Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Let’s dance

Alliansen gungar. Men när allt har lagt sig räknar Moderaterna kallt med att återigen få bjuda upp.

Ett sms. Det var uppenbarligen andra tider.

Men Jan Björklund försökte ändå stoppa henne. Även om samtalet inte hör till allianshistoriens mest gemytliga: han ringde i alla fall upp. Och budskapet var tydligt. Sätt inte Sverigedemokraterna i en position där de kan utpressa alliansen.

Moderatledaren lyssnade inte. Flerstegsraketen hade lämnat marken. Tidigt på torsdagsmorgonen skickade hon ett nytt sms, den här gången till sin riksdagsgrupp.

»Jaha, ännu ett skolutspel«, tänkte en av de morgontrötta M-ledamöterna och begav sig motvilligt till riksdagens andrakammarsal.

Där väntade en politisk bomb. Med bara en halvtimme till en blixtinkallad presskonferens avslöjade Anna Kinberg Batra sin plan. Applåder utbröt. Flera riksdagsledamöter ställde sig till och med upp i bänkarna. Det här var vad många av dem hade väntat på sedan decemberöverenskommelsen slöts. DÖ-motståndare som DÖ-kramare.

Men kompisarna i Alliansen applåderade inte. Det var inte heller Anna Kinberg Batras mening. De inom Moderaterna som inte var av uppfattningen att krypskyttet från Centerpartiet måste få ett stopp gick att räkna på en hand. Nu låg bollen hos C och L.

al
Annie Lööf (C) till pressen i riksdagen. (Foto:Jessica Gow, Henrik Montgomery/TT)

En upprörd Annie Lööf kallade utspelet för »politisk cirkus«. Efter helgen gick Centern till motangrepp. Partiets gruppledare, Anders W Johnsson, ställde Kinberg Batra inför ett ultimatum: antingen förhandlar Moderaterna med Alliansen i utskotten eller med Sverigedemokraterna. Utspelet tolkades som att Centerpartiet var berett att sätta hela alliansbygget på spel. Förvirring utbröt och Annie Lööf fick gå ut på Twitter och lugna ner stämningen.

Även Jan Björklund gav sken av att vara förbryllad. När han den 19 januari träffade pressen i riksdagen bad han Anna Kinberg Batra förklara sig.

– Vad Moderaterna tänker sig för samarbete med SD är för mig väldigt oklart, sa han.

Stämningen i pressrummet var lika frågande, nästan uppsluppen i brist på överblick över vad som faktiskt höll på att hända.

»Jag behöver en Alliansen for dummies«, muttrade någon på väg ut.

jb
Jan Björklund (L) under presskonferensen förra torsdagen. (Foto:Jessica Gow, Henrik Montgomery/TT)

Men vad som utifrån ser ut som ett rätt obegripligt händelseförlopp är för en moderat fullt naturligt. Inifrån sett har inte Anna Kinberg Batra riskerat Alliansen, hon har äntligen klivit tillbaka på rationalitetens väg och möjliggjort ett borgerligt maktövertagande. Att vara konsekvent är viktigt för en moderat, kanske viktigast av allt. Den totala inkonsekvensen i att låta Jonas Sjöstedt diktera politiken hade smärtat sedan Decemberöverenskommelsens början. Den gamla sägningen att man är moderat för att man hatar Socialdemokraterna var kanske lite överdriven, men ett korn av sanning fanns där allt. Att inte fälla en Sledd regering var naturvidrigt. Det var alla överens om. Sedan fanns tusen synpunkter på val av strategi (var är sakpolitiken?) och tidpunkt (varför inte tidigare?).

Men innehållet i utspelet var okontroversiellt.

Att börja prata med SD i riksdagen var tekniskt sett en ganska liten förändring mot hur arbetet ser ut i dag i utskotten. Att föreslå att fälla regeringen med en gemensam alliansbudget en icke-fråga, från gräsrotsnivå till den resterande trion i partiledningen. Pressen på partiledaren att agera i ärendet har varit intakt, även om det interna sms-andet över jul och nyår slog alla rekord. För varje opinionsmätning höjdes tonen: något måste göras!

I utspel efter utspel har Anna Kinberg Batra den senaste tiden försökt skaffa sig trovärdighet inför väljarna. Ingenting har hjälpt. I stället har Moderaterna fallit i opinionen till de lägsta nivåerna sedan Decemberöverenskommelsens dagar. Många väljare har gått till Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Dessutom har Anna Kinberg Batra tvingats se på när partiledarkollegan Annie Lööf kört förbi henne i förtroendemätningarna. Under tiden har M-ledaren tvingats svara undflyende på frågan varför hon inte fäller regeringen. Väl medveten om att partiet i ryggen inte vill något hellre.

Det har ekat tomt, och det har noterats långt in i partiets egna korridorer.

Med sin förflyttning i regeringsfrågan behöver Anna Kinberg Batra inte längre smita undan. Den övriga Alliansen får förklara för väljarna varför de inte fäller en regering de uppenbarligen inte litar på.

– Varför får Löfven sitta kvar, trots att det finns en icke-socialistisk majoritet? den frågan kommer inte att ställas till oss längre, säger en nöjd moderat politiker.

Kvartetten i partiledningen diskuterar i stället steg två. Att väcka misstroendeförklaring mot enskilda statsråd om politiken inte tar en mer borgerlig riktning. Där ser man framför allt till inrikesminister Anders Ygeman och bostadsminister Peter Eriksson. Att fälla dem skulle vara ett hårt slag mot Löfvens regering. Och ännu en gång skulle Centerpartiet och Liberalerna ställas inför ett dilemma: antingen är de med och fäller Löfvens ministrar eller så målas de ut som Löfven-kramare.

Det är konsekvent och även om det är politiskt spel också sakpolitiskt grundat. Precis som en moderat vill ha det.

Samtidigt som det suras bland borgerliga småpartier hyllas Anna Kinberg Batra av sina företrädare runt om i landet. I flera fall har moderata partiföreträdare dragit sig för att göra gemensam sak med SD för att inte stöta sig med partiledningen. Partiledarens förflyttning ses som ny praxis för hur sverigedemokrater ska hanteras. I Hässleholm där man nyligen backat från samarbete med Sverigedemokraterna efter att partiledningen satte stopp ser oppositionsrådet Pär Palmgren en väg framåt.

– Det här blir ett tecken på att det nu är okej att prata med SD, säger han.

Trots att några få kritiker lämnat partiet gnuggar strategerna i partihögkvarteret händerna. Den påträngande interna kritiken är inte bara så när som på tystad, Moderaterna har skaffat sig ett större handlingsutrymme inför valet. Alliansen är i och med närmandet av SD bara en av flera konstellationer Moderaterna kan regera i.

Och rutinerade moderater vet att en vecka i politiken är en evighet. Nu gäller det att ha is i magen och se tiden an. Att Annie Lööf skulle bli ursinnig var väntat, hon har ridit på Moderaternas nedåtgående spiral i månader och är riksdagens mest populäraste partiledare. Bland de moderater Fokus talat med räknar man ändå med att hon kan vända när hon ställs inför att släppa genom borgerlig politik med stöd av SD.

Ilska säger man, kan avta.

Detsamma gäller för Jan Björklund och Liberalerna. Faktum är att han nog är den som lättast skulle gå att övertyga ur moderat synvinkel. I höstas var det ju han som uppmanade Stefan Löfven att samtala mer med Sverigedemokraterna.

Det skiljer sig egentligen inte mycket från det Anna sa, säger moderater till varandra i hissen upp från Mynttorget 1. Där hissen stannar sitter Sverigedemokraterna på andra sidan hallen.

Men kanske har Moderaterna underskattat det liberala motståndet mot att närma sig SD. När Jan Björklund tog till orda den där kvällen före utspelet tryckte han på risken för politisk utpressning. SD-ledaren sysslar inte med välgörenhet och kommer så småningom att kräva betalt för sitt stöd.

– Bildar vi regering när vi är mindre än de rödgröna får Sverigedemokraterna en otrolig makt, varnade han.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera