burundi

Blod flyter och världen blundar

Allt som föregick folkmordet i Rwanda händer nu i Burundi.

På ytan råder ordning i Bujumbura. Militärer syns överallt, men lugnet är bedrägligt. Hälsoministern sköts till döds på öppen gata på nyårsnatten, en kvinna greps för attentatet. Minst tusen personer har mördats av burundiska regeringsstyrkor sedan sommaren 2015. Tusentals har fängslats och torterats. Omkring 330 000 människor har flytt till grannländerna.

Den nuvarande krisen började när presidenten Pierre Nkurunziza den 25 april 2015 bestämde sig för att i strid med konstitutionen försöka bli president en tredje ämbetsperiod. Gatorna i huvudstaden Bujumbura fylldes snabbt av demonstranter. Förutom att folk var upprörda över presidentens flagranta lagbrott var de oroliga för att den etniska stabilitet som, tack vare grundlagen, har rått sedan inbördeskriget skulle äventyras. Efter en vecka med folkliga protester meddelade Burundis högsta domstol att de inte hade några invändningar mot att Nkuruniziza fortsatte. En HD-domare som hade avvikande uppfattning mordhotades och tvingades fly landet. Det var en föraning om vad som skulle komma.


pierre-nkurunziza-1
Pierre Nkurunziza (Foto: TT)

Nkurunziza valdes till president i Burundis första fria presidentval efter det inbördeskrig som plågat landet mellan 1993 och 2005. Nkurunziza vann genom att skickligt spela på att han, med sin bakgrund som universitetslärare, avokado odlare och fotbollsspelare, både var folklig och elitär. Han hade också varit militär chef och var nyfrälst kristen. Nkurunziza omvaldes 2010 i ett val som bojkottades av oppositionspartierna. Han deklarerade, som ett svar på de inledande demonstrationerna mot honom 2015, att sättet han kom till makten på, genom en omröstning i parlamentet och inte genom ett presidentval, gav honom rätt att åsidosätta grundlagen. Några dagar senare reste han till Tanzania för att delta i ett extrainsatt krismöte om Burundi.  Medan han var borta försökte en grupp militärer och dissidenter förhindra den konstitutionella statskuppen genom att iscensätta en egen statskupp.  Den slogs ner efter en dag. I valet några veckor senare fick Nkurunziza 70 procent av rösterna.

Sin tredje presidentperiod inledde Nkurunziza med en klappjakt på politiska motståndare, allt oftare benämnda som »terrorister«. Till en början var det ett lågintensivt krig. Politiska motståndare mördades, och slog i vissa fall tillbaka med attentat mot regeringsmilis. Efter ett attentat från oppositionsgrupper på två statstjänstemän trappade regeringen upp våldet.

Den 13 december 2015 mördades 90 oppositionella på öppen gata i Bujumbura. Kropparna fick ligga kvar i avskräckande syfte.

Burundi är överbefolkat och korrupt. Den etniska kartan påminner om grannlandet Rwandas. Precis som Rwanda präglades Burundi under 1990-talet av ett blodigt inbördeskrig. Medan blodbadet mellan hutuer och tutsier i Rwanda på bara hundra dagar under 1994 krävde 800 000 människoliv var den burundiska konflikten mer segdragen och pågick i tio år. I jämförelse med Rwanda var Burundikriget också mindre dödsbringande, likväl var det en masslakt: 300 000 burundier miste livet. Burundi fick inte en bråkdel av grannens internationella uppmärksamhet, men tycktes med fredsöverenskommelsen 2005 vara på väg att läka såren. Övergången till flerpartidemokrati ingav löften. Nyckeln var uppgörelsen om maktdelning. Verkställande och lagstiftande makt försäkrades till de båda stora etniska grupperna, hutuerna och tutsierna. Tutsierna utgör ungefär en tredjedel av landets befolkning på tio miljoner.

Den burundiske människorättsaktivisten Pierre Claver, som själv klarade sig undan ett mordförsök med svåra skador – han sköts i ansiktet – och lyckades fly till Belgien, berättade nyligen att regeringen efter den 13 december 2015 har ändrat tillvägagångssätt. I dag sker mördandet mer i det fördolda. Människor tillfångatas i en provins, mördas i en annan och begravs utan att kunna spåras. Familjer har ingen aning om vad som har hänt deras nära och kära. Clavers son mördades några veckor senare, troligen efter att ha gripits.

Regeringen tillbakavisar anklagelserna om etnisk hets med att peka på att den maktdelningsformel som etablerades 2005 fortfarande gäller. I en intervju i Al Jazeera i december 2016 försäkrade en leende burundisk regeringsföreträdare att kvinnor, hutuer och tutsier är alla representerade enligt författningen. I dag innehar hutuerna 60 procent av regeringsplatserna, och tutsierna 40 procent. Armén är i enlighet med konstitutionen jämnt fördelad på tutsier och hutuer.

Under 2016 har det likväl blivit tydligt att Nkurunzizas agitation mot den politiska oppositionen fått allt starkare etniska inslag. Inte desto mindre pekar organisationer som FN, Amnesty och Human right watch på att ett diffust men distinkt anti-tutsiklimat har börjat få fäste i landet. Bakom de fortfarande författningsenliga etniska kvoterna i förvaltningen döljer sig en annan verklighet. De högsta officerarna är i huvudsak och allt större utsträckning hutuer. En parallell säkerhetsstyrka har utvecklats under hård hutukontroll. En ungdomlig milis, hutudominerad, har börjat sprida skräck i samhället. Det civila samhällets organisationer har systematiskt nedmonteras.

Till det kommer att presidenten har utsett en rad hårdföra antitutsier, bland annat armégeneralen. Ett ökande antal tutsier har också stängts av från viktiga regeringsuppdrag. I februari förra året tvingades 700 tutsistyrkor att gå i pension. Polisen i landet, och regeringspartiets ungdomsavdelning har i praktiken blivit monoetnisk, liksom säkerhetsenheterna.

Det hatiska språket innehåller samma kodade eufemismer som hutuerna i Rwanda använde som synonymer för att döda tutsier. En av de grövsta, »gå till arbetet«, var en metafor för mördandet.

Burundi ser alltså ut att vara farligt nära ett Rwandaliknande scenario. Landet ekar av hatretorik mot tutsier.

Fredssamtal mellan grupperna misslyckades under hela 2016. Den svaga och fragmentariska rebellrörelsen i exil kommer inte att kunna ta makten inom överskådlig framtid. Afrikanska unionen har försökt att, med hot om sanktioner skapa, möjligheter för fredsbevarande trupper att skydda människor. Men dessa ansträngningar har inte lyckats. I FN:s säkerhetsråd har Nkurunziza stöd av Kina och Ryssland.

Burundi meddelade i november att man sig drar tillbaka från FN:s internationella krigsbrottsdomstol i Haag. Beskedet kom som ett svar på trycket att undersöka landets människorättssituation. I Rwanda drog sig världssamfundet 1994 tillbaka när tecknen på ett annalkande folkmord blev omöjliga att blunda för. Man lät det ske. Det folkmordet blottade klyftan mellan officiella uttalanden om oro för lidande människor och viljan att ställa upp.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!