Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Dum, dummare, dummast

Vanan att utse sin motståndare till persona non grata kör in svenska debatter på parallella enkelspår.

Det kan ha varit Henrik Arnstad som startade den olycksaliga trend som har gjort den svenska offentliga debatten dummare än någonsin. I anslutning till bokmässedebaclet angående yttrandefriheten och Nya Tider försökte »Aktuellt« få till en debatt mellan chefredaktören Vávra Suk och någon av de hundratals personer som har kritiserat Nya Tiders närvaro på bokmässan. Den enda som ställde upp var Arnstad – dock på villkoret att han inte ville tala med just Vávra Suk. Resultatet blev katastrofalt. Arnstad sa, i sedvanlig ordning, något alarmistiskt om »stöveltramp på våra gator« medan Suk oemotsagd fick vräka ur sig än det ena, än det andra makabra påståendet.

Min första personliga erfarenhet av denna nya »debatt teknik« inträffade ungefär samtidigt. »Studio Ett« bjöd in till ett samtal med anledning av att Per-Axel Janzon, journalist vid SR som varit kritisk mot normkritik som överordnad ideologi inom public service, uppmanats att säga upp sig. Döm om min förvåning när Janzons chef, på plats i studion, vägrade att tala med någon av oss andra. Hon höll ett anförande på några minuter, sedan diskuterade jag och ytterligare en person vad hon sagt och avslutningsvis sa hon några ord – dock utan att anknyta till vad någon annan sagt.

Fenomenet har blivit allt vanligare: två personer som sitter i samma studio för att dryfta ett eller annat problem, dock utan att tala med varandra. Programledaren förklarar att »vi har bjudit in X och Y för att tala om Z. X har dock avböjt att diskutera Z med Y«. Senast var det en representant för Skolverket som vägrade diskutera med en jurist angående det felaktiga i fasthållande av barn i särskolan. Ett tämligen ickeladdat ämne, kan man tycka.

Jag har förstått att de som vägrar debattera med en meningsmotståndare anser att de inte vill »legitimera« den andres åsikt genom att argumentera mot den. Det är alltså någon form av utfrysning det handlar om, inte av åsikten i sig, utan av den som hyser den. Det tycks handla om att framkalla skam – »du är en så vidrig människa att jag vägrar att tala med dig«. Själv tycker jag att den som vägrar att möta sin meningsmotståndare i en öppen debatt bör skämmas – och misstänker att det egentligen handlar om att man inte är helt övertygad om att man har bäst argument.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera