Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Försöker bota de obotliga

Psykoterapeuten Börje Svensson har vigt sitt liv åt att behandla de mest fördömda – pedofilerna.

Hur f-n kan du jobba med de där svinen?

Det är den vanligaste reaktionen Börje Svensson får när han berättar vad han jobbar med. Underförstått: han borde skämmas.

Men han skäms inte. Tvärtom.

Millennieskifte, Börje Svensson har fått i uppdrag att behandla sexförbrytare på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje. I tidningen har han läst hemska detaljer om vad en av dem nyligen har gjort. När han går in genom dörren i den höga betongmuren är han orolig. Hatet han känner är så starkt att han inte förstår hur han ska kunna behandla den mannen rättvist om han träffar honom.

– Så står han där i korridoren och då händer något med mig. Jag känner sådan nedstämdhet och sorg. Där står en ung människa som ser ut som vem som helst och har förstört sitt liv, offrets liv, offrets familjs liv, sin egen familjs liv. Det är så himla sorgligt. De känslorna gjorde det möjligt att börja samtala med honom, berättar han, en av Sveriges ledande experter på pedofilibrott.

En av få – den enda? – som behandlar både pedofiler och deras offer.

När vi träffas är han nyss hemkommen från Göteborg där han har varit på scenskolan och föreläst för regissören Lo Kauppi och hennes elever som sätter upp en  pjäs om övergrepp. Han har också suttit i »SVT:s Opinion Live« och diskuterat nätpedofiler.

Efter att Aftonbladet och Svenska Dagbladet med en granskning på internet identifierat 72 svenska nätpedofiler har riksdagen vaknat, och samtliga partier vill höja straffet för spridning av barnporr.

Ändå är det med förvåning Börje Svensson ser tillbaka på sin yrkeskarriär. Han är uppvuxen i Ekhagen vid Stockholms universitet med en pappa som var bergsprängare. Själv hoppade han av skolan vid 14 års ålder och började jobba på ett tryckeri.

– Min pappa sa bara: »Börje, du borde skaffa dig ett yrke«. Och: »Du borde inte hamna i fängelse«. Lustigt nog hamnade jag i fängelset, i tio år. Som anställd en dag i veckan.

Färgblindhet tvingade honom att ge upp drömmen om att bli fotograf. I stället satte han sig i skolbänken igen och läste in både högstadiet och gymnasiet, följt av socialhögskolan, specialiserade sig till legitimerad psykoterapeut och började arbeta med missbrukare

1990 valdes han ut av Rädda Barnen att starta den första behandlingsmottagningen för pojkar som utsatts för sexuella övergrepp, tillsammans med psykologen Anders Nyman. Svensson och Nyman blev så frustrerade när de insåg att många barn gick hem till nya övergrepp, medan inget hände med anmälningarna att de fantiserade om att starta en torpedfirma.

– Det var ett sätt att lätta på trycket. Men till sist insåg jag att jag hatade förövarna mer än vad offren själva gjorde, och att den inställningen hos omgivningen gör livet svårare för de utsatta barnen. Det är självklart att en pappa som begår övergrepp mot sitt barn har förverkat sin föräldrarätt. Men har barnet förverkat sin rätt till sin förälder?

– Om det till exempel är en fjortonårig bror som förgripit sig på sin åttaåriga lillasyster, då tänker jag att syskon är väldigt bra att ha när man blir stor. Då försöker jag hjälpa till att reparera familjen, om de vill det, och det vill de nästan alltid. Men det ska gå i offrets takt.

Börje Svensson är kritisk till samhällets oförsonliga hållning, eftersom den är kontraproduktiv. Nästan var tredje pedofil är själv ett barn.

– Från början var alla pojkar som kom till vår klinik offer. Efter ett tag upptäckte jag att jag satt med ett och annat offer som också hade blivit förövare. Då bestämde jag att vi måste fokusera på deras förövarbeteende, för att inte fler barn skulle råka illa ut.

Trots att han nått pensionsåldern, åker han två gånger i veckan till Nyköping, till ett behandlingshem för sexualförövare under 18 år och har privatpraktik på Pojkmottagningen i Stockholm.

– Jag ser det som otroligt meningsfullt om jag kan hjälpa en fjortonåring som gått så vilse känslomässigt. Då förebygger jag också andra övergrepp.

Pedofili är en psykiatrisk diagnos, som inte går att bota, men enligt Börje Svensson går den att hålla i schack, med terapi och medicin.

– Många bär sitt lidande och kämpar för att inte begå övergrepp. Men vårt hat mot det här är så starkt, och det kan leda till att de hålls kvar i sina perversa nätforum. Det är ju de enda som accepterar dem.

Hatet spiller även över på dem som absolut inte förtjänar det. Han berättar om en pedofil i Stockholmsområdet för flera år sedan som filmat övergrepp på minst 37 barn i grannskapet, inklusive sitt eget. Efter att han fängslats blev hans chockade hustru kvar i huset med ett traumatiserat barn. Grannarna går till attack, sprejar ner huset med hatiska slagord och krossar fönster. Mamman och barnet tvingas flytta.

– Det kändes väldigt primitivt, att vi beter oss så mot de oskyldiga personerna i förövarens omgivning. Han hade ju redan förstört deras liv.

Börje Svensson är mån om att avliva den seglivade myt som säger att pedofiler själva har varit utsatta för övergrepp som barn. Forskning visar att bara 20 procent av alla manliga pedofiler har det, hävdar han.

– Det handlar om en sexualiserad maktdemonstration, könet som vapen. Det finns inga tankar på ömsesidighet. Pedofiler avmänskligar offret och allt handlar om »jag, jag, jag«.

– Internet har verkligen underlättat för de här människorna. Det är lätt för dem att hitta ett nätverk av likasinnade där de kan börja inbilla sig att det är de som är normala.

Och samhällets motgift är svagt. Jobbet att identifiera brotten och brottslingarna är tidskrävande och mycket plågsamt för de poliser som måste titta igenom bevismaterialet. Att straffvärdet är lågt gör det svårare att få resurser och att väcka åtal.

Börje Svensson har skrivit ett par faktaböcker om pedofiler och deras offer men för att nå ut brett med vad han vet försökte han skriva en pjäs. Till sist gav han upp, det var för svårt. Men när han lämnar intervjun lyser blicken bakom hans tjockbågade glasögon. I hemlighet ska han träffa en manusförfattare för att se om hon kan hjälpa honom.

Någon timme senare kommer ett sms: Hon heter Paula Stenström Öhman, hennes pjäs »Jag tror på dig Anita«, om offer och förövare, hyllas nu på Stockholms stadsteater, och hon sa ja.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera