Ryska revolutionsdrömmar

Text:

Det var i Sankt Petersburg några år efter murens fall. Min väninna Olga stretade över Marinskijtorget i hällregn. Gatlyktorna flackade Dostojevskijmysigt, men Olga var arg som ett bi. Universitetet där hon jobbade hade ställt in betalningarna:

– Vad Ryssland behöver är en revolution!

Olga är sannerligen ingen bolsjevik, men har all anledning att sucka. Universitetet betalar visserligen ut den magra lönen numera, men det är allt. Korruptionen är total. Rika studenter kan köpa sig plats, trots dåliga betyg. Forskarna uppmuntras inte längre till utbyte med väst, tvärtom. En »sovjetifiering« av kunskap och vetenskap.

Det är inte bara Olga som klagar. Enligt en ny lag ska staten ta över kontrollen för 436 forskningsinstitut, som tidigare sorterade under Rysslands vetenskapsakademin. Tidskriften Nature citerar kommunikationsforskaren Alexander Kulesjov i Moskva:

– Detta är ingen reform, det är en likvidation av vetenskapen i Ryssland.

Putin vill ha total kontroll över tanken. Det finns många som drar paralleller med Stalin-epoken.

I dagarna skakas väst av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas öppna brev från fängelset, att hon fruktar för sitt liv. Hon dömdes 2012 till två års fängelse för »huligansim motiverat av religiöst hat« efter »punkbönen« i Frälsarkatedralen i Moskva. Hon ska ha förts till ett läger i Sibirien. Den andra dömda Pussy Riot-medlemmen, poeten Maria Aljochina, sitter redan i ett gammalt Gulag-läger vid Perm i Ural.

Pussy Riot utsätts för en otäck rysk tradition att skicka oppositionella konstnärer till Sibirien. Dostojevskij gjorde sina år i exil, liksom Solzjenitsyn. Poeten Osip Mandelstam dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok.

Bland förespråkare för mänskliga rättigheter i väst ses Pussy Riots straff som groteskt hårda i förhållande till  »brottet«, en konstnärlig installation i en kyrka. Hur blev det möjligt att döma dem så hårt? Inte ens Putin kan tycka att det är rimligt. Medvedev har rentav vädjat till rätten om deras benådning.

Svaret är att Putin behöver Pussy Riot och andra politiska aktivister som avskräckande exempel, i lektionen om Rysslands moraliska upprustning.

Vilken ideologisk motor har Putin egentligen? Det är det många som undrar. Han har ingen annan motor än makt och pengar. Men det ser torftigt ut, så han har sökt sig till kyrkan och konservatismen för att få näring till en ideologi.

För ungefär tio år sedan var Putin snarast en pragmatisk liberal. Han hyllade fri företagsamhet och det »mångkulturella« ryska samhället! Det är svårt att tänka sig i dag, när han snarast stryker främlingsfientliga krafter medhårs och motsätter sig mänskliga rättigheter.

Vändpunkten kom när Putin och Medvedev bytte hattar, och den nygamle president Putin gjorde alldeles klart att han inte tänkte abdikera från makten. I rask takt stiftades auktoritära lagar. Nu klämde man åt de ideella organisationerna. NGO som tog emot stöd från utlandet var tvungna att registrera sig som »utländska agenter«. Observera att ordvalet är identiskt med Stalins retorik. »Utländsk agent« klingar som »främmande, skabbiga hundar«, och renderade på trettiotalet tio år i Sibirien.

Andra exempel är hbtq-lagarna mot »propaganda för onaturliga sexuella uttryck«, lagar mot »otillåtna demonstrationer«, böter för svordomar och sexuellt grovt språk etcetera.

Enligt experterna såg Putin det ideologiska tomrummet efter Sovjets fall som ett hot. Om han inte tog chansen skulle någon annan göra det. Kyrkan erbjöd en allians, med ett helt moralkonservativt paket på köpet. När kommunistpartiet förlorade makten erbjöd kyrkan en lämplig ram för moralisk legitimitet och allvarlig pompa.

Man kan också vara säker på att Putin tar alla våra protester som intäkt för att han har rätt. Varje gång väst kritiserar Rysslands behandling av konstnärer, mänskliga rättighetskämpar och aktivister kan han säga att sådan är »livsstilen« i väst. Det är kaos, bråk och självupptagenhet; upplösta normer, allt som svär mot »heliga ryska värden«.

På en punkt har Putin rätt. Självupptagenheten i väst är stor. Om vi intresserade oss mer för Ryssland och rysk vardag mellan de stora rubrikerna om Pussy Riot, så skulle vi vara bättre rustade för framtiden, och kunna göra mer nytta. Ryssland förblir vår största, viktigaste granne. På gott och ont.  

För övrigt är fredagen den 15 november Fängslade författares dag. Lästips: Solzjenitsyns »En dag i Ivan Denisovitjs liv«, och  Dawit Isaaks »Hopp – Historien om Moses och Mannas kärlek«.

Text: