Den här satans hjärnan

Den är en snöstorm, den här energin. Den virvlar och låter illa och förblindar; precis allting gör den utom att värma. I det avseendet är den fullkomligt värdelös. Men inte i alla.

Man uppfattas som kallhamrad och flyktig, till exempel, vilket är till nytta i både förhandlingar och sociala sammanhang. Man uppfattas som kvickdryg och skitrolig. När gudarna verkligen är på ens sida uppfattas man till och med som omtänksam, eftersom man ser sig omkring och hela tiden letar efter hot i omgivningen, och inte minst då man oupphörligen är på sin vakt mot att själv framstå som ett monster. Då överkompenserar man. Det fungerar ungefär som vanlig hygglighet, fast man tillhandahåller den mer intensivt. Och det tolkas som innerlighet. Vilket, när man vänder och vrider på det en aning, egentligen inte är felaktigt.

Under de gångna två veckorna – läs gärna detta med Olof Johanssons dialekt (»Under de gångna tre åren … har centerpartiet varit med … och tagit ansvar …«) – under de gångna två veckorna har jag gjort drygt sextiotvåtusen framträdanden. Inför vart och ett har jag våndats gruvligt och under själva akten har det varit ojämna besvär. Problemet är att jag fasar inför att behöva hålla en röd tråd när jag pratar.

Det lilla cirkustricket behärskar jag nämligen bara när hjärnan tvingas kommunicera med tangentbord – när fingertopparna ränner i förväg och dansar fram en smalare korridor åt mig. Jag tänker inte bättre när jag skriver men jag tänker lugnare, renare: som om jag såg världen genom ett kikarsikte. För hjärnan är det som att få ett efterlängtat kylaggregat, för mig är det som att få underkastas en välvillig despot.

Det finns bara 29 bokstäver och det finns grammatiska och sceniska och hantverksmässiga regler som örfilar till en så fort man fumlar. Bland det bästa jag vet är när en rödmarkering rullar ut under ett felstavat ord. Då, äntligen, känner jag att jag inte är ensam om det här. Datorn är den bästa personliga assistent man kan tänka sig. Jag har älskat varje dator jag haft sedan jag var nio år gammal som om den räddat livet på mig. Och det har den.

Men när man ska hålla föredrag är alltihop upp till den satans hjärnan. Och den tänker alltid på minst fyra saker samtidigt, även om de olika spåren körs på olika volym i kanalmixern. En publik består av levande ansikten, vilket är ett problem av galaktiskt format: det är omöjligt att ställas inför ett par ögon som glor på en och inte försöka se framför sig ett tjugotal scenarier ur vederbörandes liv, från vaggan till graven, från beröm i syslöjden till stunder då de varit nära att slå sina egna barn. Jag kan inte stänga av det. Kunde jag det skulle jag göra det. Tror jag. Hoppas jag.

Det börjar sjunka in att detta inte är en sjukdom. Jag skrev i en krönika häromåret att jag inte har någon personlighet, ett uttryck så gott som något för … jo, låt oss tala det språk som allsköns nasande hippiedrägg har stulit ifrån de riktiga religionerna: ett sökande. Jag vet inte vad ni letar efter, ni som orkat läsa ända hit, jag vet inte vilka blodförgiftningar som vaknar till liv i er när ni försöker somna eller hör en gammal skolavslutningspsalm. För egen del har jag internaliserat hela skiten. Det är en kolossal kapitulation och gratis har det inte varit. Men nu tar jag det här diagnospaketet och kör det med stavmixer varje dag; gör det till vad det måste vara för att jag ska överleva. Överleva och slippa bli sämre. Överleva och slippa ljuga.

Text: