Envälde bit för bit

Vad är det för land som behandlar sina intellektuella på det sätt som Turkiet nu gör?

I augusti förra året fängslades den världskända författaren och människorättsaktivisten Asli Erdogan, anklagad för att genom sitt arbete för den prokurdiska tidningen Özgur Gundem ha bidragit till att sprida terrorpropaganda. Den 29 december beslutade en domstol att Asli Erdogan skulle bli villkorligt frigiven fram till rättegången. Det finns fortfarande en risk att hon döms till livstids fängelse. Enligt tidningen Hurriyet daily började Asli Erdogan sitt försvarstal inför en fullsatt rättssal med att säga att hon skulle »försvara sig som om lagen existerade« och att hon aldrig hade hört talas om någon som hade verkat som författare i 30 år och plötsligt skulle ha blivit medlem i en väpnad organisation.

Den 15 november tilldelades Asli Erdogan Tucholsky-priset av Pen-klubben med motiveringen »För ett nyskapande författarskap där språket självt strävar efter att bryta upp de alltför små sanningarnas fängelse.« Samma kväll som priset tillkännagavs skulle jag delta i ett Pen-arrangemang i Göteborg till stöd för den fängslade författaren. På tåget till Göteborg träffade jag den kände turkiske journalisten och författaren Cengiz Candar och hans hustru Tuba Candar även hon en känd författare. Hennes bok om den armeniske journalisten Hrant Dink, som mördades 2007, blev en bästsäljare. Paret bor numera i Stockholm. Med på resan var också journalisten, Ragip Zarakolu, som lever som flykting i Sverige.

Diskussionen på tåget handlade om hur den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan fängslar alla som har en avvikande åsikt. Vi kom också in på livet i exil och hur det känns att förlora allt. I tågets restaurang vände sig Tuba Candar till Ragip Zarakolu och sa med tårar i ögonen:

– Det är lika bra att erkänna att vi sörjer allt vi har förlorat, jag saknar mitt hem, saknar min utsikt, saknar mina vänner och jag saknar min fantastiska stad Istanbul.

Det blev alldeles tyst. Jag mindes alla de intellektuella kurder som flydde till Sverige efter militärkuppen 1980 och som fanns i kretsen kring min familj. Människor som hade haft en stark ställning i sitt land, sedan förlorat allt och som kämpade på precis som vi barn för att lära sig svenska. Jag har inte ens fyllt 50 år men det här är andra gången jag på nära håll blir vittne till hur människor tvingas i exil för att de har stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Men jag har ändå levt 36 år i Sverige och tar grundläggande demokratiska friheter för självklara. Vad är det för land som behandlar sina intellektuella på det sätt som Turkiet nu gör?

Tuba Candars sorg känner jag igen från Annika Ruth Perssons bok om Hannah Arendt, en av de intellektuella judar som tvingades – och lyckades – lämna Europa och sitt hemland Tyskland när Hitler tog makten. Hon flydde till New York där hon lyckades skaffa sig en ny ställning som föreläsare på flera universitet. Om exilens sorg skriver Hannah Arendt. »Förlusten av hemmet och därmed det förtrogna vardagslivet. Förlusten av yrket och därmed det självförtroende som kommer ur känslan av att bidra med något. Förlusten av språket och därmed naturligheten i reaktioner och känslouttryck, enkelheten i gesterna. Förlusten av släkt och vänner till ghetton och koncentrationsläger som lämnar ett privatliv i spillror.«

Jämförelser med Tyskland under nazistregimen ska naturligtvis inte dras för långt. De fasansfulla brott som begicks då går inte att jämföra med något annat. Däremot går det att se hur Erdogan likt Hitler bit för bit avskaffar demokratin. Hitler utnyttjade riksdagsbranden för att fängsla eller mörda alla med fel åsikt. Den så kallade militärkuppen i somras gav Erdogan en förevändning att sparka och fängsla tusentals medborgare som anklagades för att tillhöra Gulenrörelsen. Plattformen P24, »Oberoende journalistik« uppger att 145 journalister och författare sitter i fängelse anklagade för samröre med kuppmakarna.

Erdogan har även utnyttjat flyktingkrisen för att ta Europa som gisslan och kunna fortsätta sin förföljelse av alla som har en avvikande uppfattning utan att riskera någon påföljd. Det visade sig att Hannah Arendt även var Cengiz Candars favorit. På Pen-klubbens möte i Göteborg tog han upp Hannah Arendts bok »Totalitarismens ursprung« och förklarade hur en auktoritär regim som Erdogans övergår till en totalitär regim. Då blev det tydligt för mig varför en författare som Asli Erdogan måste misshaga Turkiets president. På sin väg mot en totalitär regim behöver Recep Tayyip Erdogan inte några författare som förklarar de svåra sammanhangen. Erdogan behöver endast enkla slagord för att piska upp hatstämningar mot dem han förklarat som terrorister.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!