Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Sverige – den sista sovjetstaten

Politiker är ängsliga, kortsiktiga och okunniga företagsägare.

Exakt vilken droppe som fick bägaren att rinna över och fällde Telias fusion med Telenor 1999 kan man tvista om. Men säkert är att unionsupplösningen inte sinkades av dåvarande näringsministern Björn Rosengrens yttrande att Norge är den sista sovjetstaten.

Rosengren syftade förstås på att norska statens inflytande över landets näringsliv var – och är – mycket större än svenska statens motsvarande ställning här hemma.  Och att ingen fråga var så liten att norrmännen inte lyckades göra storpolitik av den.

Det är förstås omöjligt att veta vad som hade hänt om svårigheterna hade övervunnits och bolagen hade slagit sina påsar ihop. Men vi kan konstatera att norrmännen har förvaltat sitt pund betydligt bättre än svenskarna. Både Telenor och Telia börsnoterades strax efteråt. Den som då köpte aktier för 10 000 kronor i det förra bolaget har mer än 30 000 kronor i dag. Den som köpte för samma belopp i Telia har inte ens 5 000 kronor kvar.

Telia gick i stället ihop med finska Sonera. Finländarna förde med sig en bukett operatörer i exotiska länder i boet. Det blev början på en ström av maktkamper och mutskandaler som förlamade Telia och fortfarande håller koncernen i limbo. Finska staten verkar ha dragit sina slutsatser och successivt sålt av sitt ägande i teleoperatören. Det uppgår nu till blott
3 procent. Svenska staten har 37 procent.

förra veckan rapporterade Dagens industri att Telias ledning är hjärtligt trött på styrelsen, som den uppfattar som obeslutsam, ängslig och alldeles för hörsam mot huvudägaren, regeringen. Ledningen ska bland annat förespråka ett uppköp av danska TDC, men får inte styrelsen med sig.

Vad som är sant och inte i den ryktesflora som alltid spirar runt Telia är svårt att få klarhet i, men att ägarstyrningen av de statliga bolagen lämnar mycket övrigt att önska råder inget tvivel om. Politiker, oavsett färg, är för okunniga om och ointresserade av bolagens betingelser och strategiska överväganden för att vara till hjälp med att utveckla dem. Att våra folkvalda inte är till någon nytta är en sak. Värre är att de skadar bolagen genom att använda dem för sina egna syften när tillfälle ges.

Ingen regering missar chansen att visa handlingskraft genom att läxa upp de statliga bolagen efter etiska eller juridiska övertramp, stora eller små, påstådda eller verkliga. Senast näpste statsministern Postnord, som anklagas för att anlita oorganiserade chaufförer.  Oppositionen, oavsett färg, är inte bättre. Den tar tvångsmässigt varje möjlighet att ställa ett statsråd till svars i en interpellation eller ännu hellre KU. Tänk Maud Olofsson och Vattenfall.

I sin publicitetsjakt har politikerna god hjälp av medierna. Tidningar, radio och tv ger utrymme åt varje uppsträckning. De visar nolltolerans mot fel begångna av statligt kontrollerade bolag i pekfingerviftande kommentarer och krönikor.

Resultatet blir både självklart och dystert. Statliga bolag som agerar på konkurrensutsatta marknader styrs inte bättre än andra bolag som saknar långsiktiga ägare med visioner om vad de vill med sina innehav. De blir lika ängsliga och kortsiktiga som de företag vilkas ägarlistor domineras av trolösa utländska hedgefonder.  De vet ju inte vad som gäller från en dag till en annan.

Hm. Politiker som skamlöst utnyttjar företag de inte själva äger för sina egna syften. Politiker som glider undan och pekar ut syndabockar när ansvar ska utkrävas. Påminner inte det om något? Kanske är inte Norge den sista sovjetstaten. Kanske är det Sverige.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera