I skuggan av Svensson

Text:

Stefan Ingves skrev i veckan in sig i historieböckerna när Riksbanken för första gången sänkte reporäntan till noll procent. Att det skedde under hans ledning måste betraktas som stor humor, då ingen på senare år lika kategoriskt motsatt sig nollränta som den finlandsfödda riksbankschefen.

Men så är inget heller som det brukar i penningpolitiken just nu.

Beskedet att sänka räntan till noll – den yttersta av krisåtgärder – kommer samtidigt som tillväxten tar fart, arbetsmarknaden stärks och hushållen konsumerar mer och mer. Varken finansmarknaden eller statsfinanserna står på randen till kris. Tvärtom. Det enda som motiverar den rekordlåga räntan är inflationstakten, eller deflationen om man så vill: –0,4 procent.

Också den fallande prisnivån signalerar ett epokskifte.

Ekonomerna trodde länge att de hade löst problemet med deflation och att den stora depressionen på 1930-talet aldrig skulle upprepas. Centralbankerna koncentrerade sig i stället på den skenande inflationen – stigande priser – som kulminerade i slutet av 1970-talet med skadliga effekter på samhällsekonomin. I Sverige slog inflationsbekämpningen på allvar igenom i Sverige på 1990-talet, då Riksbanken fick som huvuduppgift att upprätthålla prisstabilitet. Målet sattes till två procents inflation – en siffra som gäller än i dag.

Ingen kan anklaga Stefan Ingves för att ha tagit lätt på inflationen, däremot för att ha struntat i inflationsmålet. I tre års tid har inflationen systematiskt legat under två procent, för det mesta långt under, medan Ingves och majoriteten i riksbanksdirektionen motiverade högre räntor med oron för hushållens stigande skuldsättning.

Med noll procents ränta har Riksbanken till sist gett upp och lämnat över till politikerna att förhindra en bostadsbubbla. Kvarstår gör dock hotet om deflation, vilket den japanska ekonomin de senaste decennierna visat kan vara en svår spiral att ta sig ur.

Vad som händer när pengarna ökar i värde är att människor skjuter upp sin konsumtion i väntan på att priserna ska falla ännu mer. Den låga efterfrågan bromsar ekonomin och tvingar företag att sänka priser och löner, med ytterligare försvagad efterfrågan som följd. Deflationen får också skulderna att öka i värde, vilket även det hämmar konsumtionen.

I normala fall kan en sådan ekonomisk kris mötas med sänkta räntor – om pengarna blir billigare att låna får hushåll och företag hjulen att snurra igen.

Men det nya läget är att Stefan Ingves står utan räntevapnet. Man kan ogärna sänka en ränta under noll (även om Ingves främsta kritiker, förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, menar att en negativ reporänta är teoretiskt möjlig).

Så vad kan då Riksbanken göra om återhämtningen inte blir den förutspådda?

Det som ligger närmast till hands är dels att sänka andra riksbanksräntor under nollstrecket, dels att kommunicera att reporäntan kommer att ligga kvar på noll under lång tid framåt för att på så sätt påverka inflationsförväntningarna. Båda sakerna gjorde Riksbanken i veckan. Inlåningsräntan sänktes till –0,75 procent, vilket innebär att bankerna måste betala för att förvara pengar hos Riksbanken över natten. Samtidigt sänktes den så kallade räntebanan, vilken nu signalerar att nollräntan ligger kvar fram till mitten av 2016 och att räntehöjningarna därefter sker långsamt.

Frågan är om det räcker för att pressa upp inflationen till två procent. Lyssnar man på experterna verkar svaret ytterst tveksamt. Den rekordlåga räntan biter helt enkelt inte som den borde eftersom inflationen i dagsläget i huvudsak kommer utifrån: de globala priserna på olja, livsmedel och råvaror faller samtidigt som digitaliseringen och den tekniska utvecklingen driver fram en allt hårdare konkurrens.

Om det inte går att öka människors förväntningar på att inflationen kommer att stiga så kan Riksbanken i stället öka mängden pengar som är i omlopp, och därmed få dem att minska i värde. Då finns det i huvudsak två metoder som andra centralbanker har ägnat sig åt i finanskrisens- - kölvatten, men båda är högst kontroversiella.

Å ena sidan så kallade kvantitativa lättnader som amerikanska Fed sysslat med, som går ut på att centralbanken startar sedelpressen och köper upp stora mängder värdepapper. Syftet är att pressa ner marknadsräntorna och tillföra pengar till banksystemet som sedan förhoppningsvis lånas vidare till företag och hushåll, för att på så sätt stimulera ekonomin.

Å andra sidan kan Riksbanken intervenera på valutamarknaden likt schweiziska centralbanken för att försvaga den svenska kronan, vilket skulle ge draghjälp åt exporten.

Det senare var en del av den »idiotsäkra metod« som teoretikern Lars EO Svensson föreslog 2009, när talet om nollräntan senast var på tapeten. Riksbanken skulle, enligt denna metod, ersätta inflationsmålet med ett prisnivåmål, vilket i praktiken innebär att om inflationen hamnar under två procent ett år ska Riksbanken kompensera genom att tillåta en högre inflation nästa år för att hämta igen den förlorade inflationen. Därefter sätta ett växelkursmål och tvinga fram kronfall genom att sälja kronor och köpa utländsk valuta.

Att försvara en flytande krona mot valutaspekulationer visade sig nästintill omöjligt under 1990-talskrisen, men att medvetet försvaga kronan skulle vara lättare. Eftersom Riksbanken har obegränsad tillgång till den egna valutan kan banken alltid köpa så mycket utländsk valuta som behövs för att hålla växelkursmålet.

Baksidan av en sådan valutamanipulering vore att man då stimulerar den egna ekonomin på bekostnad av andra ekonomier som får svårare att exportera, med risk för upptrappat valutakrig.

Både kvantitativa lättnader och valutaintervention nämndes i den penningpolitiska rapport som Riksbanken publicerade i samband med veckans räntesänkning, men Stefan Ingves underströk på sin presskonferens att sådana åtgärder inte ingår i huvudscenariot.

– Vi tror att det räcker med att räntan ligger på noll fram till 2016. Blir världen helt annorlunda så har vi verktygslådan till hands och kan göra andra saker, men det är inget vi tror på i dagsläget.

För säkerhets skull tillade han:

– Skulle vi ändå hamna där så kan vi hantverket.

Med tanke på att Lars EO Svensson till slut fick rätt om nollräntan, så vem vet: om ytterligare några år kanske hans »idiotsäkra metod« har sjösatts den också.

 

ranta3

 

Fakta | Bortom nollräntan

Mer eller mindre galna sätt att bekämpa deflation och få fart på ekonomin när räntevapnet är borta.

Helikopterpengar

Milton Friedman föreslog en gång att centralbanken skulle trycka upp pengar och sedan kasta sedlarna från helikoptrar. Den ökade penningmängden skulle få hushållen att konsumera och på så sätt driva upp inflationen.

Guldgruvor

John Maynard Keynes lanserade idén att centralbanken kunde gräva ner stora mängder pengar i gruvor som sedan fylldes med avfall. Jakten på sedelbuntarna skulle stimulera ekonomin och pengafynden få fart på inflationen.

Slumpgenerator

Genom ett årligt lotteri skulle centralbanken kunna ogiltigförklara alla sedlar med en viss slutsiffra i serienumret. Det som i praktiken vore en tioprocentig negativ ränta skulle få folk att snabbt handla upp sina pengar.