Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Osynliggjord analytiker

Här satt hon igen, och pratade om Turing. Joan Clarke, ett mattesnille i sin egen rätt.

En konversation om Joan Clarke slutar i bästa fall med ett jaså.

»Känner du till Joan Clarke?«

»Joan … vem?«

»Hon var med och knäckte den tyska Enigmakoden på Bletchley Park.«

»Hm.«

»Har du sett ›The Imitation Game‹?«

»Jaså, är det hon, Turings flickvän.«

När Morten Tyldums Hollywoodfilm om Alan Turing kom hösten 2014, fick världen sent omsider upp ögonen för Joan Clarke. Plötsligt, och i skådespelaren Keira Knightleys betydligt mer glamourösa utanpåverk, hade Clarke trätt fram ur historiens mörker. Fast bara delvis och då mest i rollen som Alan Turings smarta flickvän.

kultur
Keira Knightley spelade Joan Clarke i filmen »The Imitation Game« från 2014.

De var mycket riktigt förlovade 1941, men då Turing tände på killar blev det en ytterst efemär historia. Han reciterade några rader ur Oscar Wildes »The Ballad of Reading Gaol«; »Yet each man kills the thing he loves …«, och sedan var det över. De förblev goda vänner fram till Alan Turings förmodade självmord 1954.

Men vad är väl den platoniska kärleken värd, jämfört med idén om mannen som chevalereskt går ner på knä?

Googla och det enda filmklipp du ska finna med den riktiga Joan Clarke är från en BBC-dokumentär om Alan Turing, »The Strange Life and Death of Dr Turing« (1992). Här ses en åldrad Joan Clarke, Murray som gift, berätta om parets korta »romans«. Det finns något där. Bakom de flaskbottnade farmorsglas-ögonen, under de fladdrande ögonlocken. Något som liknar blyghet, eller är det sorg?

Här satt hon igen, och pratade om Turing. Joan Clarke, ett mattesnille i sin egen rätt. Utbildad vid Cambridge och framstående kryptoanalytiker på Bletchley Park, den brittiska underrättelsetjänstens högkvarter för kryptologi.

Det var där man under andra världskriget, och i största hemlighet, knäckte Nazitysklands krypteringsmaskin Enigma. Ett genombrott som sägs ha förkortat kriget med två år, och som i stort sett har blivit synonymt med matematikern Alan Turing och hans elektromekaniska maskin: the bombe. I själva verket var den intellektuella landvinningen resultatet av ett lagarbete, utfört av en handfull kryptoanalytiker – de bästa på Bletchley. Joan Clarke var en av dem.

I Andrew Hodges biografi över Alan Turing från 1983, beskriver han Turing och Clarke som »kamrater i de begåvades aristokrati«. Båda var outsiders som utkämpade ett tvåfrontskrig, ett imponerande sådant, mot såväl tyskarna som tidens förhärskande fördomar. Turing för att han var bög, Clarke för att hon var kvinna.

Fortsätt drömma Hollywood, det här är den verkliga Joan Clarke:

Joan Clarke anlände till Bletchley den 17 juni 1940. Hon måste ha undrat vad i helsike hon gjorde där. Vad kunde väl en sömnig håla halvvägs mellan London och Birmingham, erbjuda en tjugotvåårig toppstudent från Cambridge? En hel del, skulle det visa sig. Intill en vackert anlagd sjö låg nämligen det viktorianska godset Bletchley Park, som under kriget tagits över av underrättelsetjänstens Government code and cypher school, GC&CS. Hit skickades talangfulla matematiker, schackspelare, korsordslösare och allmänt lärda personer från landets elitskolor, med utmaningen att lösa en svår, ja näst intill omöjlig, uppgift: att knäcka Enigma.

Joan Clarke hade rekryterats av matematikprofessorn Gordon Welchman, hennes handledare på Newnham college i Cambridge. En djärv värvning, ska sägas. Tidsandan såg inte med blida ögon på intelligenta kvinnor. Det där visste Joan Clarke redan allt om. På Cambridge hade hon trots sin exceptionella begåvning förvägrats en fullvärdig examen, fram till 1948 krävdes det att man hade snopp. Att kvinnor skulle ägna sig åt något så avancerat som att forcera krypton, fanns än mindre på kartan.

På Bletchley Park var det intellektuella görat ämnat för männen. Ofta unga akademiker i tidsenlig tweed och shetlandströja och med en Cambridge- eller Oxfordexamen nonchalant nedstuvad i byxlinningen. Kvinnorna, eller »flickorna« som de kallades, anställdes som kontorister. Joan Clarke var inget undantag. Men redan efter en vecka fick hon ett eget skrivbord i Alan Turings mytomspunna Barack 8.

Där arbetade Turing och ett fåtal andra kodknäckare med att överlista den tyska flottans Enigmamaskin. Den ansågs vara den allra svåraste att knäcka. Utanför Storbritanniens kust var läget desperat. Konvojer med förnödenheter och krigsmateriel sänktes av tyska ubåtar. För att kunna avvärja attackerna behövde man snabbt kunna dechiffrera tyskarnas radiomeddelanden. Ett arbete som försvårades av att de varje dag, vid midnatt, ändrade inställningarna på sina krypteringsmaskiner.

kultur
Andra kvinnliga kodknäckare. Margaret Rock, Mavis Lever och Ruth Briggs var tre kryptologer på Bletchley Park. (Foto: Matt Dunham).

Som kvinna kunde Joan Clarke rent formellt inte befordras till kryptoanalytiker, utan fick titeln »lingvist«. Hon roade sig med att fylla i »yrke: lingvist, språk: inga«.

»Välkommen till sahibens rum«, hälsade en manlig kollega när Joan Clarke flyttade in i baracken. Snart blev hon också själv en av grabbarna. Andrew Hodges beskriver henne i sin Alan Turing-biografi som »en av flera ›män av professorstyp‹ som råkade vara kvinna«. För det vann hon en väldig respekt på Bletchley Park. Hon blev också en av dess skickligaste banburister. Banburismus var en statistisk metod som användes för att utesluta vissa chiffernycklar för Enigma.

Joan Clarke utvecklade även en egen kryptologisk metod som snabbade på dechiffreringsarbetet.

Men den fick hon aldrig döpt efter sig. Det hette att den redan uppfunnits av en manlig kryptoanalytiker, Dilly Knox. »Jag fick höra, till min förvåning, att jag hade använt mig av vanlig Dillyismus«, skriver hon i boken »Codebreakers: The Inside Story of Bletchley Park«.

Det fanns trots allt gränser för hur långt en begåvad kvinna kunde gå. Ändå gjorde hon hygglig karriär. 1944 blev hon biträdande chef för Barack 8, tre år senare fick hon ta emot en medalj för sina betydande insatser under andra världskriget.

Joan Clarke skulle komma att stanna på GC&CS, eller Government communications headquarters som organisationen senare döptes till, ända fram till sin pension 1977. Det var också där hon träffade sin make, en officer som tjänstgjort i Indien. Sina sista tio år levde Joan Clarke som änka.

Vi vet egentligen inte mycket om personen Joan Clarke. Kanske är det därför hon beskrivs som tillknäppt, hemlighetsfull, ja till och med mystisk. Road av schack, botanik, stickning. Hon gjorde sig också ett namn som numismatiker, myntkännare.

Den 4 september 1996 dog hon i sitt hem i Headington, Oxfordshire. Hyllad av diverse myntsamlarentusiaster.

I övrigt var det tyst.

En krigshjälte var borta och det var alldeles tyst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera