Lösningen på Ingves problem

Riksbankens räntebesked i tisdags förkunnade framför allt en sak: det kommer att ta tid att nå inflationsmålet. Banken meddelade att den ska hålla »nollränta under längre tid« och flyttade fram tidpunkten för när inflationen åter kan vara tillbaka runt tvåprocentsmålet, från »mitten« av 2016 till »slutet« av 2016.

Penningpolitikens impotens har blivit allt tydligare ju närmare nollränta vi har kommit. Riksbanken sänkte styrräntan med 0,25 procentenheter till 0 i slutet av oktober, men inflationen fortsatte nedåt. Senaste statistiken visade på -0,2 procent i årstakt – samma nivå som EU:s krisländer och lägre än »fastprislandet« Schweiz.

Riksbanken undvek återigen de okonventionella metoder som finns i verktygslådan: som negativ ränta och – framför allt – värdepappersköp i finansmarknaden och valutainterventioner. Beslutet grundar sig nog på erfarenheterna internationellt: detta är trubbiga instrument som bör tas till i ett ekonomiskt nödläge. Där är inte Sverige ännu.

De som prövat på sådan aktiv penningpolitik, som amerikanska Federal Reserve och Bank of Japan, har heller inte sett att det leder till önskad inflation. I teorin ska den ökade mängden pengar som sådana aktioner medför göra att inflationen tar fart. Men det har visat sig att pengarna inte når ut till ekonomin. De snurrar bara runt på de finansiella marknaderna.

Centralbankernas värdepappersköp pressar i stället upp värdena på finansiella tillgångar över hela linjen. Denna »välståndseffekt« kan visserligen leda till att de som känner sig rikare konsumerar mer, vilket skulle kunna driva upp inflationen. Men den utbredda känslan av att priserna är »dopade«, då de underliggande tillgångarnas avkastning inte har ökat, håller tillbaka ambitionen att sätta pengarna i arbete.

För det är till detta som den ekonomiska politiken egentligen syftar. Inflation är bara ett nödvändigt steg på vägen tillbaka till jobbskapande och välstånd. Vi sitter just nu fast i en svag allmänekonomi med lågt kapacitetsutnyttjande som gör att investeringsviljan är låg och därmed också finansieringsbehovet. Penningpolitiken verkar inte kunna tina denna permafrost.

För Sveriges del finns också ett särskilt argument mot okonventionella metoder. Om de »nya pengarna« skulle nå ut i den reala ekonomin, hamnar de sannolikt där Riksbanken inte vill – som ökad upp-låning hos hushållen.

Ska Sverige ta sig ur deflationstrenden krävs något annat. Om hushållen inte bör och företagen inte vill investera är det bara staten kvar. Det politiska systemet har dock bakbundit sig själv genom det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet på 1 procent av BNP, vilket om det uppfylls i sig utgör en deflationistisk kraft.

Om de olika regeringsalternativen kunde komma överens om att lyfta ut investeringar ur denna budgetrestriktion skulle det skapa mycket större möjligheter att ta sig ur deflationstrenden.

Ett förslag skulle vara att staten skulle ge ut så kallade infrastrukturobligationer, ett slags jättelån för nödvändiga investeringar i samhället. Ponera ett lån på 1 000 miljarder kronor, vilket motsvarar 30 procent av Sveriges BNP, som ska finansiera ökade årliga statliga investeringar under tio år på i genomsnitt 3 procent av BNP.

Det geniala är att låta Riksbanken i första ledet köpa dessa obligationer. Den ökade penningmängden och de utbetalningar som staten sedan gör för sina investeringar går då direkt ut i det ekonomiska blodomloppet. Skulle inflationen klättra över tvåprocentsmålet, kan Riksbanken enkelt minska penningmängden genom att sälja av obligationer.

Förvisso är inte alla infrastrukturinvesteringar lika samhällsekonomiskt effektiva. Men även de sämsta lär inte vara sämre än några av satsningarna inom den privata gruvindustrin som vi nu ser resultatet av.