Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sanning utan konsekvens

Samhällets normbildare har slutat stå upp för hederligheten.

I mitt tämligen bohemiska föräldrahem förekom sällan moralpredikningar. Det fanns egentligen bara ett brott som ofelbart utlöste stränga reprimander. Det brottet var ohederlighet i någon bemärkelse: lögn, fusk, bedrägligt beteende.

Jag vågar nog påstå att hela det samhälle i vilket jag växte upp under mitten av förra seklet, genomsyrades av samma omutliga syn på osanningen. Naturligtvis ljögs det och slarvades på olika sätt med både fakta och påståenden, då som nu, men sådant ansågs ändå vara djupt förkastligt av alla samfund som upprätthöll normbildningen i samhället – skola, kyrka, familj, rättsväsende och förvaltning.

I ett civiliserat samfund litar människorna på varandra. Ett demokratiskt styrelseskick förutsätter tillit. Att dessa axiom någon gång skulle ifrågasättas i den demokratiska världen har jag aldrig kunnat tänka mig. På senare tid har jag dock blivit tveksam.

Fenomenet Donald Trump rubbar ju grundvalarna för de flesta anständiga värderingar i vår samtid. Enligt politiska kommentatorer, som kan antas veta vad de talar om, var det mest anmärkningsvärda med Trumps seger inte att de som röstade på honom trodde på hans storvulna löften om vad han skulle åstadkomma med Amerika. Poängen var att de inte trodde på honom men röstade på honom ändå.

Hederlighet var inte någon merit i det amerikanska presidentvalet, inte heller i brexit-omröstningen i Storbritannien och frågan är om hederlighet är gångbar valuta i någon enda demokrati i dag? Vad är det människor numera värdesätter som konkurrerar ut pålitlighet och tillit?

Strax före jul gjorde jag en liten iakttagelse på flera svenska dagstidningars kultursidor som väckte i princip samma fråga: varför detta med sanningsenlighet och bristande sådan inte längre tycks vara något att fästa sig vid när man bedömer kvalifikationer hos människor och budskap.

Journalisten Lars-Ragnar Forssberg har som känt kommit ut med en bok om fenomenet Leif GW Persson. Personligen har jag ännu inte läst boken men jag har läst många recensioner och blivit högst förbluffad. Ingen recensent, som jag har läst, anser sig sig ha minsta anledning att revidera sin beundran för GW fast Forssberg avslöjar att GW lämnar drösvis med felaktiga uppgifter i sina tv-program, att han bluffar, att han är vårdslös med sanningen.

Personligen har jag ofta funnit GW rolig och underhållande men också pösig. Framför allt har jag dock återkommande kunnat konstatera att GW i olika sammanhang med stor pondus talar utifrån kunskaper han inte äger. Som forskare har han inte uträttat någonting, enligt förre rikspolischefen Björn Eriksson.

Det är inte otänkbart att många av dem som uppger sig vara obotliga GW-fans genomskådar att han stundom bluffar om sina sakkunskaper och om annat. Det bekommer dem inte därför att sanning och lögn har devalverats till åsikter i vårt virtuella tidevarv där också fakta och fiktion är svåra att skilja från varandra.

I dag tycks folk mer och mer tilltalas av människor (läs män) som vet hur man tar plats, som iklär sig rollen av en omutlig solitär med rätt att visa vem som helst fingret när som helst och som tar sig friheten att betrakta sin omvärld en smula von oben, inte i första hand för att se ner på andra utan för att andra måtte se upp på dem.

Från den positionen är det lätt att avfyra sanningens ord vars sanningshalt ingen efterfrågar.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera