Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Georg Klein

Cancerforskare och författare, dog den 10 december, 91 år gammal.

En halv miljon av Ungerns 762 000 judar hade redan förintats 1944, natten mellan den tredje och fjärde oktober. Georg Klein hade, tillsammans med en kvarvarande skara judiska män i Budapest, flottats över Donau. Där väntade ett deportationståg, sa vakterna. Destination okänd.

På perrongen hittade han en olåst dörr in till det mörka stationshuset, en obevakad bakdörr till friheten. Han rev bort den gula stjärnan från sin skjorta, kröp bort från stationen genom ett dike. Sedan sprang han. Hans andetag därifrån hörs ända till Stockholm den 30 juli 2002, i programmet »Sommar i P1«.

– Jag avskyr begreppet mirakel. Det var tur, omständigheter och livsvilja som räddade mig. Jag tackar inte Gud, jag tackar slumpen.

Sommaren 1947 hade han tillsammans med några kamrater hyrt ett utbombat sommarhus vid Balatonsjön. Kökssoffan var bara en vickande planka på ett par tegelstenar. Då kom Eva. Hon var redan förlovad med en rabbin och samtidigt uppvaktad av en dirigent i Budapest. Men nu satt hon på bänken bredvid Georg. De kom att hålla ihop i 69 år.

S/S Drottning Victoria satte kurs mot Trelleborg från Gdynia den 8 augusti 1947, i sexton knops fart och med 975 passagerare. Georg Klein stod på fördäck när han presenterades för en ung svensk konststuderande. En blond volontär som varit i Jugoslavien och byggt järnvägar. Georg var entusiastisk inför Stockholmsresan. Raoul Wallenbergs hemstad! Karolinska institutets säte! Landet där Kungen står i telefonkatalogen! Den blonde svensken ville bjuda Georg på lunch, men på restaurangen hamnade han i gräl med hovmästaren om ett slipstvång. »This is your Sweden«, sa den blonde, log och tog adjö.

Georg Klein kom att bli en världsledande forskare inom tumörbiologin. Han tilldelades en personlig professur vid Karolinska institutet där hans insatser i hög grad bidragit till dagens framgångsrika cancervård. Hans forskning uppehöll sig bland annat vid hur arvsmassan i normala, friska, celler kan undertrycka cancercellernas elakartade beteende.

Med donationer från Cancerfonden byggde han, tillsammans med hustrun Eva (även hon professor vid KI), upp en tvärvetenskaplig institution som kombinerade genetik och immunologi.

Med en arbetsnarkomans iver, en musikers gehör och en författares lust intresserade han sig för begreppet »flow«, ett tillstånd när allt går av sig självt, idéerna flödar, arbetet får vingar. I ett sådant tillstånd vände han på den vetenskapliga steken. I stället för att fråga: Varför drabbas så många av cancer?, undrade han: Vad är det som gör att två tredjedelar av alla människor inte drabbas av cancer?

Georg Klein var en hängiven musikälskare. Som nioåring sprang han på Budapestoperans matinéer och lyssnade till den svenske tenoren Seth Svanholm. Som pianist studerade han senare för Gottfrid Boon i Stockholm.

Men det var Georg Kleins författarskap som rönte folklig berömmelse. Han skrev ett tiotal essäböcker och medverkade i en lång rad andras. Nästan alla handlar om konsten att leva och om konsten att dö, om människor och motstånd, om vetenskap, musik, filosofi och moral. Han var en lysande stilist som var noga med en ateistisk hållning. »Jag möter hellre döden än Gud«.

1989 läser Georg Klein i SvD om en för honom obekant svensk konstnär och författare, Stig Claesson, »Slas« kallad. Denne får frågan vad han själv helst läser. »Jag läser bara sånt jag inte fattar. Läs Georg Klein, han är jävligt bra!«

Efter en tid hör Claesson av sig och vill måla av Klein. Motvilligt låter sig Georg porträtteras. Efter mötet gnager det. Konstnärens hållning, blicken, rösten. Hade de träffats förr? Jodå, visst var det så. I sexton knops fart den 8 augusti 1947. Slas var alltså den förste svensk Georg Klein träffade i sitt liv.

En söndag i mars 1998 spände han på sig skidorna för en tur på Kottlasjön, utanför radhusknuten på Lidingö. Samtidigt gjorde en helikopterförare en provflygning över Stockholm. Georg Klein skar igenom isen med skidorna, det kalla vattnet sög honom ner i vaken. Men i samma ögonblick passerade helikoptern och fiskade upp professorn. Ett mirakel? »Nej, det var en slump«

Varm och torr igen vill han fira det förra århundradets viktigaste händelser. »De två stora militärdiktaturernas sönderfall. Må de vila i evig ofred och med vår aldrig glömmande förbannelse«.

Georg Klein uppehöll sig vid det allra minsta med samma lidelse som vid det allra största, cellerna och mänskligheten. Övertygad om att normala, friska, små celler faktiskt kan undertrycka cancerns elakartade beteende.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera