Snön faller över Söder

Text:

»Fall julesnö och susa djupa mo. Brinn österstjärna genom junikvällen!«

Får ni vällustkänslor av detta citat eller ryser ni tvärtom av obehag?

Den fallande julesnön inleder andra versen av Verner von Heidenstams »Sverige«, hans och Vilhelm Stenhammars bidrag till en tävling om nationalhymn på 1890-talet. De vann inte, kanske därför att Stenhammars underbara musik var svår att göra rättvisa på ishockeyrinkar och skolavslutningar, ingenting för sjungande amatörer precis. Det är väl egentligen bara Jussi Björling som har lyckats tolka »Sverige«. Det kan väl inte bara vara Björn Söder och jag som lipar när Jussi sjunger?

På Heidenstams tid stod debatten om »nationen« som allra hetast. Exakt vad »nation« handlade om var inte så lätt att reda ut, ens på den tiden. En som verkligen försökte var högermannen professor Rudolf Kjellén. Han skilde mellan samhällets »rörliga, inbördes stridiga intressen«, och staten, med dess enhetliga »byggnad av lagar och plikter«. Bortom och ovan allt detta lägger han »ett levande väsen« som utvecklar en enhet i »seder, språk och tankesätt, känslor och behov, minnen och förhoppningar«. »Detta levande väsen är nationen«, fastslår Kjellén.

Kjellén stod inte oemotsagd. Harald Hjärne hette en annan historieprofessor, även han med högersympatier. Han var mycket kritisk mot samtidens nationalistiska strävanden: »Liksom den enskilda personligheten tappar bort sig själv i den tomma jakten efter originalitet, så kan intet folk lägga en tum till sin växt genom ängslig vård om sin nationalitet.« Hjärne varnade för att om de »nationella lidelserna« gick för långt så kunde det leda till katastrofer i samma stil som »trettioåriga kriget och franska revolutionen«.

Dessvärre fick Hjärne rätt. Både första och andra världskriget blev resultatet av nationalistiska lidelser. Samtiden lyssnade hellre till Kjelléns blomstrande retorik – han var uppskattad i Tyskland – än Hjärnes kärva kritik.

Hemma i Sverige kryddades nationsdebatten av att unionen med Norge knakade i fogarna. Oscar II hade helst velat sätta in militär mot de uppstudsiga norrbaggarna. En som modigt – många tyckte dumdristigt – försvarade Norge var Ellen Key. Hon tog vännen Heidenstam i örat, och tyckte att vi borde skilja på sund patriotism och storsvensk chauvinism.

Sund patriotism, det var att berätta sagor och grilla äpplen vid den sprakande höstbrasan, njuta av rönndruvans glöd och den fallande julesnön. Kort sagt: att älska landet, inte att skryta över förfädernas krigiska bedrifter i pompösa minnestal, tyckte Ellen Key: Sverige åt svenskarna – det var en paroll som bara enat »militarismen, protektionismen och den uppspirande antisemitismen«.

Så långt förra sekelskiftets debattörer.

Sedan dess har begreppet »nation« på svenska språket vanligen jämställts med »stat«. Att som Björn Söder i veckan i stället komma dragande med ett idealistiskt, svårfångat begrepp som för hundra år sedan beskrevs som ett »levande väsen«, och begära att bli både förstådd och respekterad, är inte dåligt. Vad värre är, det är inte heller intellektuellt hederligt. Vi laborerar ju inte längre med begrepp som »samisk, judisk eller arabisk nation« i Sverige. Men det gör Björn Söder, för det roar honom att göra så. Därför kan han också komma med absurda påståenden som »Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet«. Vad i Herrans namn vet Björn Söder om det? Vad kvalificerar honom att ha en synpunkt?

Sverigedemokraterna brukar ofta hävda att de intresserar sig för historia. Jag tycker att vi måste kräva av dem och Björn Söder att de läser på bättre, innan de sprider okunskap om exempelvis begreppet »nation«.

I stället borde vi fråga oss hur alla vi människor i Sverige, från den djupa mon och från jordens alla hörn, på bästa sätt ska leva tillsammans i detta land? Hur ska vi lösa alla de sociala, ekonomiska och psykologiska problem som bevisligen uppstår när människor ska samsas? Vad har sverigedemokraterna att bidra med i den svåra och viktiga diskussionen? Vad har Björn Söder föreslagit under de fyra år han suttit i riksdagen? Har han kommit med ett enda matnyttigt förslag?

Vad beträffar hans virriga påståenden om Svenskheten och  Nationen, kan jag bara hoppas att den fallande julesnön stämningsfullt tyst och stilla begraver hans dumheter, till tonerna av Stenhammars ljuva nationalhymn.

 

För övrigt tycker jag att svenska folket ska skramla till en läsfrämjande åtgärd i julklapp till alliansens ledamöter av kulturutskottet. De kan ju inte läsa, i alla fall inte kulturtidskrifter.

Text: