Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Varför så nervösa?

Det är nog det osnyggaste jag har sett i förlagsbranschen på rätt länge.

Jag lyckades aldrig riktigt hetsa upp mig över att Athena Farrokhzad spelade »Beväpna er!« i sitt sommarprogram för ett par år sedan. Visst hör det till god ton att inte skjuta folk, även om de råkar vara borgare eller medlemmar av kungahuset, men ord och handling är trots allt inte alltid ett. Det fanns något näpet, Per Oscarssonskt, över musikvalet. Och vill man chockera brackorna duger det inte längre att klä av sig, som Oscarsson hos Hyland. Åtminstone inte i radio.

Möjligen är det av samma skäl jag inte kan förmå mig att gå i gång på Katerina Janouchs avslöjande i tjeckisk tv – min tjeckiska är lite knackig, så jag litar till översättningen här – att »allt fler svenskar lär sig att skjuta«, på grund av att de känner sig otrygga.

Om det är sant eller inte verkar vara svårt att fastställa. Fler personer tar jägarexamens teoridel. Men jag är inte alldeles säker på att vi svenskar, hur ordningsamma vi än är, är fullt så formalistiska att vi kastar oss över jägarexamens teoridel, om vi misstänker att samhället är på väg att kollapsa. Kanske vill folk bara ut i skogen.

Men även om man inte känner igen just den uppgiften, eller den om att etniska svenskar börjat emigrera från det sönderfallande fosterlandet en masse, kan jag inte påstå att jag är särskilt förnärmad över Janouchs Sverigebild. Hon tar i en aning, som folk med temperament och bristande auktoritetstro brukar göra när de anar att den officiella sanningen är lite väl putsad. Men alla som talat med någon utanför Stockholms tullar, vet ungefär vad det är för typ av upplevelser och berättelser som fått henne att gå i gång.

Samtidigt som det bråkades om hennes intervju, fick vi veta att heroinhandeln tagit fart bland ensamkommande afghaner i Stockholms norrförorter och att Hultsfreds kommun på grund av överbelastning sett sig tvungen att stänga sin flyktingmottagning. I Fosie i Malmö sköts en man ihjäl i början av året, en kvinna i Rosengård skottskadades och en sextonåring i samma stadsdel sköts till döds så sent som i förra veckan. Det hojtas en massa om att begreppet »no-go-zon« är alarmistiskt och propagandistiskt, men är det ordvalet eller laglösheten som är problemet? För när folk gång på gång skjuts ihjäl på öppen gata råder laglöshet. Brottsförebyggande rådet kom med den nationella trygghetsundersökningen, som visade särskilt kraftiga ökningar av hot, trakasserier och sexualbrott. Den vanligaste platsen för sexualbrott var, enligt undersökningen, allmän plats och nära 70 procent av förövarna uppgavs vara helt okända personer för offren. Den gamla feministiska idén att sexualbrott mest begås i hemmiljö av kända förövare, stämmer inte enligt denna statistik.

Vilka gärningsmännen är vet vi alltså inte, men det krävs ingen större fantasi för att räkna ut att många kopplar samman förändringar i migration med förändringar i brottsstatistik. Det kan man fördöma som oansvarigt och ostyrkt, men så länge man bara erbjuder ett stort »ingen vet faktiskt något« som alternativ, kommer den kopplingen bara att stärkas i folktron. Och Sverigedemokraterna kan kamma hem ännu fler poäng genom att förespråka det självklara: att vi tar reda på så mycket vi kan om förövarna, när sådana trots allt grips. Vi kan inte vara rädda för fakta.

Man kan med andra ord antagligen hitta fel i snart sagt varje detalj och svaga länkar i varje tankekedja som Katerina Janouch gav uttryck för i sin intervju. Men man måste vara ganska förhärdad om man låtsas som att alltihop bara är vanföreställningar i hennes högst privata huvud. Vi har reella problem att hantera här. De är tillräckligt lika det som Janouch beskrev i sina målande överdrifter, för att det hon säger ska kännas igen av många. Det är det vi borde resonera om.

Ut ryckte i stället Dagens Nyheter, alltid det respektablas ordningsman. Men den här gången räckte det inte med att ge anmärkning, utan i armkrok med nätmobben och Expressen avkrävdes en förklaring av Janouchs förlag, som inte hade det minsta med saken att göra. Det säger något om den upphetsade stämningen att Piratförlagets vd, Ann-Marie Skarp, ingen duvunge, kände sig tvungen att göra ett uttalande:

»Piratförlaget tar avstånd från Katerina Janouchs kommentarer i tjeckisk tv så som vi fått dem presenterade.«

Det är nog det osnyggaste jag har sett i förlagsbranschen på rätt länge. Ett förlag kan alltid sparka en författare. Men att ställa ut författaren i skogen, när etablissemangsmobben ylar, är en ängslighet som hör hemma i folkrepubliker.

Jag är nog aningen mindre pessimistisk än Janouch. Jag känner inget behov av att lära mig skjuta. Vi klarar det här. Men det förutsätter att folk som egentligen vet bättre, slutar att vara så förbannat ängsliga. Vi förmår nog att tala om besvärliga problem, till och med att leva med en och annan överdrift, utan att genast bli fascister.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera