Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

En bön för fred?

Aung San Suu Kyi håller på att bli världspolitikens största besvikelse. Frågan är om kritiken är rättvis.

Elektrikern Kyaw Zin Thand visade stolt upp sitt lillfinger. Det var färgat blått av bläcket i valförrättarens bläckhorn och vittnade om att han gjort sin demokratiska plikt.

– Jag röstade på NLD och Aung San Suu Kyi, sa han och log.

Det här var dagen då miljontals burmeser strömmade till vallokalerna för att rösta bort den militärstyrda regering som har styrt landet i olika former de senaste 50 åren. Överallt vajade NLD:s flaggor. I gul silhuett på de röda fanorna fladdrade motståndsrörelsen stridande påfågel. Inför valet hade Rangoon badat i förväntningar. Utanför oppositionens högkvarter visste nu glädjen inga gränser.

burmabild-cykel
(Foto: Kristoffer Törnmalm)

Ett team från BBC hade tagit sig till den vackra villa invid Inyasjöns strand som i över 15 år var valets huvudpersons fängelse. Aung San Suu Kyi mötte kamerorna med nyskurna blommor i håret och stram blick. Hur trodde hon själv att det skulle gå?

– Vi får nog runt 75 procent, sa hon.

Det skulle visa sig vara i underkant. Med nästan 90 procent av rösterna vann hon och NLD majoritet i både över- och underhuset. Både majoritetsbefolkningen och landets minoriteter lade sina röster på Aug San Suu Kyi. Resultatet innebar att NLD kunde utse nästa president. Burma hade röstat för förändring.

Det var för drygt ett år sedan. Mycket har skett sedan dess, men inte den förändring väljarna förväntade sig. Det första Aung San Suu Kyi lovade att göra när hon kom till makten var att ta upp fredsförhandlingarna med landets minoriteter.

Sedan 1960-talet har militären i princip oavbrutet stridit mot rebeller i Burmas gränsområden. Minoriteternas röst i valet var därför inte så mycket en röst för Aung San Suu Kyi som en mot militären. Hennes första drag var att anordna en fredskonferens i huvudstaden Naypyidaw.

»Ett första viktigt steg mot freden«, löd expertkommentarerna. Men efter det har allt brakat samman.

Militären har skruvat upp våldet mot rebellerna. I nordliga Kachinstaten och Shanstaten har över 120 000 människor drivits från sina hem. Tusentals civila och militärer har dödats. I den västliga Arakanstaten anklagar FN Burma för etnisk rensning av den muslimska minoritets-befolkningen rohingya. Med brutala metoder har militären drivit 65 000 människor över gränsen till Bangladesh. Det rapporteras om våldtäkter, mord och tortyr. Men från Aung San Suu Kyi har det varit tyst. Hennes hållning har väckt irritation internationellt. Malaysias president har anklagat regeringen för »folkmord«. Fördömanden har även kommit från mottagare av Nobels fredspris.

»Det här bär alla kännetecken från tidigare tragedier – Rwanda, Darfur, Bosnien, Kosovo«, skrev 13 pristagare i ett öppet brev.

Folkmord. Det var ju knappast det man hade väntat sig när Aung San Suu Kyi släpptes ur husarresten och klev fram som Burmas de facto-ledare.

Men är kritiken rättvis?

Valvinsten innebar visserligen majoritet i parlamentet, men inte full makt över statsapparaten. Tvärt om har Aung San Suu Kyi som »nationell rådgivare« kontroll över alla departement, utom de tre viktigaste: inrikes-, försvars- och  gränsskyddsdepartementet. Där är det militären som styr. Formellt sett är det alltså inte mycket hon kan göra när landets minoriteter angrips. Ändå är det hon som tar smällen om situationen inte får en lösning. Hennes största problem internt är stridigheterna i landets norra delar. Lyckas hon inte skapa fred finns det en risk att generalerna återigen griper makten. Och just nu är det allt Burmas dam bryr sig om.

Sommaren 1988 inleddes en blodig period i Burmas historia. Militärjuntan hade sedan maktövertagandet 1962 förvandlat ett lovande land till ett av världens fattigaste. I augusti uppstod ett maktvakuum efter att general Ne Win hade lämnat makten. Pro-demokrater visade sitt missnöje med juntan, men slogs ner med våldsam kraft. Tusentals demonstranter dödades i sammandrabbningarna.

Då föddes en ny ledstjärna för demokratirörelsen. Vid den väldiga Shwedagon-pagodens fot i Rangoon samlandes en halv miljon burmeser för att lyssna på nationalhjälten Aung Sans dotter, Aung San Suu Kyi. Hon fick ta i ordentligt för att höras. Hennes blotta närvaro fick folket att jubla. Med hög stämma berättade hon om sin fars tvivel över att bli premiärminister i det, från britterna, befriade landet, och att hon själv känt samma sak. Men:

– Som min fars dotter kunde jag inte förbli passiv inför allt det som pågår omkring mig. Denna nationella kris är i själva verket en andra kamp för självständighet.

Hennes far, generalmajor Aung San, har helgonlik status i Burma.. Han fick själv aldrig uppleva friheten. En varm sommarmorgon 1947 gav Aung San Suu Kyi sin far en sista kram innan han satte sig i en bil för åka till revolutionärernas högkvarter. På andra sidan staden satte sig en militär utbrytargrupp i en bil med samma destination. De mördade honom ett halvår före britternas utträde ur landet.

Före sin död slöt Aung San ett avtal med flera av landets minoriteter vid en konferens i den lilla bergsbyn Panglong. De lovades visst självstyre i den federala union som skulle följa kolonialmaktens styre. Men efter några år utbröt strider och sedan militärjuntan grep makten har inbördeskriget plågat befolkningen.

När Aug San Suu Kyi talade den där monsunregnstyngda dagen 1988 handlade det om att fortsätta sin fars arbete. »En andra kamp för självständighet«, som hon själv uttryckte det. Inspirerad av antivåldsideologer som Ghandi och Nelson Mandela såg hon framför sig ett flerpartisystem med demokratiska val. Ett land där militären och folket stod enade. Vid Swedagon tändes hoppet om en federal nation på nytt.

Aung San Suu Kyi har ofta poängterat vilken begränsad makt en ny regering i Burma skulle få. Genom en ändring i författningen har militären sett till att hon aldrig kan bli president. Den posten är bannlyst för alla som har varit gifta med en utlänning, eller har barn med utländska pass. Militären har även sett till att den alltid har en fjärdedel av platserna i parlamentet – precis så många som det behövs för att hindra ändringar av grundlagen.

burmabild-munkar
(Foto: Kristoffer Törnmalm)

Sedan är det som sagt det där med maktfördelningen kring departementen, och det faktum att militären när som helst kan störta den sittande regeringen.

I en intervju två år före valet förklarade en märkbart irriterad Aung San Suu Kyi läget för en av BBC:s reportrar.

– Folk tror att vi är på väg mot en demokrati och att det går fort. Så är det inte alls, om man bara tar sig tid att läsa konstitutionen så står det klart varför vi inte kan bli en riktig demokrati. Hennes roll på fredskonferensen i somras var därför snarast diplomatisk. Och hon var noga med att ingen skulle ta miste på symboliken. Konferensen fick namnet »2000-talets Panglong«, efter hennes fars mytomspunna möte. Aung San Suu Kyi lyckades samla de stridande parterna och även om det kom lite konkret ur samtalen sågs de som ett viktigt delmål för att nå fred.

Men knappt ett halvår senare tvingas hon se på när militären krossar hennes drömmar. I Arakanstaten har våldet mot rohingya lett till att en militant grupp har tagit upp kampen mot militären. Ledaren är en pakistansk islamist med rohingyahärkomst. Hans grupp sägs arbeta med militär precision och har vid en attack i oktober dödat nio poliser vid en gränspostering. International crisis group har varnat för att den råa behandlingen av rohingya kan leda till mer våld.

Men för regeringen är det ett lokalt problem och så länge det inte sprider sig till övriga landet så ger konflikten inga minuspoäng internt för Aung San Suu Kyi. Hon har visserligen lovat att utreda händelserna men väger samtidigt sina ord för att inte stöta sig med militären.

– Om hon skulle gå ut och säga att rohingyafrågan måste lösas så kan det påverka balansgången som gör att parlamentet än så länge följer hennes styre, säger Joakim Kreutz, statsvetare vid Stockholms universitet.

Mer akuta är striderna i norra Burma. Även där har Aung San Suu Kyi begränsad möjlighet att påverka, men om hon inte lyckas mäkla fred befarar många att hon riskerar att förlora mycket av det förtroende hon åtnjuter i dag. Oroligheterna stärker dessutom den makthungriga militären och hindrar regeringenen att ändra den  odemokratiska grundlagen.

– De etniska grupperna vill egentligen sätta sig ner och diskutera en federal stat, på riktigt. Men då behövs ändringar i grundlagen och när fokus är på striderna försvagas NLD:s stöd i frågan inom militären. Och det behövs om förändringarna ska gå igenom parlamentet, säger Joakim Kreutz.

Han tror att det är avgörande för Aung San Suu Kyi att i ett första steg inleda nya samtal med de etniska minoriteterna, och då framför allt med armén som företräder folkgruppen kachin. De har en stark roll bland de övriga grupperna som militären slåss mot.

Förväntningarna inför valet 2015 var höga. Både bland burmeser och internationellt. Under sin tid som fånge hos regimen fick Aung San Suu Kyi en hjältegloria som många bedömare trodde att hon skulle få det svårt att leva upp till. Inte minst hon själv. I dag håller glorian på att halka av realpolitikern Aung San Suu Kyis huvud Även om hennes stöd fortfarande är starkt talar politiska aktivister om att det behövs nya partier i opposition till NLD. Bland Burmas minoriteter – där förhoppningarna på den nya regeringen nog var som störst – är förtroendet nära botten.

När Aung San Suu Kyi fattade mikrofonen den där dagen 1988 beslutade hon sig för att fullfölja sin fars arbete. Det innebar att hon under lång tid gav upp sin frihet och möjligheten att träffa sin man och sina två pojkar. Men också att hon ensam skulle axla en hel världs förväntningar. Vid något tillfälle uppges Aung San Suu Kyi ha sagt att hon inte avundades den person som skulle leda Burma framåt. Den personen är nu hon själv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera