Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Knut Ståhlberg

Journalist och författare, dog den 9 februari, 96 år gammal.

Det finns historier man aldrig glömmer. Som är så grafiska att de etsar sig fast på näthinnan och kan spelas upp om och om igen som en scen i en film.

Året är 1945. En ung man beslutar sig för att avbryta sina studier och ge sig ner på kontinenten. Båten lägger till i franska Le Havre och på cykel tar den forne studenten sig vidare till Paris. Genom bråte och krigsruiner, driven av en dröm att berätta och med ett kilo smör och några silkestrumpor i bagaget.

– Jag hade fått höra att smör och strumpor var bra att ha och att cykel var det enda sättet att ta sig fram, säger Knut Ståhlberg när jag träffar honom i hans lägenhet i Paris över 60 år senare och han själv berättar historien som sedan dess suttit som ett filmklipp i min skalle.

Utanför fönstret ståtar Eiffeltornet. Väggarnas alla tavlor vittnar om ett långt liv i den franska huvudstaden och om otaliga konstnärsvänner. Året är 2008 och jag har fått i uppdrag av Fokus att göra ett lunchporträtt på »Rösten från Paris«. I konceptet ingår att man bjuder den intervjuade på en bit mat, men hörseln räcker inte riktigt till för bullriga restaurangmiljöer och Knut Ståhlbergs fru, som är den som skött korrespondensen före mötet, bjuder i stället in till parets hem.

Det ska bli en av de knepigaste intervjuer jag gjort.

Inte för att Knut Ståhlberg inte var -trevlig. Tvärtom. Den legendariske korrespondenten var den perfekte gentlemannen, uppmärksam och välkomnande. Men det var så tydligt att det var han som var van att ställa frågorna och många besvarades med en eller annan variant på »vad tycker du själv?« och så var det plötsligt Ståhlberg som var den som intervjuade och som styrde samtalet. Många andra frågor viftades bort.

– Mitt liv började när jag kom hit, allt som hände innan är ointressant, löd svaret på frågan om hans ungdom.

Vägen in i utrikesjournalistiken förklaras med att det enda han ville göra när kriget tog slut var att ge sig ut i Europa och att det ju då bara fanns ett sätt att försörja sig på. »Märkvärdigare var det inte.«

Den första uppdragsgivaren hette Aftontidningen, som ännu inte fått iväg -någon medarbetare till Paris. Sedan blev det Sveriges Radio och så småningom Sveriges Television där Rösten från Paris plötsligt fick ett ansikte – för att inte tala om händer och armar. Under några semesterveckor varje år kom Knut Ståhlberg till Stockholm för att läsa nyheterna i Rapport, sändningar som han gestikulerade sig igenom på franskt manér och som gjorde honom folkkär och till och med resulterade i en löpsedel i Expressen med texten »Vi älskar Knut Ståhlberg«.

Han skrattar till vid minnet. Säger att allt prat om gestikulerandet är överdrivet och att hans dåvarande franska fru vände på klacken med ett »ils sont fou« – de är galna – när hon fick löpsedeln översatt.

Knut Ståhlberg var den gamla sortens korrespondent, som var ute på livstid och som blev en del av det samhälle han var satt att bevaka. Han tyckte att dagens system, där reportrarna på hemmaredaktionen ofta står i kö för att få åka och sedan bara har tre, fyra år på sig att lära känna landet innan de ska hem igen, leder till en sämre bevakning. »Jag hann lämna journalistiken i tid«, konstaterade han nöjt.

I stället blev det författandet som upptog Knut Ståhlbergs tid de sista decennierna. Att sluta arbeta var inte ett alternativ. Vad skulle han göra i stället?

Det hann bli en lång rad böcker. Den sista en tegelsten om Winston Churchills och Charles de Gaulles komplicerade relation med titeln »Två kära ovänner«, en bok han arbetade på när vi sågs.

Tillbaka till filmscenen i huvudet igen. Fick den unge studenten någonsin nytta av smöret och strumporna? Knut Ståhlberg log roat när han hörde frågan.

– Nej. När jag kom fram till Paris skrattade de åt min cykel och undrade vad jag skulle med den till. Även åt smöret skakade de på huvudet. Det var nämligen saltat. Det är inte smör här i Frankrike. Jag tror aldrig att det användes.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera