De nya välgörarna

Text:

Allt började med att Linda Hellquist erbjöd sig att skänka en kasse fredagsmys till en barnfamilj via en facebooksida som annonserade ut saker gratis. Hon noterade samtidigt att där fanns fler personer som var intresserade av att ge bort saker än att själva få, och så föddes idén till gruppen »Matkassen«. Tanken är att frivilliga givare kan hjälpa barnfamiljer som har det sämre ställt genom att skänka en matkasse. Sedan starten den 16 september har gruppen fått över 40 000 följare och drygt 900 matkassar har bytt ägare.

Härom veckan berättade Sara Olausson i »P1-morgon« om hur hon varje dag på väg till jobbet passerade Felicia som satt och tiggde i Stockholm. En dag satte sig Sara ner på gatan och började prata med henne. »Sen var det ingen hejd på hur mycket jag ville hjälpa henne«, förklarade Sara Olausson i radioinslaget. Felicia och hennes man fick flytta in hos Sara som också har samlat ihop över 13 000 kronor så att Felicia kan åka hem till Rumänien och träffa sina barn.

Samma vecka kunde man läsa om Marius i Dagens Nyheter. I april bodde han under en presenning i skogen och levde på att panta burkar men tack vare engagerade medborgare så bor och arbetar han i dag på ett sörmländskt slott och har fast månadslön.

Det är bara tre färska exempel på hur privatpersoner tagit saken i egna händer för att hjälpa andra. Något som tycks ligga i tiden.

– Absolut, vi ser att detta ökar. Det handlar om att man själv vill vara en del av lösningen, säger Maria Ros Jernberg, generalsekreterare för Frii, Frivilligorganisationernas insamlingsråd.

På frivilligförmedlingen Volontärbyrån vittnar man om en liknande trend. Förr gick det vanligen till så att man först blev medlem i en organisation och därefter började volontärarbeta. Nu är det i stället tvärtom, många börjar som frivilligarbetare, förklarar Göran Pettersson, generalsekreterare för paraplyorganisationen Forum där Volontärbyrån ingår.

– Det är en ny väg i individualismens tid. Man får snabb återkoppling och ser direkt resultat av sin insats, säger han.

Trots att Sverige kännetecknas av en stark välfärdsstat hör det till de länder i världen där det civila engagemanget är som störst. Lars Svedberg, professor i socialvetenskap vid Ersta Sköndal högskola, har kartlagt det svenska engagemanget sedan 1992. Den senaste studien visar att 48 procent av befolkningen gör någon form av ideella insatser och att svenskar i snitt lägger ner 16 timmar per månad på ideellt arbete. Engagemanget har varit relativt konstant de senaste tjugo åren, oavsett hög- eller lågkonjunkturer, höger- eller vänsterregeringar.

Men det betyder inte att det civila engagemanget alltid har sett likadant ut.

Utvecklingen av civilsamhället tog fart i slutet av 1800-talet. Tusentals föreningar och folkrörelser bildades där människor kunde tro, idrotta eller kämpa för att bli nyktra tillsammans. Folkrörelsernas funktion har främst varit att organisera olika grupper och ge dem en röst i debatten. Den ideella sektorn har varit tidigt ute med att upptäcka samhällsproblem och därefter arbetat för att hitta lösningar. Röda Korset till exempel, har legat bakom många initiativ som sedan tagits över av det offentliga. 1920 inrättades förlossningshem i Röda Korsets regi, 1926 skoltandvård, 1930 barnkollon, 1950 hemsamariter, en föregångare till dagens hemtjänst, 1960 färdtjänst. Hjälporganisationer har genom åren varit noga med att påpeka att de arbetar för politisk förändring, att de inte bara sysslar med välgörenhet.

– Man måste naturligtvis kunna hjälpa en utsatt människa. Samtidigt måste man arbeta aktivt med politisk påverkan för att säkerställa människors grundläggande trygghet, säger Göran Pettersson.

Engagemanget har historiskt sett mätts i frivilligorganisationernas medlemsantal. Sedan mitten av nittiotalet har de dock tampats med sjunkande medlemssiffror, vilket har väckt frågan om engagemanget har minskat. Men, som kartläggningen av svenskarnas engagemang visar, tycks välviljan oförändrad.

Den tar sig bara andra uttryck. Framför allt har sociala medier haft en stor inverkan, menar Per Grankvist, författare till boken »Engagemang – Batman, Putnam och jag«.

– I dag är det betydligt enklare att själv ta initiativet att starta en rörelse. Tack vare sociala medier kan du få många med dig på en gång. Facebookgruppen Matkassen är ett bra exempel, säger han.

Sociala medier har också förändrat vårt sätt att prata om välgörenhet. Genom att »gilla« olika organisationer och intressegrupper har vi tagit efter det amerikanska sättet att skylta med sitt engagemang.

Det finns en fara i den utvecklingen, menar Per Grankvist.

– Risken finns att vi tror att det räcker med att klicka »gilla« hos Rädda Barnen på facebook. Men det bidrar ju inte till fler filtar till de drabbade i Filippinerna, säger han.

De ideella organisationerna ser också andra risker med den nya välgörenheten. Visserligen är det bra att initiativ som Matkassen dyker upp, det visar att människor bryr sig. Men att bara verka för en god sak räcker inte. Ska man åstadkomma förändring i samhället krävs också att man har en idé om hur man kan förändra.

– Jag är rädd för att man löser problem kortsiktigt och missar de bakomliggande orsakerna, säger Maria Ros Jernberg från Frii.

Hon menar att det finns en anledning till att hjälporganisationerna kan uppfattas som stora byråkratiska kolosser. De arbetar långsiktigt och överblickar hela situationen, någon som är mycket svårare att åstadkomma som enskild medborgare.

Av samma anledning har det väckts kritik mot regeringens skattereduktion för gåvor. Sedan den 1 januari 2012 får medborgarna göra avdrag på maximalt 1 500 kronor årligen för bidrag till ideell verksamhet. Men det gäller långt ifrån alla organisationer. De som jobbar med förebyggande arbete, nykterhetsrörelsen till exempel, omfattas inte av skatteavdraget. Genom att peka ut vissa verksamheter som godtagbara för avdrag pekar man samtidigt ut vilka medborgarna bör stödja, menar kritikerna.

Professor Lars Svedberg vill ta det längre än så. Han menar att utan politiskt påverkande arbete blir enskilda insatser endast till välgörenhet, där de bättre bemedlade ger till de fattiga. Det är att återskapa en gammal klasstradition som det i Sverige funnits en ambition att komma ifrån.

 

Fakta | Utan statlig inblandning

•Antalet ekonomiskt aktiva organisationer som anses höra till det civila samhället: 77 000.

•Antalet organisationer i det civila samhället oavsett ekonomisk aktivitet: 217 000.

•Antalet heltidsanställda i den ideella sektorn: 115 000 personer.

•Totala intäkter: 217 miljarder.

•Totala utgifter: 207 miljarder.

Källa: SCB:s rapport »Det civila samhället, 2010«