nu.

I Coopers underbara »Mörkret stiger«-romaner dras några barn in i en kamp mellan ljuset och mörkret som sträcker sig genom tiden. Jag läste dem om och om igen, inklusive författarpresentationen där det stod att hon studerat litteratur för både JRR Tolkien och CS  Lewis vid Oxfords universitet. Jag visste ännu inte vad en genre var, men förstod nu att det fanns ett sammanhang, en plats, som alla böcker jag älskade kom ifrån. Så småningom skulle jag själv ta mig dit, till samma utbildning. Ödet, via en blurbskribent på Bonniers Juniorförlag.

Fantasy-genren avfärdas ofta som dagdrömmeri, ett reaktionärt idealiserande av feodaltidens sociala verklighet. Det är en relevant kritik av »Sagan om Ringen«, som jag förstås har kär, men inte mer än att jag ser hur drabbad Tolkiens generation var av Walter Scott, prerafaeliterna och Wagner. Själv inspirerade professor Tolkien dock inte bara tusentals (ofta tomma och derivativa) kopior av sitt eget magnum opus. På universitetet gjorde han om läroplanen i engelsk litteratur för att lyfta fram det medeltida berättandet, särskilt anglosaxisk epik och lyrik som tidigare endast studerats som tradig språkhistoria.

Så kom studenter som Susan Cooper, Alan Garner och Philip Pullman under sina studier i den fysiskt medeltida universitetsmiljön – ofta just här på biblioteket vars äldsta dagligen använda delar är från 1427 – även i direktkontakt med den medeltida människans litterära fantasi. Svärdshjältar, drakar, monster och magi. Alla blev i sinom tid prisbelönta författare i den kanske enda genren där böcker alltid behandlas med respekt och research på bibliotek är centralt för alla försök att kuva ondskans makter.

Utställningen som visas några veckor till i Bodleian uppmärksammar denna fantastikens så kallade Oxford-skola. Kartor över sagoland ställs ut intill förebilderna ur de äldre samlingarna. Intill runskriftskalendrar från vikingatiden visas Tolkiens handskrivna och hempatinerade manussidor ur »«Book of Mazarbul stycket där runorna följs av orden »de kommer« i alvisk skrift. Philip Pullmans personliga alethiometer, spådoms-manicken i böckerna om Lyra, ligger vid en uråldrig bok med en infälld volvelle, träkugghjul med astrologiska tecken på. Min favorit i den lyxiga utställningen blir »The trewe coppy of an ancyente booke«, en nördig handskriven kopia från 1596 av ett alkemistiskt verk från 1437. Jag är uppenbarligen inte den första som åtagit mig komplicerade livsprojekt av kärlek till gamla böcker med ljughistorier i.

Text: