Behovet av pansartrupper

Text:

Förra veckan kom Daniel Suhonens tegelstenstjocka volym om Håkan Juholts korta tid vid makten. Den sätter ljuset på hur man kan bli enhälligt vald på en socialdemokratisk partikongress, men ändå inte vara i närheten av att börja leda ett parti.

Hur kunde det gå så snett? Entusiasmen för att prata om dessa tio månader av kaos har inte varit stor bland de socialdemokratiska topparna. Ja, kaoset började väl i och för sig redan tidigare. Valberedningsarbetet som ledde fram till valet av Håkan Juholt var minst lika förvirrat och oordnat som efterbörden.

Men denna tid måste diskuteras om socialdemokraterna ska kunna dra några lärdomar inför kommande partiledarval.

Att Håkan Juholt inte själv ansåg att han var lämpad för uppdraget är väl dokumenterat. Med en förbluffande insiktsfullhet förklarar han i prisbelönta radiodokumentären »Partiledaren«: »Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad. Jag har inte en personlighet som passar för ett sådant ledande uppdrag.«

Trots detta blev han vald till partiledare. Höll ett bejublat tal. Och sen var det slut på det roliga. Göran Greider deklarerade att Sverige fått genomleva en av historiens kortaste vänstervågor. Den varade i tre och en halv dag, enligt honom. Fram tills Juholt utnämnde Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesman.

I Suhonens bok får vi följa detta. Hur Håkan Juholt aldrig får något fotfäste i partiet. Hur han uppenbart trodde att det räckte med att bli vald.

Skillnaden mellan valet av honom och det av Göran Persson kan inte bli mer olik. Också Göran Persson såg sig som en outsider. Han var inte ett förstahandsalternativ till posten. Snarare ett fjärdehandsalternativ. När Mona Sahlin hade tvingats dra sig tillbaka och Jan Nygren och Ingela Thalén sagt nej blev det finansministern valberedningen fick vända sig till.

Men om Håkan Juholt höll på med hemlig gerillaverksamhet i sina förberedelser inför partiledarskapet så rullade Göran Persson in med pansartrupper.

När Persson tillträdde som partiledare och statsminister fick i princip alla som arbetat åt Ingvar Carlsson på statsrådsberedningen lämna sina jobb. Det hade funnits en kontinuitet i statsministerns kansli allt sedan Tage Erlanders tid, via Olof Palme och Ingvar Carlsson.

Att bryta med denna kontinuitet och etablera en egen stab var inte något som gjorde Persson populär. Också för honom blev det första året som partiledare fasansfullt. Men han red ut det. Han hade satt sig i tillräcklig respekt och hade några trogna vapendragare.

Håkan Juholt fick inte något sämre mandat från partikongressen. Men han utnyttjade det aldrig. Antingen förstod han inte hur det skulle göras eller så var han och hans rådgivare, varav Daniel Suhonen var en, så uppfyllda av segern att de inte förstod att den måste utnyttjas för att skapa en position varifrån det går att leda ett parti.

I rasande takt underminerades Håkan Juholts position som partiledare. Det tog inte lång tid innan det verkställande utskottet försökte få den kongressvalde ordföranden att avgå. Efter en utdragen process fick de sin vilja igenom. Och tur var väl det. Det socialdemokratiska partiet hade hamnat i en omöjlig situation.

Några var mer drivande. Andra backade in i det längsta upp Håkan Juholt. En av de senare är Stefan Löfven. Vilket säkert bidrog till att han kunde efterträda honom. Han var inte befläckad av denna smutsiga process.

»Godmorgon, världen!«:s Sara Stenholm ställer, i en intervju med Daniel Suhonen, den begåvade frågan om detta talar till Stefan Löfvens fördel eller nackdel. Precis som många andra är Suhonen lättad över att Löfven inte var en av dem, som med hans egna ord, satte kniven i Juholt.

Men är det verkligen så enkelt att dra denna slutsats? Går det att vara pojkscoutigt korrekt i en miljö av ständiga politiska intriger? Ja, det känns verkligen som om Stefan Löfven försöker det.

De upprivande striderna under Juholteran gjorde att Stefan Löfven fick en rekordlång smekmånad. Ingen ville driva in socialdemokraterna i kaos igen. Nu har en ny tid börjat. Regeringsmakten är återerövrad. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven att visa att hans ledarskap inte bara betyder att han blivit vald, utan att han också tagit positionerna i besittning. Han har antagligen sitt tuffa år framför sig.

För övrigt finns mer läsning för den som vill blicka in i socialdemokraternas inre liv. Olle Svenning har skrivit en underbar bok om Hjalmar Branting.

Text: