Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En god gäst i en ofullkomlig värld

Thomas Engström bjuder till i sitt värdskap och hittar något viktigare.

Jag är en god värd, och har jag sagt till våra gäster att jag kan köra dem tre timmar norrut till en havererad semesterort så gör jag det. Eller jag försöker åtminstone.

De är båda fotografer: Maurice från Holland, Helene från Frankrike. De har med sig sina dyra systemkameror och sina grå filter (»Annars får havet fel färg«) och sina rörelsemönster, som innebär att de sjunker ner på huk eller kröker sig runt hörn eller vad som nu krävs för att de ska hitta precis de vinklar som gör att en bild känns meningsfull, det vill säga konstlad, vilket i sin tur vill säga kontrollerad. Ett stycke verklighet underställd fåfäng och millisekundtillfällig mänsklig överhöghet.

Det börjar illa. Lada Nivan startar först på tredje försöket, och detta är en bil som normalt inte ens behöver harkla sig för att dra i gång i tjugofem minusgrader. Bränsletanken är också, enligt den notoriskt mytomana mätaren, nere på noll. Det är bara att köra vidare och hoppas att bränslet räcker hela vägen till en bensinmack, och att batteriet på den tiden hinner återfå livslusten. Jag låter givetvis inte påskina detta. Jag är en god värd. I mitt inre pågår scener som hämtade ur katastrofskildringen »Gravity”; utåt sitter jag som vanligt och svär som Chris Rock över mina mottrafikanters skitkörning och brer ut mig som Hemingway om den eller den nationalparkens många prövningar.

»Har ni varit där?« frågar jag om Botaniska trädgården, och i samma sekund börjar lamporna tändas på instrumentpanelen – en efter en, och tanken går till kärnkraftverket i »Kinasyndromet«. Servostyrningen lägger av, bromsen lägger av, motorn lägger av. Jag masar biljäveln ut till höger och drar i handbromsen.

Detta är utfarten från landets näst största stad och jag vet att det står mängder av kedjerökande trekvartsfyllon till mekaniker och väntar på dagens första fångst. Cirkusen slutar med en omfamning plus skäggsträv kindpuss, ett »nytt« batteri och fem liter blystinn bensin – allt i utbyte mot ett paket cigaretter och några hundralappar.

»Du vet att de bara hottar upp det gamla batteriet med lite ny vätska«, skrattar Maurice, »och sedan säljer de det för tre gånger så mycket?«

»Låt oss hoppas det«, säger jag.

För att vara en god värd är ingenting jämfört med att vara en god gäst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera