Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Samma moves, trallande och poser

Våra barn marineras i mainstreammusik.

»Du e elektrisk, du gir meg støt når jeg tenker på deg«, sjunger min femåriga dotter och en hel generation svenska dagisbarn med henne.

Fast så sjunger de ju förstås inte, utan något i stil med »Du e elektrisk, jag ger mastu när jag tänker på dig«, eller någon annan i sig inte ointressant tolkning av »Elektrisk«.

Monsterhitten som på kort tid har gjort den norska tvillingduon Marcus & Martinus större än Knausgård, Gulliksen och »Skam« tillsammans.

I veckan besökte bröderna Stockholm för att vara med på galapremiären av »Tillsammans mot drömmen«, en dokumentär om deras framgångssaga som nu visas på bio.

Vem kan klandra småtjejerna som skrek sig hesa på Arlanda, som skapade kökaos utanför biografen Rigoletto på Kungsgatan, som älskar dessa guttar.

»De är söta och bra på att sjunga«, som en flicka sa till SVT.

Och i jämförelse med Samir & Viktors muskelsång »Bada nakna«, med uppmaningar om att festa och »fucka loss«, är ju detta riktigt behaglig lyssning.

Ändå förundras jag över Idol- och melodifestivalsmusikens hegemoni. Jag vill påstå att genren, den trallvänliga, i stort sett har blivit synonym med musik för barn i en viss ålder.

Och det gäller även avkomlingar till innerstadsängsliga föräldrar, de som aldrig skulle låta sina barn glutta en endaste sekund på »Melodifestivalen«. Manövern är nämligen fullständigt onödig.

Kidsen kan låtarna ändå.

Videon till Marcus & Martinus »Elektrisk« har över 40 miljoner visningar på Youtube. En sockersöt Starlethistoria där de leende pojkarna med bakåtvända kepsar och de rätta movsen, promenerar med två blonda flickor till stranden.

De rätta movsen, ja, för det går inte att ta miste på att Marcus & Martinus är stjärnor skolade rakt in i Idol- och melodifestivalstraditionen (de vann den norska motsvarigheten till »Lilla melodifestivalen« 2012, då var de tio år!).

I allt det oförargliga och rara som nybakade stjärnor utstrålar, finns också någonting annat. Ett nära nog standardiserat beteende, renons på egenheter.

Ju mer de tittar i kameran, ler, klappar på hjärtat för att visa att de sjunger om något viktigt, gör slängkyssar till publiken, desto större bifall. Det har de lärt sig. Och ve den som inte i var och varannan mening prisar sina fans.

Puss, puss, puss!

Allt Idoljurylingo om att man ska vara sig själv och låta publiken känna det, är en fars. Varför skulle annars allting låta och se likadant ut?

Nej, det gäller att behärska koderna.

I den här världen finns också en nedärvd dröm inbakad, att bli känd. Att stå på scen. Det är det primära. Och för det behöver man  … behaga.

Kanske är det min största invändning mot mycket av den flick- och pojkrumsmusik som går på repeat. Att den manar till konformism.

Låttexten till »Elektrisk« är inte nödvändigtvis mindre elaborerad än Lana Del Reys »Summertime Sadness«. Och hon är fantastisk.

Det är själva poserandet i »Elektrisk« som förstör.

»Du e elektrisk, du gir meg støt når jeg tenker på deg.«

(Pekar på dig.)

kulturkro%cc%88nika
Marcus & Martinus (Foto: TT)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera