Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Friskt vågat

Heder åt Peter Englund som röt till om Karin Boye. Men vart tog poesidebatten vägen?

Utan varsel hade han mist sin älskare och nu stod han där framför den blomsterprydda kistan för att säga några ord. Det enda han förmådde var att recitera poeten WH Auden. Med skotsk brytning.

»Stop all the clocks, cut off the telephone«, började han. När han kom till slutet av den famösa strofen med väderstrecken – »he was my North, my South, my East and West« – sprack rösten.

»Förutsägbar skit«, så skulle nog WH Auden, den brittiska poesins enfant terrible, som dog 1973, ha kallat den. Begravningsscenen i Richard Curtis romantiska succékomedi »Fyra bröllop och en begravning« från 1994.  Och i teorin hade han haft rätt. Matthew som förärade Gareth några rader ur Audens »Funeral Blues«, på en begravning.  Ja, det kanske inte är jordens mest nyskapande tanke.

Samtidigt, vem kan värja sig mot skådespelaren John Hannahs tafatta men ändå innerliga recitation? Kanske inte ens WH Auden där uppe i sin himmel.

Kanske placerar han filmen högst upp på listan över sina guilty pleasures, precis som jag och många med mig. Kanske.

En av Storbritanniens mest citerade skalder har i vilket fall använts i mindre smickrande sammanhang än så.

På kvällen den 7 september 1964, mitt under pågående presidentvalskampanj, tv-sändes vad som skulle komma att bli världens mest kända politiska reklamfilm: »Daisy Girl«. Den i vilken en liten flicka sågs räkna kronbladen på en prästkrage när hon plötsligt avbröts av en nedräkning. Och sen – den öronbedövande explosionen, svampmolnet och presidentkandidaten Lyndon Johnsons mässande stämma.  »We must either love each other, or we must die.«  En modifierad rad ur WH Audens »September 1, 1939« följdes av en uppmaning: Rösta på Johnson.

Filmen var Lyndon Johnsons svar på republikanernas presidentkandidat Barry Goldwater, som sagt att han kunde tänka sig att använda kärnvapen i Vietnam.

Trots att reklamfilmen bara visades en gång innan den stoppades ska den ha spelat en roll för Johnsons seger över Goldwater. Sen vet vi hur det gick med den saken, med Vietnam.

Man behöver inte gå till en sådan extrem för att förstå varför Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund nyligen rasade över att delar av Karin Boyes kända dikt »I rörelse« användes i en reklamfilm för ett tyskt bilmärke.

»Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring«, bloggade han.

Det spelade ingen roll att Boye varit död i över 70 år, och därmed inte skyddas av upphovsrätten.  Om bilföretaget inte slutade använda dikten, hotade han med att dra det inför rätta, och åberopa klassikerskyddet ( i upphovsrättslagens 51:a paragraf.) Det tog inte många dagar förrän filmen drogs tillbaka. Fallet var därmed avslutat för Akademiens del, skrev Peter Englund nöjt på sin blogg förra tisdagen.

Jag tillhör dem som tyckte att det var ett friskhetstecken att han röt till om Boye men att domstolshotet kändes överilat.

Sådant lägger bara locket på. Hellre då en diskussion om poesins vara. Vem ska den egentligen tjäna?

Så verkar det inte bli nu, det är synd.

Karin Boyes »I rörelse« kommer aldrig få mig att associera till fälgar. Och det har inget med reklamfilmens kortlivade tv-karriär att göra. WH Audens begravningsblues däremot är för evigt skotsk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera