En rafflande upplösning

Text:

Bild: Oli Scarff/AFP/TT

Det var först under Glastonburyfestivalen 2015, ett par månader före ledarvalet, som Labours partihögkvarter insåg att Jeremy Corbyn verkligen kunde vinna. Corbyn hade fått delta i valet på nåder. Flera av hans kamrater i parlamentets »socialistiska kampanjgrupp« – sammanslutningen av vänsterorienterade Labourledamöter – hade krossats av mittenkandidater i tidigare val. Vadslagningskontoren gav honom en chans på hundra. Men i Glastonbury stod horder av konsertbesökare i kö i timmar för att registrera sitt stöd för Corbyn. De missade konserter som de hade betalat närmare 3 000 kronor för att se. Även de blairistiska ombudsmännen på partihögkvarteret förstod att det betydde något.

I förra helgen vann Corbyn igen, efter att partiets elit åter underskattat hans kraft. Han vann med större marginal än för ett år sedan, i samtliga av partiets tre formella valgrupper och med högre valdeltagande än 2015. Dessutom i ett parti vars medlemsskara vuxit så snabbt att det nu omtalas som »västvärldens största«. Att närmare 80 procent av Corbyns egen parlamentsgrupp ville få bort honom, gjorde honom bara mer populär bland aktivisterna. Precis som inom Republikanska partiet i USA har Labours elit förlorat kontrollen över sitt parti.

Frågan är vilka som har tagit över. Labour har nya medlemmar. Partiet har en ny, vänsterradikal politik. Valda ledamöter och andra partiföreträdare kommer antagligen att inom kort börja bytas ut. Men förändringen kanske är större än så. Labour är möjligen på väg att upplösa sig som parti.

En formell splittring är en sak. Men även utan en sådan har Labourpartiet börjat bli suddigt i kanterna. Jeremy Corbyns många anhängare, liksom han själv, återkommer gärna till att de tillhör »en social rörelse«, som spanska Podemos eller grekiska Syriza. De ser sig som något mer än ett parti. De mäter framgång i hur många människor de lyckas samla på offentliga möten, inte vad de lyckas uträtta i underhuset. De talar med misstro – ofta förakt – om etablerade politiker. Undersökningar visar också att Corbyns anhängare till stor del hämtar sin information från partsinlagor på sociala medier, snarare än från etablerade medier eller mer nyanserade källor. Kärnan i Corbyns Labourparti framstår helt enkelt mer som utomparlamentariska aktivister, än som partimedlemmar. De påminner i det avseendet om Teparty-rörelsen och Donald Trumps stödtrupper. De är partiaktiva som i grunden misstror partipolitiken.

Att denna grupp kunnat bli den dominerande i ett av Storbritanniens två stora partier, beror på att Labour under sin förre partiledare, Ed Miliband, hastigt genomförde en rad formella förändringar. Det kom som svar på anklagelser om valfusk från partiets fackföreningsintressenter vid ett fyllnadsval. Fackföreningarnas makt minskades till förmån för de enskilda medlemmarnas. Det blev billigare och enklare att få delta i viktiga partibeslut. Tidigare hade det kostat närmare 50 pund och en hel del blankettarbete att få vara med och rösta om partiets ledare. Med den nya ordningen var allt som krävdes ett sms till ett femsiffrigt nummer till en kostnad av 3 pund. Det var en direkt invitation till aktivister.

En del av de aktivister som nappat är kopplade till samma trotskistiska kretsar som försökte ta över partiet på 1980-talet. Grunden för det som sedan blev kampanjen för Corbyn var en Facebookgrupp, »Red Labour«, som startades 2011 och snabbt fick 20 000 medlemmar. I kretsen kring den gruppen fanns till exempel Ben Sellers, som var aktiv i den trotskistiska Militantrörelsen. Corbyns nuvarande skuggfinansminister och kampanjledare, John McDonnell, engagerade Sellers för att driva kampanj för Corbyn på sociala medier vid ledarvalet 2015. Ur den kampanjen föddes sedan Momentum, en rörelse som lever ett parallellt liv med Labourpartiet och vars huvudsakliga uppgift är driva kampanj för Corbyn. Men Momentum, liksom många aktiviströrelser, är en spretig, svårdefinierad grupp som under sitt paraply samlar många olika vänsteraktivister. Det är inte ett trimmat, trotskistiskt skenparti. Och märkligt nog verkar Corbyn inte ens ha särskilt mycket kontakt med rörelsen, trots att den främst är en sammanslutning till hans stöd.

Corbyn ägnar mycket lite tid åt att bygga maktrelationer eller ta kontroll över existerande hierarkier. Han har bevisligen en svag position bland sina parlamentariker, han odlar inga särskilda mediekontakter och han besöker nästan aldrig partihögkvarteret. I stället arbetar han från sitt eget kontor nära underhuset. Corbyn agerar helt enkelt inte som en ledare för ett politiskt parti, utan snarare som en fritänkande guru. När han nu stärkt sin position oroar sig Labours parlamentsledamöter inte bara för att vänstersvängen ska snuva partiet på regeringsmakten i ett decennium eller mer. De oroar sig också för att partiet ska förvandlas till en utomparlamentarisk aktivistgrupp, vars närvaro i underhuset blir en bisak.

Det är av det skälet en del av det interna motståndet mot Corbyn formas i en grupp som tagit sitt namn efter paragraf ett, clause I, portalparagrafen i Labours stadgar, där det står att syftet med partiet är att se till att det i landet – och i parlamentet – finns ett Labourparti. De är rädda att talet om Labour som »en social rörelse« innebär att det egentliga politiska partiet upplöses inifrån. Mycket av den strid som obönhörligen kommer att fortsätta, kommer därför att gälla formalia som avgör vad partiet är och hur det ska styras.

Det gäller den makt lokalföreningar har att rensa bort parlamentsledamöter, även i val framgångsrika sådana, om de anses ideologiskt osunda. Det gäller frågan om Labours skuggregering delvis bör utses genom val i parlamentsgruppen, inte genom att ledaren själv bestämmer. Så var det förut, tills Ed Miliband ändrade reglerna. Den gången var Jeremy Corbyn emot att öka ledarens makt på parlamentsgruppens bekostnad. Nu har han bytt åsikt. Det gäller sammansättningen av National Excecutive Committee, NEC, partiets verkliga maktcentrum. Ett beslut som togs på kongressen i helgen var att Skottland och Wales skulle få var sin representant i NEC. Det var ett viktigt strategiskt drag av Corbyns motståndare, som kan räkna med att representanterna från Skottland och Wales inte kommer att höra till Corbyns stödtrupper. Corbyn försökte förhindra beslutet, men misslyckades.

Men viktigast är kanske vad som händer i fackföreningarna, som fortfarande har stort inflytande över partiet. Labours största fackliga bidragsgivare, jätteförbundet Unite och dess ledare Len McCluskey, hör till Corbyns främsta tillskyndare. McCluskey ska inom kort ställa upp för omval. Arbetet pågår nu för att hitta en Corbynkritisk motkandidat.

Tony Blairs spinndoktor Peter Mandelson, lord sedan 2008, anser att den enda vägen för partieliten att återerövra partiet från aktivisterna och göra det till ett regeringsdugligt parlamentsparti igen, går via fackföreningarna. Att han ägnade en stor del av sin karriär åt att bekämpa fackföreningarnas makt inom Labourpartiet är en ironi som inte går någon förbi.